Fredagen den 17 oktober 2003

Den 5 oktober gjorde jag min sista arbetsdag som Planeringschef på SAK och åkte norrut till Pul-i-Khumri för att börja arbetet som Regiondirektör, med ansvar för att implementera SAKs arbete med hälsa, skola, jordbruk och vatten och sanitet i sex provinser. Ungefär 170 fast anställda och 2 700 lärare och hälsovårdspersonal finns på avlöningslistan.

Kontoret består av ett stort komplex med en omgivande trädgård, säkert en hektar tillsammans, som tillhör Pul-i-Khumris textilfabrik, kallas Textile Club och har säkert varit ett slags klubb för dem som arbetade på textilfabriken en gång i tiden. Nu går textilfabriken på halvfart och producerar bomullstyger av så låg kvalitet att de måste subventioneras för att kunna säljas i hård konkurrens med import av billiga och mer attraktiva tyger från Indien och Pakistan.

Min första vecka som regionchef tillbringar jag på resande fot, från Pul-i-Khumri till Faizabad i provinsen Badakshan i nordöstra Afghanistan. Resan går via Kunduz, Taloqan och Keshim. Det är en resa genom fyra av regionens sex provinser och går som vanligt på urusla vägar. Trots att det finns ett par mil fina asfalterade vägar den första sträckan från Pul-i-Khumri till Kunduz och mellan Kunduz och Taloqan så är resten av den art att en svensk skogsväg efter en svår tjällossning skulle kännas som lyx. Efter åtta dagars skumpande så är jag ganska mörbultad, men har hunnit se en hel del av vårt program och den vackra naturen. Att vägarna är så usla beror på flera saker. Dels var många vägar dåliga grusvägar redan för mer än 20 år sedan, före kriget och har sedan dess endast underhållit med ett minimum för att de över huvud taget skall kunna användas. Floder och jordskred har spolat bort många broar och vägavsnitt. Vårfloderna är inte av svenskt snitt som ibland svämmar över en väg eller några hus, utan här dras bergssidor ner i floden, broar slits med och av förra årets provisoriska lagningar syns inte ett spår. Dels har många vägsträckor och broar förstörts under kriget av tanks, av bombningar och att först gerillan mot Sovjet och sedan de olika fraktionerna minerat vägen. Något Vägverk som står för ett systematiskt vägunderhåll finns inte. En och annan frivilligorganisation ger sig på att med lokal arbetskraft bygga en skyddsvall här, reparera en bro och några vägtrummor där, men de stora infrastruktursatsningarna låter vänta på sig. Ändå möter vi en strid ström av bilar och lastbilar som sniglar sig fram genom flodfåror och längs bergstigar som är så smala att jag ibland håller andan när vi snirklar oss fram. Ett möte på de värsta sträckorna orsakar ofta ett tråcklande och backande så att man på något underligt sätt ändå kan passera varandra. Under vintern och vårfloden är en hel del av vägarna helt ofarbara och många byar och städer är avstängda från omvärlden i veckor och ibland månader.

 

Naturen är ett kapitel för sig. Här i norr finns det en hel del bördig jordbruksmark. Stora slätter utanför Mazar-i-Sharif och fortsatt bördigt ner genom Samangan till Pul-i-Khumri. Bergen finns alltid inom synhåll och ibland slingrar sig vägen in mellan eller upp över dom. I Kunduz och mot Taloqan i provinsen Takhar finns också stora slätter och dalar där floder rinner fram och jordbruket ser bördigt ut. Man odlar mycket ris här uppe liksom vete. Ofta kan man, tack vare konstbevattning via urgamla men sinnrika bevattningskanaler, ta ut två skördar och just nu är det skördetid. Det är påfallande hur lite traktorer man ser på fälten. Mest människor som med gammaldags skäror skär av och buntar riset och vetet för hand. En del tröskverk kan man se, men lika ofta tröskas och rensas säden för hand. Det är ett tungt och slitsamt arbete som sysselsätter alla i familjen, män kvinnor och barn. Åsnor och ibland kameler och hästar kan man lastade med jättelika hölass, men lika ofta kommer människor böjda under hölassen. Plöjer gör man ofta med hjälp av en oxe framför plogen, trots att många fält är så stora att det säkert skulle löna sig och ge bättre skörd om arbetet kunde mekaniseras en del, men det skulle också skapa mer arbetslöshet i ett land som redan har för många arbetslösa. Det ser ut som på journalfilmer från ett Sverige i början av 1900-talet.

Längre öster ut, in i Badakshan är det mer bergen som dominerar, men även här finns stora bördiga dalar som i Keshim och runt Faizabad. I Keshim har också SAK ett av sina utsädesprogram. Totalt producerar SAK 1400 ton högavkastande utsäde i år med hjälp av kontraktsbönder och i Keshim har vi producerat 120 ton. Utsädet säljs sedan tillsammans med konstgödsel till bönderna i trakten till ett pris som är 10 % högre än marknadspriset. Trots att det är dyrare än annat utsäde står bönder i kö för att köpa utsäde av oss. Här vet dom att de inte får skräp utan utsäde som ger 30-40 % mer än annat. Det här kombineras med jordbruksrådgivning runt om i byarna där man samlar bönderna i skolor och moskéer för att ge tips om hur man använder konstgödsel och naturligt gödsel, hur man skyddar sig mot skadeinsekter, hur man rensar åkern från ogräs osv, lite som LRF kanske var en gång i tiden.

Det är också här i norr som opiumodlingarna aldrig utrotades som i söder under talibantiden. Nu är det för sent på hösten för opiumvallmon, men i våras blommade den som aldrig förr på många åkrar. Det här är en lönsam affär för många bönder och ännu lönsammare affär för de stora skurkarna och kommer för lång tid att vara ett av Afghanistans stora gissel.

Den längst tiden på vägen tillbringar vi dock snirklandes fram upp och ned längs bergssidorna, genom trånga kanjons, över broar med stora hål i efter striderna, som spänner över djupa raviner eller nere i uttorkade flodfåror som fått ersätta den väg som spolats bort.

Det är fortfarande skapligt varmt på dagarna. 20-25 grader beroende på var vi är. Nätterna i bergen blir dock kyligare och på många håll ligger redan snö uppe på bergstopparna. Vi är ju i kanten på Hindukush, en av världens mäktigaste bergskedjor som längre öster ut länkar samman med Himalaya.

Resan har naturligtvis ett annat syfte än att uppleva naturen och omgivningarna – det är bara en bonus. Syftet är att besöka skolor, handikappcenter, kliniker, skolbyggen och jordbruksprojekt som SAK stödjer för att få en bättre bild över mitt nya ’pastorat’ och vi hinner med 3-4 ibland 5 ställen om dagen.

SAKs och andra skolor har alla samma ’problem’. De är överfulla med barn. Skolbyggnader designade för 300 barn har många gånger 1000 elever eller ibland mer. Flickor och pojkar. I bästa fall har man fått tält som används som extra klassrum, men ofta sitter man ute under ett träd, som i alla de skolor som helt saknar byggnad. Alla skolor körde 2-skift för att kunna avhjälpa både utrymmesbrist och lärarbrist. På de flesta ställen har SAK trots allt lyckats förse eleverna med skolböcker och skrivmaterial.

Det är inte bara flickor som strömmat in i skolorna (i många skolor nära 50% i de lägre klasserna) utan även pojkar som förut inte fått gå i skolan. Det finns ett enormt sug efter utbildning och uppfinningsrikedomen är stor. Många skolor löser lärarbristen så att de som just gått ut 10-12 klass får bli lärare i lågstadiet för att avlasta de mer erfarna lärarna. Trots att vi bara stödjer ett par högstadie/gymnasieskolor (klass 7-12) så finns det inte en skola jag besöker, där man inte smugit in klass 7-12 med myndighetsstöd eller stöd från föräldrar eller så delar man på de pengar vi betalar till lärarna i klass 1-6. SAK har en omfattande lärarutbildning med alltifrån 2 veckors kurser som hålls i skolorna till tvåmånaderskurser som hålls i våra träningscentra (Kabul, Jalalabad, Ghazni och Pul-i-Khumri). Särskilt de korta kurserna hålls för att ge alla oerfarna lärare en del grundläggande råd och hjälp. Överallt vill man att vi bygger nya skolbyggnader, men våra donatorer är inte så pigga på att finansiera skolbyggen (endast 8 i år, när fortfarande ett 100-tal av ’våra’ skolor saknar byggnader), det är nog med att framför allt Sida, EU och Radiohjälpen finansierar stöd till mer än 6000 lärarlöner och skolböcker och utrustning till ca 250 000 barn, varav mer än 1/3 i ’min’ region.

