Avsnittet handlar om tiden 18 feb - 27 sept 2003  

Så flyttar SAKs Peshawarkontor för gott till Kabul. Tiden har blivit mogen. Alla viktiga möten med afghanska myndigheter, med givare och frivilligorganisationer äger numer rum där och inte som förr i Islamabad eller Peshawar. Stabiliteten är acceptabel och vi har hittat kontorslokaler och bostäder för verksamheten. Många andra frivilligorganisationer har redan lämnat Pakistan för Kabul. SAK är en gigant i sammanhanget och har behövt mer tid att förbereda en flytt. Vi har också haft mer att förlora om det kommit ett bakslag det första året och svårare att åter retirera till Pakistan. Det är en läxa många organisationer fick lära sig efter att ryssarna drog sig ut ur landet. Då var optimismen också stor och många organisationer etablerade sig med alla resurser i Afghanistan. Snart var inbördeskriget i full gång och många förlorade allt och försvann för många år framöver från scenen.

SAK har dock inte varit orepresenterat i Afghanistan utan har ett stort regionkontor i Kabul som fått sköta många av de externa kontakterna. Men nu är vi på väg och Afghanistan på väg.

 

tisdag den 18 februari 2003

Tre dagars regn i Pakistan. Lika länge har det regnat och snöat i Afghanistan. Nederbörden är bra och kan mildra konsekvenserna av de senaste årens torka. Många ser glada ut, men de finns också de som inte ler - alla de som bor i usla hyddor till bostäder. Ett hundratal personer omkom i regnet i Pakistan enligt morgontidningen. Hur många som omkom i kyla och fukt i Afghanistan är ännu okänt – säkert att räkna i hundratal. I slutänden kanske torkan mildras och fler har mat nästa vinter.

 

Både på kontoret och hemma packar vi nu inför flytten till Kabul. Gardiner, tavlor och det mesta av köksutrustningen är redan i kartonger.

På kontoret gapar hyllorna tomma och vi håller tummarna för att vi inte plötsligt behöver några speciella dokument ur någon av kartongerna. Tre veckor i flyttkartonger (minst) räknar vi med (en vecka då allt packas och lastas, en vecka för transporten med tillhörande tullkrångel, minst en vecka innan allt kommit på plats i nya kontoret och våra nya hem). Här flyter det inte som en flytt hemma. Det är bara att gilla läget.

 

torsdag den 20 februari 2003

Fortfarande regnar och snöar det på olika håll i Afghanistan och Pakistan. Det sägs att så mycket snö har inte setts i och på bergen runt Kabul de senaste 6-7 åren, vilket lovar gott för att fylla på grundvattennivån som sjunkit konstant under de senaste 4 årens torka. Mer regn och snö lär vara på väg.

 

fredag den 21 februari 2003

Jag har en slags geckoödla som bor under soffan i vardagsrummet. Varje kväll kryper han/hon fram och lägger sig framför gaskaminen där det är varmt och gott. Det finns dock inte så många insekter att livnära sig på för närvarande så han/hon ser magrare ut för var dag. Om ett par dagar flyttar jag ur för gott ur huset och ingen gaskamin kommer att värma ödlan. Bra eller dåligt?

 

Måndag den 24 februari 2003

Efter tre år flyttat jag för gott ut ur mitt hus till vårt gästhus, lämnar det mesta packat i kartonger. En sådan trädgård som jag haft kommer jag aldrig att få mer.

Till kvällen blir jag bjuden på restaurant av mina vakter, trädgårdsmästaren och Asif, mitt allt i allo. Nästan lite vemodigt även om tre av dem följer med till Kabul. Trädgårdsmästaren som är pakistanier blir kvar i Peshawar.

 

tisdag den 25 februari 2003

För första gången besöker jag en Pakistansk läkare. Jag har fått tennisarmbåge och en stel värkande axel av allt stillasittande framför datorn. Vi har ett eget handikapprogram i Afghanistan med ortopeder och sjukgymnaster. Så jag har konsulterat vår chefsläkare för handikapprogrammet, Dr Mustafa, som tar mig till Peshawars bäste ortoped som han arbetat för i flera år. Jag blir röntgad och undersökt och sedan får jag två cortisonsprutor, en i axeln och en i armbågen för att ta itu med den akuta fasen av inflammationen, antiimflammatoriska tabletter för tre veckor och ett gymnastikprogram. Faktiskt exakt vad jag förväntat mig. Inte världens modernaste röntgenapparat, int världens renaste och modernaste lokaler men sprutorna var av engångstyp och säkra.

 

Lördagen den 1 mars 2003

Den Pakistanske presidentens försäkran att det inte finns några Al-Quaida som gömmer sig i Pakistan fick sig en knäck i dag när en av dess ledande figurer, Khalid Sheikh Muhammed, strax under Osama bin Laden på USAs önskelista, greps i Rawalpindi. Nu är man i stället stolt över att man gripit denne terrorist som snabbt kommer att utlämnas till USA.

Till kvällen hade vi avskedsfest för alla Peshawars västerlänningar och hjälparbetare. Skaran har krympt det senaste året och det är i dag kanske ett 50-tal kvar.