På en del håll är man förvarnad att jag kommer. I en stor flickskola (klass 1-12) i Baghlan City fick jag en stor skylt där man på dari broderat Swedish Committe for Afghanistan. När jag sa till flickorna i klass 10 att det var viktigt att de fortsatte att studera, att Afghanistan behöver utbildade kvinnor och ”att utbilda en man är att utbilda en person, men att utbilda en kvinna är att utbilda en hel familj” så fick jag spontana applåder. Sedan sa flickorna till mig att de ville ha datorer, vilket förvånade både rektorn och mina kollegor. Killarna kan gå i basaren och träna, men tjejerna kan bara få lära sig datorer om de finns i skolan, så det är väl ett rimligt argument.

I en flickskola i Keshim hade de ställt upp alla flickorna, säkert 700, på led och hälsade mig välkommen med applåder och mängder av blommor. De hade antagligen skövlat all traktens rabatter. Utbildningschefen i distriktet, lärare och elever höll tal till min och SAKs lov och jag trodde att de förväxlat mig med någon viktigare person. Det var som när man själv var liten i Södertälje och kungen skulle på besök på Scania och alla vi ungar fick ställa upp på led och hurra när konvojen sakta drog förbi.

Här var man huvudsakligen nöjd med allt trots att utrymmesbristen var påfallande liksom bristen på utbildade lärare, skolbänkar, glas i fönstren mm. Det här är bara början, tycktes man mena och allt har sin tid, bara SAK fortsätter sitt stöd. Just i distriktet Keshim har SAK extra många skolor, 22 närmare bestämt och pengarna till stor del kommer från Radiohjälpen, Forum Syd och SAKs egen insamling.

Som jag nämnde har vi också en del av vårt jordbruksprogram i Keshim. Dessutom har Norska Afghanistankommittén (NAC) en hel del verksamhet i distriktet, bland annat en fin plantskola där man driver upp fruktträd och tall som sedan planteras ut i olika skogsprojekt och som utbildar bönder i hur de skall plantera och sköta träd för att förhindra erosion, som är ett enormt problem i Afghanistan.

Jag besökte också en hel del kliniker och handikappcenter på resan.

SAKs klinikerna är ganska enkla men ändå rätt imponerande, med tanke på de begränsade resurser som finns. Just nu strävar vi efter att göra så många kliniker som möjligt ’heltäckande’, med en vanlig mottagning, med läkare, sjuksötare, apotekare, lab för enkla tester, men framför allt med en mödravårds- och förlossningsavdelning, med kvinnliga läkare, sjuksköterskor och barnmorskor. Jag frågade på en klinik, vad genomsnittsvikten på ett nyfött barn var. Enligt en ganska samstämmig mening är den ca 2,5 kg vilket skall jämföras med, tror jag, närmare 3,5 i Sverige. Barn till mer välutbildade mödrar väger mer enligt barnmorskorna jag talade med, vilket visar hur viktigt det är att flickor får utbildning. Det är ett välkänt faktum att det finns ett starkt samband mellan barnadödlighet och moderns utbildningsnivå/läskunnighet, vilket visats i flera internationella studier.

En vanlig sjukdom här är malaria, kanske som en följd av att man odlar mycket ris och att myggan har goda möjligheter att föröka sig i de våta fälten. Förutom direkt medicinering när sjukdomen brutit ut är hälsoutbildning en viktig förebyggande åtgärd för klinikerna. Särskilda hälsoutbildare och även läkarna ger information om hur man förebygger malaria, och andra sjukdomar, till de som kommer till klinikerna, men också i skolor till barnen och på andra platser där människor samlas, som i moskéerna.

Hela sjukvårdssystemet i Afghanistan genomgår just nu en stor förändring. Hälsoministeriet har satt upp ett slags minimistandard för hur bassjukvården skall se ut och vara utrustas. SAK har varit aktiv rådgivare åt ministeriet och flera av de ledande tjänstemännen på ministeriet har rekryterats bland SAKs afghanska personal. I stora delar av landet så ’bjuds’ nu sjukvården ut på ’entreprenad’, som jag berättat om förut. Frivilligorganisationer och andra får ansvara för att bygga upp sjukvården i hela eller delar av provinser. SAK har fått ansvaret för hela Kunduz provinsen, en av få (två) organisationer med ensamt ansvar för en hel provins. Det här kommer att betyda att SAK tar över andra organisationers åtaganden i den provinsen, men också att vi får lämna ifrån oss en hel del kliniker i andra provinser, kanske så många som 60 % av alla kliniker vi har i dag. Samtidigt kommer vi och andra att få ansvar för provins- och distriktssjukhus och att kraftigt öka standarden på de kliniker och sjukhus som skall finnas i området. Det här går hand i hand med en massiv utbildningsinsats av sjukvårdspersonal och Provinsens sjukvårds administration, som en dag skall ta över alltsammans. Här som inom andra yrkesområden är det bristen välutbildad personal, framför allt kvinnor som är mest skriande. I Kabul finns utbildad personal, men inte välutbildad. Undervisningen har de senaste åren haft en alldeles för låg nivå, och många av de relativt välutbildade vill inte flytta till landsbygden där behoven är som störst. Känns problemen igen? Här kan vi dock inte locka stafettläkare med feta löner.

SAKs handikapprogram, CDAP, som för närvarande drivs på uppdrag av och med medel från UNDP/OPS är ett kapitel för sig, med sjukgymnastik, protesverkstäder, jobbträning, uppsökande verksamhet på landsbygden, utbildning av både fysiskt och mentalt handikappade barn. Att komma till ett ställe som Taloqan eller Faizabad och se småklasser med döva barn få lära sig läsa, skriva och tala med teckenspråk, blinda med blindskrift och förståndshandikappade så gott det går, är oerhört rörande. Man kan lätt tänka att det finns annat att prioritera i ett få förstört samhälle, men det här visar också på att all humanitet och vad vi tar som vanlig omsorg ändå lever kvar trots mer än 20 år av krig och inbördeskrig och andra umbäranden. Det här är naturligtvis bara en droppe i havet, jämfört med de behov som finns, men likväl det största handikapprogrammet som finns i Afghanistan. SAK har tre centra varav två i ’min’ region med ett 10-tal filialer på olika orter av vilka jag besökte fyra under resan.

Under halva resan fick vi köra med en bil vars styrstag lossnade från höger framhjul me jämna mellanrum. Först hände det just som vi tagit oss upp ur en flodravin vi just korsat. En av de bultar som lossnat hittade vi och en reservbult fick vi av en förbipasserande lastbilschaufför som hjälpte oss göra en provisorisk lagning så vi kunde ta oss fram de kvarvarande milen (två timmars resa) till Faizabad. Bilen reparerades på en verkstad innan vi skulle åka tillbaks, men bara 2 timmar in på återresan kunde vi konstatera att två av de fyra nya bultar som skall hålla styrstaget på plats har lossnat. Med vår satellittelefon fick vi för tillfället ingen kontakt med någon på kontoret, men efter en stund träffade vi på ett minröjarlag med kommunikationsradio med vars hjälp vi kunde kontakta vårt kontor i Taloqan. De sände en bil att möta oss med. Nu bar det sig så väl att de två bultarna faktiskt höll nästan hela dagen ända till vi var en timmes resa utanför Taloqan. Där tog det helt stopp mitt i en flodfåra, som lyckligtvis bara är översvämmad på våren. Jag fick byta till följebilen som tog mig till kontoret i Taloqan innan mörkret föll på, där jag övernattade, medan de andra kollegorna återvände till den strandade bilen med fler reservdelar för ännu en provisorisk lagning.

 

Hur bor man när man reser så här? Inte i någon lyx direkt, men inte heller dåligt. Några nätter i en vanlig säng på kontoren i Taloqan och Faizabad, en natt på ett kontorsgolv i sovsäck och en annan natt i ett utsädesmagasin. Det jag har svårast med är inte att sova lite obekvämt utan det är snarare toalettbesöken, som ofta sker i fria naturen eller på torrdass där man får sitta på huk över ett hål i golvet (asian style). På svenska torrdass används flitigt kalk, torvströ eller kemvätska för att hålla undan lukt och flugor, men inte här. Men det är väl en skitsak egentligen.

Efter återkomsten till kontoret i PiK så ägnar jag några dagar till att diskutera med kollegorna på de olika avdelningarna för att få en uppfattning om hur kontoret fungerar och vad vi skall ta itu med först och främst. Eftersom Andreas lämnar skutan i övermorgon så får jag lov att pumpa honom på så mycket nyttigheter som möjligt, men jag känner mig ganska förtrogen med verksamheten – skam vore det väl annars efter 3,5 år som planeringschef.

 

Torsdagen den 23 oktober 2003

Vi är på två invigningar va nya skolbyggnader som SAK byggt i Eskamesh. Skolorna i fråga har SAK stött i 15 år vilket byäldste, skolchefen och många andra framhåller i sina invigningstal. Många öser lovord över SAK och Sverige, inte minst för att vi stödde dom under kriget mot Sovjet vilket de ser som en merit, vilket många av de nya organisationerna saknar. Många organisationer kommer och går, men SAK består. Vi dricker te, äter söta mandlar och nötter och sedan blir det en magnifik lunch, uppdukad på mattorna vi sitter på ute på skolgården. Här får vi ett fat med ris som gömmer en bit fårkött. Tre får har slaktats i by dagen till ära och säker 100 personer utspisas. Vi som är hedersgäster får dela ett fat på två personer, de andra på fyra. Äter gör man direkt med höger hand som man använder som en sked och skyfflar in i munnen med. Jag som är uppvuxen med att man inte skall kladda i maten utan ha ”lite bordskick” har en del problem men klarar mig hjälpligt.

Det kanske intressantaste talet hölls av en ung kvinnlig lärare som sa att hon nu också krävde en egen skolbyggnad för flickorna. I mitt svarstal sa jag att det var ett gott tecken att även kvinnorna ställde krav på en god skolmiljö och att de skulle fortsätta att ställa krav på en bättre skolmiljö. En del av skäggen myste, andra såg lite förvånade ut.

Efter alla invigningstal fick vi från SAK var sin välfordrad grön chapan med smala svarta och gula ränder i, en sådan där lång rock som man ibland ser president Hamid Karsai i. Rocken hänger man över axlarna utan att sticka armarna i ärmarna. Den kommer att bli bra som morgonrock när vintern kommer.

Apropå byggande så har jag noterat att två slags byggnader växer upp ’som svampar ur jorden’ längs vägarna och alltid ser mer välbyggda ut än andra byggnader.

Den ena typen är bensinstationer som nu byggs i en rasande fart, åtminstone var annan kilometer längs huvudvägarna (även de som är i uselt skick). Nya relativt moderna pumpar monteras och en liten stationsbyggnad av bästa kvalitet, ofta färggrant målad, byggs. Här finns naturligtvis en ekonomisk drivkraft; att man ser möjligheten att tjäna pengar. Det kommer naturligtvis snart gå här som i Sverige och som man redan ser tendenser till i Pakistan att de små stationerna får läggas ner och nya, färre, större stationer med en ökad service byggs. En sådan, stor som en svensk OK-mack, har redan öppnats i Mazar-i-Sharif. Den ackompanjeras av en enorm slogan målad längs hela taket: ”Digital Computerised Pump Station”, för att markera att detta är högmodernt och högteknologiskt.

Den andra typen av byggnader är moskéer. Även i små fattiga byar på landet, med annars ruffig bebyggelse så finns inte sällan en nybyggs eller nyrenoverad moské som lyser upp och avviker från annan bebyggelse. Det här kan göra mig irriterad, när jag samtidigt vet att man inte anser sig ha råd att bygga en skolbyggnad eller klinikbyggnad. Man skall dock komma ihåg att dessa moskéer är mycket modesta jämfört med alla de kyrkor och kapell som sticker ut mitt i en svensk by. De nybyggda moskéer jag talar om har en standard som antagligen kan jämföras med de gamla svenska frikyrkokapellen på vår landsbygd. Väldigt få av de moskéer jag sett kan i prakt, utförande och kostnad mäta sig med alla de tomma (fd.) statskyrkor som idag befolkar våra egna städer och småsamhällen och ingen av de nya moskéer jag sett når upp till den standarden.

Men likväl påtagligt: nya moskéer och bensinstationer sticker ut.

 

måndag den 27 oktober 2003

Allt går i slowmotion nu när ramadan har börjat. Det är helgdag i dag, men eftersom man först trodde att Ramadan skulle börja i går så var det helgdag i går också. Fyra dagars ledigt i rad blir för mycket för kollegorna, så när jag åkte en sväng till jobbet så dök de upp en och en för att åtminstone spendera ett par timmar bland pappershögarna. Ingen mat eller vätska mellan solens uppgång och nedgång tär på krafterna och vi kortar av arbetsdagen redan kl 14 den kommande månaden.

Till kvällen sätter mullorna igång, förmodligen efter att ha fått i sig ett rejält skrovmål, med att citera koranen. Det låter som om de tävlar om vem som snabbast kan rabbla hela texten utantill. Blir man en bättre muslim och människa för att man kan rabbla koranen utantill i högsta fart? Är man mer lärd? Det påminner om att kyrkan i Sverige för (inte så) länge sedan tvingade folk att lära sig rabbla Luthers katekes, utantill och att jag själv tvingades lära mig en hel del psalmer och bibelcitat utantill. Islam är väl som kristendomen (om man törs häda lite); här finns högt och lågt, pragmatiker och bokstavstrogna, inte en utan tusentals tolkningar och inge tycks ha haft någon direkt positiv inverkan på frågan om krig eller fred, på frågan om välfärd eller ofärd. Religionen tycks i stället, när den vill styra och ingripa i den världsliga utvecklingen av samhället ha en konservativ och bakåtsträvande inverkan. Låt mig ta ett exempel:

Den kristna högern i USA, de som motsätter sig aborter och barnbegränsning i största allmänhet, har haft ett så stort inflytande i Kongressen att den tvingat regeringen att dra ned kraftigt på stödet till UNFPA, det FN-organ som arbetar med familjeplaneringsfrågor. För SAKs del har det inneburit att mödravårdsprogrammet, där man lär ut barnbegränsningsmetoder, barna- och mödravård i största allmänhet och även bygger upp enkla barnavårdmottagningar och förlossningskliniker, förlorat en ansenlig del av bidragen till verksamheten. Bland annat tvingas vi säga upp en av de utländska barnmorskor som ägnar sin tid åt undervisning av afghanska kollegor. Den kristna högern bidrar alltså till att hålla barna- och mödradödligheten i Afghanistan på en garanterat världshögsta nivå. På samma sätt bidrar de konservativa mullornas (som fortfarande har ett starkt inflytande i Afghanistan) åsikt att kvinnor inte behöver utbildning eller i alla fall inte speciellt mycket mer sådan än grundläggande kunskap om koranen, till att hålla barnadödligheten uppe (och samhällsutvecklingen tillbaks). Inte i något av fallen biter normala vetenskapliga bevis eftersom allt ytterst är guds vilja.

Visst finns det mängder av framsynta, utvecklingsinriktade troende muslimer och kristna, men efter att i snart fyra år ha levt i ett djupt religiöst samhälle så har min misstro mot religiös fanatism som vill blanda sig i det världsliga styret och utvecklingen, kristen som muslimsk, bara ökat. Hittills har jag inte sett något gott komma ut av det. Tvärt om är det just det som jag och de afghanska kollegorna, som alla är troende muslimer, kämpar mot – att ersätta en hoper fördomar med ett utvecklingstänkande som baserar sig mer på ’vetenskap och beprövad erfarenhet’, dock utan att kränka grundläggande religiösa och kulturella värden, vilket inte alltid är helt enkelt. Skall jag vara krass så tror jag på den enkla formeln att det behövs ekonomisk utveckling i kombination med social och ekonomisk rättvisa för att bryta fundamentalisternas makt. Ser jag mig omkring i världen så tycker jag mig se att fundamentalismen frodas (finns gör den över allt) där samhällsklyftorna är som störst. Jag tror tom att Världsbanken kom fram till en liknande slutsats i en studie i våras. Nog med filosoferande annars ni kanske tror att ’fan har blivit religiös’…

Nu har också mullornas reciterande tystnat, för i kväll. De startar vid fyrasnåret i morgon bitti igen.

 

tisdag den 4 november 2003

Morgonen är lite gråare än vanligt och kring lunch börjar det blåsa kraftigt med fallande temperatur. Klockan 5 spöregnar det och det är rått och ruggigt som en riktig svensk höstkväll, i bästa fall 10 grader varmt ute. Och ändå var det fortfarande svensk sommarvärme i går, runt 22-23 grader mitt på dagen och med en härlig ljummen kväll. Har kanske hösten kommit?

Mitt nya hus som jag flyttade in i för drygt en vecka sedan, har en nackdel som många afghanska hus har – köket är byggt separat, så att när jag skall laga mat, koka te till frukost och liknande måste jag gå ut ur huset ett par meter och sedan in i köket. Det kanske är praktiskt när det är varmt och för att slippa ha alltför många kackerlackor inne i bostadsdelen, men nu när det regnar och när kylan kommer är det ingen hit. Tur att inte också toalett och badrum är på gården.

Annars är huset av hygglig standard, skeva fönsterkarmar och enkelglas som jag nu känner att det drar igenom. Det är jag dock van vid från Kabul och kommer att börja täta med silikon och fönsterlister. Har också beställt en ny modern fotogenkamin till vintern för sovrummet och den traditionella typen av ved/koks kamin för vardagsrummet. Resten får förbli ouppvärmt. Elvärme är inte att tänka på. Elen är för opålitlig och för dyr och min generator är typ mindre som kan hålla igång lampor och TV, men inte mycket mer.

 

Onsdagen den 5 november 2003

En chokladbit som jag köpte för 6 veckor sedan i Kabul. Den smakar härligt. Lite omväxling till allt ris, bönor och kokkött jag äter. Jag har en dam som hjälper mig med matlagning städning och tvätt. Maten hon lagar är inte i klass med Asifs. Den är typisk afghansk traditionell mat och lika trist som tristaste sortens svensk husmanskost. De grönsaker som serveras är de som finns på den lokala marknaden för tillfället och ju senare på året det blir, ju färre blir dom. Mest handlar det om tomater och spenat uppblandat med koriander och hopkokt till en röra När jag kommer hem till Sverige kommer jag undvika spenat, ris, bruna bönor och kokkött så gott jag kan.

Tillbaks till chokladen. Det är något hårt i den. Jag tuggar försiktigt för att hitta den hårda biten, men finner den inte. Har jag svalt den? Förmodligen. Det visar sig dock snart att det inte var någon hård bit i chokladen. Det var en stor plomb från en hörntand, en av de där som är lagad till bristningsgränsen och mest består av amalgam och borde ha ersatts med en krona för flera år sedan.

Jag kan lova att det inte finns en enda tandläkare i Pul-i-Khumri som jag skulle vilja test, inte heller i Kabul. Min enda chans är att boka en tid hos min tandläkare i Peshawar i Pakistan, han är av europeisk standard, dyr enligt Pakistanska normer, men billig enlig Svenska. Så nu måste jag boka flyg till Peshawar nästa söndag och retur ett par dagar senare. Jag har ett par dagars extra ledighet som jag kan använda och det kan vara skönt att få känna storstadspulsen i Kabul och Peshawar och lämna lunken i det mer lantliga Pul-i-Khumri.

 

Söndag den 16 november 2003

En ung kvinnlig FN-medarbetare skjuts till döds på öppen gata i Ghazni, när hon är ute och shoppar. Förövaren som kommer på en motorcykel grips och förhörs. Det är väl ingen tvekan om att det är en taliban- eller al-Quaida sympatisör av något slag som utfört attentatet. Något lokalt stöd har den här typen av attentat inte enligt personalen på vårt regionkontor i Ghazni, som vanligtvis är välunderrättad (såvitt det inte är någon typ av ”hedersrelaterat” mord, vilket är mindre troligt i detta fall). SAK har sedan i våras inte haft någon fast bosatt utländsk personal i staden, framför allt av säkerhetsskäl och det kan därför verka underligt att FN har haft det: de brukar nämligen vara de som först lämnar ett osäkert område. Här bodde dock två utlänningar med beväpnade vakter, vilket inte hjälpte. Alla blir bestörta över en sådan här händelse, både för den förlust för familj och vänner det innebär, men också för den skada det gör på hjälparbetet där det bäst behövs. Jag kände inte den här FN-medarbetaren, men de två svenska SAK-medarbetarna som arbetade där till i våras kände henne väl, liksom våra lokalanställda och därför känns förlusten tyngre än om det varit en helt okänd person som mördats.

I Ghazni regionen har vi redan innan mordet vidtagit en hel del förebyggande säkerhetsåtgärder, som att inte använda vår egen bilpark för transporter, utan bara lokala fortskaffningsmedel mm. Fler lär komma.

 

tisdag den 18 november 2003

I går kidnappades afghansk personal som tillhör en minröjarorganisation, i Ghazni och fördes ett par kilometer utanför staden, där de misshandlades. Kidnapparna ville ha tag på ”någon viktig person” och höll männen som gisslan för att få loss de som gripits för mordet i förrgår på den kvinnliga FN-medarbetaren. En lite skrämmande vidareutveckling av talibanernas eller al-Quaidas utbredning norrut mot Kabul. Som jag tidigare sagt: de behöver inte vara många personer med något större stöd för att utföra den här typen av terror, som i slutänden bara innebär att allt bistånd stoppas där det bäst behövs.

Själv befinner jag mig i norr, ännu så länge långt ifrån talibansympatier och rena terrorhandlingar. Här förekommer dock att olika krigsherrar, främst den gamle generalen Dostums och Muhammed Attas styrkor drabbar samman, för ett par veckor sedan med 80-talet döda som resultat. Dessa småkrig riktar sig dock inte mot biståndet eller biståndsarbetare, utan är en kamp om den lokala makten.

Guvernören här i Baghlan sa på ett möte med oss biståndsorganisationer här i Pul-i-Khumri att han var bestört över mordet i Ghazni och har uppmanat alla krafter här att underlätta vårt arbete, något han också tycks ha stöd för.

 

Lördagen den 22 november 2003

Jag har varit i Peshawar, Pakistan och fått inte bara en plomb fixad, utan två. Plomb nr två föll ut samma morgon som jag skulle flyga ut till Pakistan. En lycka kan man säga, så den inte föll ut när jag var tillbaks i Afghanistan. Plomberna härrörde från två redan rotfyllda tänder så jag skall låta sätta en krona på dom, till en tredjedel av priset i Sverige men med samma kvalitet som i Sverige. Dyrt för en Pakistanier men billigt och bra för mig.

I dag bär det så av med ’min’ bil norrut från Kabul till Pul-i-Khumri upp genom Salang passet och Salang-tunneln som är världens högst belägna tunnel på mer än 3000 meters höjd. Tidigare i veckan har det regnat i Kabul och det betyder snö i Salang. Med tanke på att vägen, även om det är en av de bästa i Afghanistan, asfalterad som den är, kommer att vara dåligt snöröjd, hal och slipprig på serpentinvägarna upp till tunneln. Tunneln är ett kapitel för sig. Den sprängdes delvis sönder under kriget med Sovjet och har under det senaste halvåret varit under reparation av ett turkiskt företag och varit stängd dagtid. Ingen kan dock ännu efter mer än ett halvår riktigt förstå vad som reparerats. Körbanan i tunneln är fortfarande stora hål i, nedfallen bråte ligger fortfarande kvar, i den flera kilometer långa tunneln finns inget ljus och ingen ventilation så luften ligger tjock av dieselavgaser och när det blir stopp, vilket det ofta blir, är inte bara sikten noll utan luften rentav dödlig. Nu är den öppen för trafik under helgerna och alla de bilar och lastbilar som annars skulle vara tvungen att ta en 30 mil omväg på usla smala grusvägar passar på och försöker ta sig genom tunneln. Redan flera kilometer innan vi når upp till tunneln är körbanan täckt av ett flera decimeter tjockt ispansar med djupa hjulspår som gör att man håller sig i dessa. Nackdelen är att även mötande trafik gör detsamma och flera av de mer lättviktiga personbilarna och Toyota minibussarna som används för persontransporter inte kommer upp ur hjulspåren med sona blankslitna sommardäck fram, så vi måste ideligen ge oss upp i snödrivorna eller i värsta fall ut mot den sida av vägen som vetter mot stupen nedanför oss. Jag har när det gäller trafiken blivit lite fatalist och tror att min chaufför skall klara av situationen, för chaufför måste man ha här, endast han kan argumentera med andra chaufförer, poliser och bemästra den nyckfulla trafiken på de sämsta vägsträckorna. Jag har förmodligen dessutom SAKs bästa bil, en ganska ny Toyota Landcruiser, med 4-hjulsdrift av bästa slag, vinsch, snorkel, comradio, satellittelefon och annan säkerhetsutrustning, som vi köpte billigt av Räddningsverket för ett år sedan, när de lämnade landet.

Ett par kilometer innan vi når de första ’gallerierna’ som skall skydda mot snöskred, måste alla bilar stanna och sätta på snökedjor (bara på drivhjulen) för att få köra vidare. Tyvärr kontrollerar man inte i vilket skick bilen i övrigt är, för snart ser vi vägen snitslad med bilar och lastbilar som har motorstopp, punka, tappat ett hjul eller inte är körbara av annat skäl. De kan stå var som helst oavsett lämplighet, i en kurva, i ett galleri, mitt i körbanan och utgör både en trafikfara och ett reellt trafikhinder. Värst är de som står inne i själva tunneln. Varningstriangel är ett okänt begrepp.

Vi sniglar oss dock upp mot tunneln, ibland med trafik endast möjlig i en riktning i taget pga brisande snöröjning, genom gallerierna som delvis fyllts med snö, förbi blockerande bilar och en del mötande trafik som ibland kommer på tvären och når slutligen tunneln där mörker och en obeskrivlig smogg sluter sig kring oss. Vi ser knappt handen framför oss, kryper fram men vill ut på andra sidan så fort som möjligt, fram till mitten på tunneln där det plötsligt blir tvärstopp för att en mötande lastbil, stående mitt i körbanan så ingen kommer förbi, har något bromsfel. Bromsarna har låst sig. Chauffören är utanför bilen, som står ett par meter framför oss, och bökar med bromsarna och dieselröken tjocknar. Jag sitter kvar i vår bil och undrar hur lång väntan skall bli, när bromsarna släpper på den förarlösa lastbilen som kommer rullande mot mig. Innan chauffören hunnit kasta sig upp och stoppa fordonen har den ränt in i vår bil och skickat den ett par meter baklänges där båda fordonen blir stående. Lastbilschaffisen har nu återtagit kontrollen över sitt fordon och vi går ut och inspekterar skadorna. Som genom ett mirakel har bara skyddsbågen fram blivit lite sned. Hade vi däremot knuffats in i en bakomvarande bil och hade inte lastbilschaffisen hunnit in i sin bil snabbt nog hade vi antagligen fått ta en taxi tillbaks och vår bil fått göra sällskap med andra vrak i och kring tunneln.

En halvtimme efter vi kört in i tunneln kommer vi ut igen, hela och glada, med endast en lätt huvudvärk av avgaserna. Utanför tunneln är den sena eftermiddagen kall och klar. Säkert minus -5 och en del vindbar, och vi har nu bara fem gallerier kvar att passera innan vägen bär av nedåt mot säkrare mark. Allt går bra tills näst sista galleriet, där det blir tvärstopp igen, därför att en långtradare har lagt sig på tvären. Det är dessutom bara en fil snöröjd så det finns ingen plats för möten och det blir problem för räddningsfordon att ta sig fram. Det finns alltså bärgare, snöröjningsfordon och en slags polis posterad i passet för att ta hand om trafiken när det kör ihop sig, som det nu gjort. Vi får backa ett par hundra meter till en plats där bärgaren kan komma förbi. Att få stopp på den trafik som trycker på bakifrån, få undan alla bilar åt sidan, bakåt eller framåt så att bärgaren slutligen kan komma fram tar fyra timmar, att få undan den blockerande långtradaren tar en timme och att sedan släppa oss igenom på andra sidan där flera hundra bilar också vill fram tar ytterligare tre timmar, så efter åtta timmars väntan är vi igenom det sista galleriet och på väg nerför berget mot bättre väglag. Det är Ramadan och min chaufför liksom alla andra goda muslimer har inte ätit eller druckit sedan 6 på morgonen och klockan är 10 på kvällen när vi slipper loss. Under väntan har det hunnit bli kväll och temperaturen fallit till närmare –15 grader. Det har dock inte gått någon nöd på oss. Bilen var fulltankad och har gått på tomgång för att hålla värmen (ingen 1-minutersregel här alltså), vi har med oss varma kläder och sovsäckar om de skulle ha behövts, vi har talat i satelittelefon med kollegorna i Kabul för att hålla dom informerade och vi har när mörkret föll konsumerat lite medhavd matsäck (yoghurt, bananer, bröd och choklad). Klockan 24 är vi tillbaks i Pul-i-Khumri och efter en kopp te och en bit kyckling blir det bums i säng. Även om jag är lite fatalist så måste jag erkänna att en del av de passager vi tvingades göra när vi körde ut ur trafikkaoset på väg nerför passet nog är något av det mest nervkittlande jag gjort, särskilt när vi var tvungna att krypa på utsidan, mot de mörka stupen i ishalkan och snödrivorna, förbi den otåligt väntande trafiken i andra riktningen. Här gäller tyvärr regeln att alla skall fram först, även om ren och skär logik och polisen säger annat. Resultatet blir att de mötande bildar fler filer än det finns plats för och fyller ut varenda tom lucka och alltså gör det omöjligt för den mötande trafiken som måste bort innan de själva kan komma fram. Då blir manövrarna ibland halsbrytande. Fördelen är att hastigheten är nära 0 km/tim. Hemma skulle ett sådant här trafikkaos orsaka många knutna nävar, fingrar och kanske en del slagsmål. Här tar man situationen med en förunderlig blandning av otålighet (fyll ut varenda lucka och gör inget för att underlätta propparna att lösa upp sig) och tålmodighet och gott humör, rycker på axlarna och ler lite åt de som tränger sig och så försöker man tränga sig fram lite själv. 

 

tisdag den 25 november 2003

De kommande tre dagarna är det helgdag (och sedan det vanliga veckoslutet, fredag-söndag). Ramadan, fastemånaden är slut och det firas i dagarna tre. Helgen heter Eid Al-Fitr. Vi har en liten tebjudning på kontoret på förmiddagen innan var och en rusar hem till sitt firande. Det är muslimernas största helg. På eftermiddagen blir jag inbjuden på te, kakor och nötter hos grannarna. Kvinnan i huset är den som städar, tvättar och lagar mat åt mig. Jag har ätit i många afghanska hem, men detta är första gången frun och döttrarna deltar, alltså inte bara män.

 

Onsdagen den 26 november 2003

Eid betyder lika lite för mig som julen eller vår påsk betyder för afghaner. Eftersom jag är kvar i Pul-i-Khumri under helgen finns inte heller så mycket annat att göra annat än att åka till jobbet ett par timmar. Man kan inte sitta hemma och läsa hela dagarna och några andra utlänningar finns inte kvar här under veckan (Vi är inte mer än 5-6 stycken här när alla är på plats).

När jag rör mig runt på stan här inser jag att orden begagnade bilar, och skrotfärdig bil får en ny innebörd här i PiK. En begagnad bil som vi känner dem i Sverige är här ganska ovanlig och betraktas som en ny fin bil. Det vi skulle betrakta som en skrotfärdig bil är den vanligaste biltypen här, ofta av oidentifierbart ursprung, kanske gamla Toyotas som antagligen är det vanligaste bilmärket alla kategorier. De flesta bilarna är gula taxibilar och ser ut som de varit med i stock car tävlingar om det inte var för att motorerna oftast verkar vara i så dåligt skick att de knappt rullar framåt. Dessa taxibilar fylls till bredden med resande. Bredvid chauffören får man in minst 2 personer. I baksätet 3-4 personer och i bakluckan, som spärrats upp med en pinne om den finns kvar, sitter ytterligare 3-4 personer på huk, ofta kvinnor i burka. Och så är taxipriserna här, 50 öre eller 1 krona för att åka tvärs över hela stan. Taxiförarna, liksom de flesta andra bilförare, saknar för det mesta körkort och har rudimentära kunskaper i hur man framför en bil. Trafikregler är ett okänt begrepp. Därför kör bilar ut från vägkanten utan förvarning, om de nu stannat vid vägkanten och inte tvärnitat mitt på vägen, i en kurva eller vägkorsning för att ta upp eller släppa av passagerare. För att överleva i den här trafiken måste man träna upp det sjätte sinnet och lära sig alla de små subtila tecken på att bilen framför avser stanna, eller att bilen som vid sidan av vägen avser svänga ut i trafiken. Farten i stan är dock inte så hög, vilket säkert förhindrar alvarligare trafikolyckor.

 

Fredagen den 28 november 2003

Även Eid är nu över och det mesta går tillbaks till det normala, även om fredagen är helgdag här. Jag gör en vända i basaren för att köpa en del mat. Grönsaker är svårt att hitta nu. Säsongen är slut. Det finns inga tomater, auberginer, paprika osv, bara några blomkålshuvuden som redan har sett sina bästa dagar. Det finns förstås potatis, lök, kålrötter och morötter. Även frukten börjar försvinna från Phul-i-Khumris gator. De få melonerna börjar se anfrätta ut, liksom bananerna och vindruvorna. Däremot finns nu äpplen och apelsiner, så variationerna blir inte så stora.

 

lördag den 31 januari 2004

Julledigheten är över sedan drygt tre veckor och i morgon börjar 3 dagar av Eid ul Azha och jag är därför i Kabul ett par dagar. Här skiner solen men säkerhetsläget är ganska dåligt vi har många restriktioner på var vi får gå. Två dagar i rad i början på veckan har självmordsbombare attackerat ISAF trupper och man anser risken är stor för fler attacker. Men det är ändå skönt att vara här i `civilisationen` ett par dagar innan jag återvänder till ’vildmarken’ för slutspurten på mitt kontrakt.

Det har varit ett par intensiva veckor sedan jag kom tillbaks efter julledigheten. Jag håller på med en omorganisation där SAK skall så ihop hälsoenheten i Pul-i-Khumri med hälsoprojektet i Kunduzprovinsen som jag tidigare berättat om. I stället för att anställa helt ny personal flyttar jag hälsoenheten med träningscenter och allt från Pul-i-Khumri till Kunduz samt anställer en ett par nya personer så vi karlar våra kliniker i de andra provinserna. Samtidigt som SAK tar hand om all sjukvård i Kunduz tar andra organisationer över sjukvård i delar av andra provinser där SAK har kliniker.

Förutom att organisera sjukvården – anställa sjukhuspersonal och organisera och bedriva utbildning av sjukvårdspersonal - skall vi i år bygga 15 nya kliniker, ett sjukhus och restaurera ett. Det är en gigantisk uppgift och jag flyttar också mitt ingenjörsteam till Kunduz för att stötta upp verksamheten. Det betyder att vi kan överge en del lokaler i PiK och flytta in lärarutbildning och ´personalbostäder´ i befintliga lokaler. Det senare skall jag ha klart innan jag slutar, men det förra hinner jag dessvärre inte vara med och se slutföras. I slutänden kommer kanske hela kontoret i PiK att flytta till Kunduz som nu kommer att ligga mer i centrum av verksamheten i norr. Prisutvecklingen på fastighetshyror i Kunduz kan dock sätta käppar i hjulet. Sedan de tyska PRT trupperna (Provincal Reconstruction Team) kom till stan har priserna rusat i höjden, så att lokaler (ett 40-tal kontorsrum, ett utbildningscenter med sovsalar för 50 personer, två stora samlingssalar, köksutrymmen, en stor lagerbyggnad, plats för vår egen bilverkstad, personalbostäder och gästrum) vi i dag betalar 1000 USD/månaden är nu uppe i 11-13 000 USD/månaden och det tror jag inte det är värt, när det bara tar dryga 1,5 timmar med bil mellan orterna och vi dessutom har ständig email och radiokontakt mellan orterna.

Prisutvecklingen på fastigheter på orter där utländska trupper flyttar in och hyr lokaler blir helt orimlig. Med trupperna följer alltid en del civil verksamhet som också driver upp priserna. Priserna har ingenting med kostnader för hyresvärden, eller med kvalitet på byggnaderna att göra. De är helt och hållet en fråga om efterfrågan; råkapitalism, utan långsiktigt perspektiv. Fastigheterna, om de fanns i Sverige skulle alla rivas snarare än renoveras. Här måste man nästan alltid innan man flyttar in inte bara städa och måla utan laga tak, fönster (alltid enkelfönster), installera generator, reparera vatten och avlopp, installera kaminer osv innan husen är inflyttningsfärdiga.

Det blir naturligtvis trist att sluta mitt i ett spännande åtagande som Kunduz projektet är, men det är alltid något nytt spännande på gång och någon gång måste man sluta.

’Mina gubbar`, enhetscheferna är oroliga för vem som skall komma i mitt ställe. De vill att det skall vara en svensk (skandinav). Svenskars ledarstil gillar dom. Alla är välkomna till chefen, man kan diskutera med honom/henne – inte bara ta emot order – han/hon är en troubleshouter, lärare osv. Alla beslut fattas inte i enighet, men man har fått vara med och tycka och bestämma trots att det i slutänden är jag som fattar alla stora beslut om vi inte blir eniga. Jag undviker att lägga mig i småsaker, det får de andra cheferna sköta själva och ta ansvar för sina områden, men jag finns alltid till hands om de vill diskutera, ha råd eller hjälp. Jag arbetar på att de skall jobba självständigt, göra långtidsplaner och inte bara lösa problemen för dagen, en vana som inte är lätt att ändra. Så anser de inte britter, fransmän, tyskar, amerikaner etc., vara som chefer. Något MBL-ande och fackliga förhandlingar förekommer dock inte här.

Gubbarna har också startat en veritabel övertalningskampanj för att få mig att stanna minst 6 månader till, helst 2 år. Men jag säger nej. För att öka trycket har de till och med mailat till Kicki och vädjad. Det är himla rörande, och att vara regionchef här är ett av de roligaste jobben jag haft, men jag avböjer ändå.

 

Lördag den 14 februari 2004

Det har varit några dagars sol och nu värmer den. Min tomt, omgiven av murar, blir som en gryta och mitt på dagen är temperaturen uppe 18 grader. Jag passar på och äter min lunch ute på terrassen. Underbart att sitta där i solvärmen och på andra sidan dalen, i solens riktning, se de snöklädda bergen.

 

Söndagen den 15 februari

Årsdagen av Sovjetunionens tillbakadragande från Afghanistan firas och det är ännu en helgdag. Firandet i år är återhållsamt. I Pul-i-Khumri märker jag egentligen inget annat än att det är färre kollegor på jobbet än vanligt.

 

Måndagen den 23 februari 2004

Ett email med dåliga nyheter:

“Dear colleagues! I have participated in Kunduz general coordination meeting today Feb 23rd. Alongside with other security issues, with regret one of the issue was the Kishm/Jar-e-Shah Baba girls school which has been burnt on Feb 19th during the night. The building built by SCA and Norwegian Committees was running with 1300 girls. I assume that it is one of the SCA supported schools in the area. If so, it needs further investigation through SCA education team. This E-mail is just for your information and further action Best regard Dr.Qadir”

 

Onsdag den 28 februari

Vad som hänt i Keshim, ett distrikt i Badakshan är att Jare Shah Baba Girls School bränts ned. Några maskerade män kom i en pick up på natten och band vakterna hällde bränsle på skolan och satte eld på den. De sa att de inte gillar den verksamhet som pågår i skolan. Under skollovet, december – mars, så bedrivs utbildning av kvinnliga lärare och annan utbildning av kvinnor i skolan och uppenbarligen kändes det som ett hot mot deras värderingar. Den lokale commandern lovade fullt stöd och sa att han skall gripa och straffa de skyldiga. Vi får se hur det blir med den saken. Faktum är att inofficiellt säger skolans vakter att de vet vilka som satte eld på skolan men att de är för rädda för att avslöja vilka förövarna var. Förhoppningsvis sprider sig ryktena och de skyldiga grips, men allt för ofta vet alla vem brottslingen är, men ingen vågar eller vill ingripa, vare sig den lokale commandern eller polisen.

Förstörelsen är ganska omfattande. Tak, fönster, inredning och allt skolmaterial är förstört. Själva byggnaden som är av sten och betong är dock intakt och en reparation blir därför jämförelsevis enkel. En återuppbyggnad är en viktig signal till människorna i Keshim och de som motsätter sig flickors och kvinnors utbildning: SAK accepterar inte att flickor och kvinnor stängs ute från självklara samhällsaktiviteter och vi har aldrig och kommer inte heller att ge efter för påtryckningar. Keshim distriktet i Badakshan är en av SAKs skoltätaste distrikt där vi har 22 primärskolor och en stor högstadieskola för flickor som jag besökte i höstas. De här skolorna stöds bland annat med medel från RadioHjälps insamlingen Världens Barn.

Jag beslutar därför att sända skolan ett meddelande att Svenska Kommittén omedelbart skall påbörja återuppbyggnaden av skolan och min anläggning/byggnadschef har snart en kostnadskalkyl klar och pengar har vi säkrat från EU. Tre veckor efter branden påbörjas återuppbyggnaden.

 

Lördag den 6 mars

Ännu ett par hektiska veckor har förflutit och jag har hunnit vara i Kabul två gånger till.

Varje resa till Kabul gör jag med bil genom Salangtunneln. Under färden genom passet och tunneln håller jag tummarna för att det skall vara bra väder och lite trafik. Salangpasset är pulsådern, den enda realistiska vägförbindelsen mellan norra Afghanistan och de mellersta och södra delarna av landet om man inte skall åka en 30 mil omväg på smala skumpiga trasiga vägar och broar, en väg som om man har en bra bekväm Landcrusier i bästa fall tar 14-17 timmar. Men jag har tur. Is och snö förvisso, men ganska lite trafik och inga alvarliga trafikolyckor och vi gör de 25 milen på ca 4,5 timmar i vardera riktningen. Annars är trafikolyckor vanliga här. Bilar och lastbilar modell ä. som av olika skäl får motorstopp och blockerar hela eller delar av vägen. Dåliga däck och bromsar som gör att bilar glider in i varandra eller utför branterna som leder upp till tunneln.

Att vägen till, genom och från tunneln och passet är viktig för att utveckla landets ekonomi är ingen tvekan om och svenska Räddningsverket har byggt tre nya broar på den södra sidan i vad som tidigare var flaskhalsar där man alltid fastnade i trafikstockningar, när man skulle slingra sig ner över provisoriska broar som inte gick att mötas på.

 

Söndag den 7 mars

Jag har fått ett tips om att en av mina chefstjänstemän inte har ’rent mjöl i påsen’. Det handlar om andremannen på Administrationen. Han skall ha deltagit i eller själv stulit 54 000 $US från Save the Childeren US 1997 i Mazar-i-Sharif. Jag har nu under ett par veckor arbetat i det tysta på att få saken bekräftad. Dels har jag tagit del av Save USs rapport från tiden för stölden där det framgår att vederbörande använde att annat namn vid den tiden. En bild i rapporten visar dock god överensstämmelse, men eftersom alla har skägg så har jag genom ett nytaget foto också försäkrat mig om att det rör sig om samme person. En genomgång av hans personakt visar att det saknas uppgift om var han arbetat under tiden -96 till 2002 då han anställdes hos SAK, vilket ytterligare stärker misstanken. Han har aldrig fällts för stölden men försvann strax efter den och Save US sökte honom efter stölden både i Afghanistan och Pakistan utan att få tag i honom. Jag kan inte ha kvar honom på kontoret och har efter konsultation med Kabulkontoret, bestämt mig att be honom sluta frivilligt eller att avskeda honom. Därför har jag denna morgon talat med tre nyckelpersoner i ledningen och sagt att de skall stå på pass utanför mitt kontor medan jag talar med Nazari. Nazari blir ganska överrumplad när jag kallar in honom och lägger fakta på bordet. ”Som du förstår kan du inte arbeta kvar på SAK under de här omständigheterna. Allra minst som du dessutom är ansvrig för våra säkerhetsvakter. Du får två möjligheter: En är att skriva på den här avskedsansökan där det står att du säger upp dig med omedelbar verkan. Då får du behålla lönen månaden ut och får dina innestående pensionspengar. Den andra möjligheten är att jag avskedar dig, bla för att du undanhöll viktiga fakta under anställningsintervjun och att du därmed brutit mot de Allmänna anställningsvillkoren.” Nazari hävdade som väntat att han är oskyldig och skall rentvå sitt namn hos Save USs i Kabul (vilket han kunnat göra redan 1997 om han haft rent mjöl i påsen), men väljer den enkla vägen och signerade uppsägningspappren. Sedan kallar jag in de tre medlemmarna i ledningsgruppen och talar om att han sagt upp sig med omedelbar verkan och att de skall se till att alla procedurer för återlämnande av nycklar och annan SAKs egendom följs, att han får sin lön och innestående pension och sedan erskorteras till grinden.

Den fråga som hänger kvar och gnager är dock om N kommer att försöka ’ge igen’ på något sätt. Mina ’gubbar’ försäkrar att så inte är fallet. Han kommer snarare att försvinna från stan, åtminstone den närmaste framtiden. För säkerhets skull använder jag olika bilar och olika vägar till och från arbetet de kvarvarande veckorna.

 

Onsdagen den 10 mars 2004

Efter de två senaste dagarna i Kunduz har jag avslutat den sammanslagning av SAKs norra region, NRO, med Kunduz-projekt, i alla fall den del jag hinner med. NROs hälsoenhet har i sin helhet flyttat till Kunduz, anläggnings/ingenjörsenheten arbetar så gott som 100% med att konstruera kliniker och de 2 sjukhusen. Jag har också klargjort för supportenheterna, Finans, Logistik, Administration och Personal att de nu skall rapportera till respektive chef i PiK men att de under projekttiden är närmast ansvarig inför projektets team-leader (en post som ännu är vakant). Alla tidigare projektkontrakt har de här dagarna också skrivits om så att de följer SAKs normala anställningsvillkor och löneskala. Utan en sådan samordning skulle projektet vara svårt att hantera.

Vägen till Kunduz från Pul-i-Khumri blir bara bättre och bättre. Man har de senaste månaderna arbetat på att fylla igen gropar, hyvla och välta vägen. Från att ha tagit 2,5 timmar att köra är jag nu nere på drygt 1,5 timmar. Kanske ett mått på hur saker och ting trots allt utvecklas i landet.

 

Måndagen den 15 mars 1004

Även i här i norr har det varit lite oroligt den senaste tiden. I Faizabad i nordöstra hörnet av regionen har det förutom ett brittiskt/afghanskt tillslag mot knarkproduktionen, varit en lokal sammandrabbning mellan olika commanders strax utanför staden. Flera döda och skadade. I Taloqan, centralort i Takhar har bomber detonerat vid sju olika tillfällen mot bla en videoshop, en polisstation och en bro. Inga dödade men skadade. Utanför Pul-i-Khumri drabbade två byar samman med vapen och allt och ett antal personer skadades och i staden har två utlänningar som arbetar för FOCUS, en Aga Kahn finansierad organisation, rånats på sina laptops i hemmet (kan vara insideraffär).

Den skrala säkerheten har olika orsaker. Det är inte bara Talibaner och Al-Qaidas fel. En del händelser, som skolbranden kan vara organiserad eller inspirerad av Talibaner och åsikter liknande deras (som väldigt många människor trots allt omfattar). En del beror på lokal maktkamp: uppenbara sammandrabbningar mellan olika commanders, byar eller krigsherrar som Dostum och Atta runt Mazar-i-Sharif. Ibland utförs sprängningar och mordbrand för att förödmjuka någon nytillsatt guvernör eller säkerhetschef (du har inte kontroll!) men skylls gärna på Talibaner och Al-Qaidas. Därtill har vi ren kriminalitet med knarkbaronerna som har de största resurserna.

Runt om i landet har man på olika håll börjat med väljarregistreringen som en av FN-organisationerna hjälper till med. I Baghlan (Pul-i-Khumri) är man i startgroparna, men van verkar vara sent ute och klent utrustade. FN-folket kommer till SAK och ber att få låna mail någon halvtimme per dag för att man själva inget har. Annars borde just kommunikation vara det man först etablerar på en ny ort. Det är dock nu klart att valet skjuts upp ett par månader till september. På så sätt kommer naturligt fler väljare att kunna registreras men det betyder samtidigt att oroligheterna i landet kommer att fortsätta, framför allt i söder, men även de rent kriminella banden kommer att dra fördel av en politiskt svag ledning och osäker situation.

 

Onsdagen den 17 mars 2004

En avskedsfest för mig är planerad till kvällen. Fest betyder inte samma sak som i Sverige. All personal är naturligtvis inbjuden, men det är bara män som kommer. Att tro att de anställda kvinnorna skulle delta i ett gemensamt arrangemang är en omöjligt tanke.

Festen hålls på kvällen. En lokal musikgrupp spelar och sjunger traditionell afghansk musik. Vi sitter längs väggarna i den stora möteshallen och långa galondukar är utrullade på golvet. På dukarna placeras mat av alla de slag ut: Pilau, soppa, kött, kyckling, grönsaker, frukt osv. Vi äter och pratar oss igenom någon timme. Sedan dricks te medan ”borden” städas av och rullas ihop. Några kollegor håller tal och prisar på traditionellt sätt mina dygder. En kollega passar dock på att på ett skämtsamt sätt kritisera mig för att jag inte kunnat motstå det nej de fick när de även vädjade till Kicki att jag skulle stanna ett halvår till. Det här var ett ’vågat’ skämt och enbart för att Safawi och jag är så bra vänner framförde han ’kritiken’ och att jag skrattade hjärtligt gjorde det lättare även för de andra kollegorna att skratta med. Jag kontrade dock med ett tal och sa att jag sett tydliga tecken på att jag bör sluta: jag körde ner en pick-up i ett stort dike i december, i februari föll min elektriska tandborste i golvet och sprack, sedan slutade mitt armbandsur att fungera, i helgen tappade jag min mobiltelefon och i morse ringde inte min väckarklocka. Dags alltså att åka hem innan jag ställer till det för alla och envar. Från kollegorna i Pul-i-Khumri, Mazar-i-Sharif och Taloqan får jag den ena mattan finare än den andra och jag konstaterar att trots att jag köpt ett försvarligt antal mattor genom åren så har familjen (föräldrar, barn) och vänner också uppskattat afghanska mattor och en del mattor jag tagit hem dom, så de nya mattorna kommer väl till pass. Kvällen avslutas med att jag lottar ut en del saker jag inte kan eller vill ta hem: en cykel, en sovsäck osv.

 

Söndag den 21 mars

In i det sista är det oklart om det Afghanska nyåret, Nawros, skall firas i dag eller i går. Till slut faller valet på söndagen. Min kollega Christer från Kabul kommer på besök för att förbereda att han så småningom tar över som regionchef. Vi passar på att åka till kontoret och se anläggningen och ta en promenad i solskenet denna varma vårdag.

Det Afghanska nyårsfirandet märks inte av som ett svenskt nyårsfirande, även om det på sina håll, bla i Mazar-i-Sharif firas stort. Men vi slipper fylla på stan och smällare och raketer. Det är snarare en markering att våren är här och att det är dags att plocka undan vedkaminer och sätta plogen i marken.

 

Lördagen den 27 mars 2004

När planet från Kabul till Peshawar i Pakistan går ner för mellanlandning i Jalalabad, nära gränsen till Pakistan ser jag tydligt att det blir en ’god’ opiumvallmoskörd i år. Man har inte ens bemödat sig att gömma fälten från huvudvägen och här från luften syns de alltför tydligt. Det här är ett totalt nederlag för regeringen. När jag åkte här 2001 på våren, under Talibantiden så var opiumvallmoodlingen utrotad och i dag blomstrar den igen. Böndernas inkomst från opiumvallmoodlingen är ca 20 gånger högre än om de odlar vete och ersättningen som erbjuds av regeringen är ca 1/7 av inkomsten från vallmoodling. Det finns ett program för att förstöra opiumfälten, men det kom för sent i år. På en del håll betalar man bönderna för att få förstöra fälten men det verkar som man betalar och förstör fälten trots att det mesta av opiet redan är skördat. Med lite mutor kommer man långt.

 

Onsdagen den 31 mars

För en vecka sedan lämnade jag Pul-i-Khumri som varit mitt hem de senaste sex månaderna och åkte till Kabul för att avrapportera och avsluta mitt arbete med SAK. Även där ett litet teparty med avskedstal och presenter och sedan en restaurangkväll med de närmaste vännerna och kollegorna som var i stan. Till helgen åkte jag till Peshawar för att ordna hemtransport av en del personliga ägodelar och för att säga farväl till ännu fler gamla bekanta och till den stad jag bodde i i mer än 3 år.

När planet lyfter från Islamabad till London och Stockholm så markerar slutet på ett mer än 4 år långt äventyr som från början bara skulle vara två år.

Och nu känns det rejält vemodigt, men också ganska skönt att sätta punkt för en annorlunda period i livet och åter åka hem till familj och vänner.

 

Måndag 14 juni 2004

Trots att jag åkt från Afghanistan kan jag inte riktigt släppa taget och skriver en insändare till DN med anledningar av en artikel de publicerar. Insändaren publicerades aldrig och svar fick jag flera veckor senare. Så här skrev jag:

 

DN Artikeln ”Talibanerna sätter skräck i väljarna” den 14 juni 2004.

En del påståenden i artikeln ’Talibanerna sätter skräck i väljarna’ i måndagens DN (14 juni -04) tycker jag kräver en kommentar.

Här uttalar sig bl.a. Faizullah Zak som är talesman för general Dostum. I artikeln omnämns Dostum som ”ledargestalt för Afghanistans uzbekiska befolkning”. Det är på sin plats att nämna att generalen Dostum är en ökänd krigsherre och krigsförbrytare och knappast oomstridd etnisk ledargestalt. Dostum är känd för sin opportunism och har stridit både med och mot Sovjet på den tiden det begav sig och höll en förbluffande låg profil när Talibanerna kördes på porten. En representant för en regional krigsherre blir inte mer trovärdig för att han åker runt världen och ’informerar’ om läget, tillsammans med en sk fd. FN-rådgivare.

I artikeln står vidare att ”Sedan pashtunen Hamid Karzai handplockats av det internationella samfundet har det börjat jäsa…”, och ”Genom den särställning pashtunerna fått befarar han (fd. FN-rådgivaren) att det internationella samfundet skapar grunden för ett nytt inbördeskrig.”

Detta antyder att den pashtunska folkgruppen skulle vara överrepresenterad i förhållande till andra. Problemet är det omvända. Regeringe domineras av den tadzjikiska minoriteten som ibland kallas ’Panshirierna’ och den pashtunska majoriteten, klart underrepresenterad, företräds av ledare som president Karzai och finansminister Ashraf Gahni, med en svag lokal förankring i de pashtunska områdena i söder och öster. Att pashtunderna är underrepresenterade och saknar viktig lokal förankring har definitivt försvårat väljarregistreringen i de traditionellt konservativa områden (där också Talibanernas idéer har stort inflytande).

Dostums man anser också att ”decentralisering” och ”federation” är enda lösningen. En ’federation’ och ’decentralisering’ skulle ge mer svängrum för och en gång för alla legitimera krigsherrar som Dostum och definitivt kasta landet in i anarki. Vad Afghanistan behöver är i stället avväpning av och mindre makt till Dostum och andra krigsherrar som alla har stora privata arméer och inga demokratiska ambitioner. Dostum har vid flera tillfällen erbjudits en plats i regeringen, men tackat nej, endast för att kunna behålla sin egen handlingsfrihet att vid lämpligt tillfälle, vända sig mot centralmakten.

Afghanistan har stora problem och framtiden är inte avgjord. Det pågår destabiliseringsförsök av alla de slag och vi kommer att få se mer inför valet – av Talibaner, av krigsherrar som Dostum av drogmaffian osv. och alla kommer att spela på mer eller mindre legitim kritik mot regeringen och valprocessen. Vänta er ett ’smutsigt’ val, men det kanske blir ett val – i så fall det första valet någonsin i Afghanistans historia. Det tar längre tid att läka såren efter mer än 20 års krig och inbördeskrig än de två år det nya Afghanistan hittills haft på sig.”