Festen hölls i ett stort tält vi satt upp på gräsmattan till SAKs gästhus, numer mitt tillfälliga hem. Tältet värmdes inne med två stora eldar och en kolgrill där maten lagades. Musiken dånade och allt eftersom kvällen led steg stämningen.

Tidigare på dagen kännes det dock lite ’darrigt’ eftersom det regnade och åskade, på samma sätt det gjort den senaste veckan. Men lyckligtvis höll det uppe.

 

söndag den 2 mars 2003

Det mesta av vårt Pakistankontor, tillsammans med mitt och andra utlänningars bohag är nu lastat på 14 lastbilar modell större, som i morgon avreser i en stor konvoj, genom Khyberpasset, ut ur Pakistan, in i Afghanistan för att på onsdag nå Kabul.

Peter och jag kommer till Kabul på torsdag för att hjälpa till få kontoret och våra bostäder i ordning så även de andra ’utlänningarna’ kan flytta in i Kabul.

Våra afghanska kollegor åker till Kabul på tisdag i en annan konvoj.

 

måndag den 3 mars 2003

Vi fick ett dramatiskt meddelande per email från Lars i Gahzni:

“‘Yesterday (Saturday) one of our Pic-Up's was attacked by armed people at Tangi (close to one of our clinics), Wardak Province. There were 2 school consultants (SC) and the driver in the car. It was loaded by teaching equipment and on its way to Chark for a teacher-training course. The car was shot at and one bullet was quite near to hit one SC's and another bullet  destroyed the diesel tank. There were also some other damages on the car. The SC's were asked to leave the car and the robbers took the driver and car with them to a remote area where they tried to burn the car, but without success. The driver was told to go back to the main road and don't look behind. After the robbery our staff contacted the staff at a military check-post some kilometres away.

The armed robbers took nothing. There were both money and some valuable stuff in the car. The robbers were looking for foreigners and wanted to destroy cars belonging to NGO's. The SC's stayed in the area over night and the driver came back to Ghazni in the evening and reported to Logistic Manager. This morning we sent a car with driver, transport officer and a mechanic to the area to find out the exact location and of the robbery, assist the SC's and bring the car to Ghazni. They are told not to do any investigation by themselves. After we have got all details we will inform the concerned authority and ask for investigation. According to information from the driver people in the area identified the robbers. Another similar incident happened to a WFP car on February 27 in Wazakhawa, Paktika province. Armed people shot at the car but when they got aware that there were only Afghans in the car they stopped the shooting. They were also looking for foreigners.

This week I had planned to visit the governor's office both in Paktia and Paktika but have now decided to cancel the trips. Best regards/Lars”

 

Guvernören i Wardak har en mycket svag ställning och polischefen tillhör partiet Ettehad-e-Islami, ett wahabitiskt parti (Ustad Abdul Sayaf, partiledare), och därmed ett av de verkligt konservativa islamistiska partierna. Polischefen har en lång historia av övergrepp, utpressning mm och är helt enkelt en skurk som är en av de huvudmisstänkta bakom attacker förra året mot flickskolor i Wardak. Att han skulle kunna gripa de skyldiga och skipa någon rättvisa är osannolikt och vi kommer därför att vända oss direkt till Inrikesministerier och även dra frågan via frivilligorganisationernas samarbetsorgan ACBAR och via FN-systemet.

 

Tisdag den 4 mars 2003

I går lämnade 14 fullastade lastbilar Peshawar med kontoret och våra hem nedpackade i lådor, kartonger eller emballerade på annat sätt. Packningen har gått ovanligt smidigt och vi är faktiskt lite imponerade över hur kollegorna hanterat det hel.

I morse lämnade en karavan bilar och en buss Peshawar med flertalet av personalen. Det var en del nästan rörande avskedskramar. Tex. den gamle pakistanske trädgårdsmästaren som arbetade på kontoret, tog för gott farväl av alla arbetskamrater sedan 15-20 (?) år, nästan med en tår i ögonen. Gubbarna och kvinnorna som nu flyttar till Afghanistan, var antingen lite spralliga eller sammanbitna, i vetskap om att detta är första steget ut ur Pakistan och snart ett avslutat kapitel flykting, när familjen kan flytta med till sommaren eller kanske först nästa år. Detta är uppbrottet med stort U!

Kvar är ett par personer som skall ’städa undan det sista’, samt de som skall bli kvar här på vårt sambandskontor i Peshawar.

 

Torsdag den 6 mars 2003

Peter och jag lämnade vi Peshawar med ICRCs flyg och landade 40 minuter senare i Kabul. Solen skiner och det är en strålande vacker dag och det känns mycket bra och rätt alltsammans.

Kontorsbyggnaden och gården utanför var ett berg av tomkartonger och ett myller av folk som kånkade ock släpade möbler. Några av kollegorna på IT-avdelningen hade redan förberett nätverk och email uppkopplingar och innan dagen var slut hade jag lyckats hitta min egen PC och ansluta den och kunde skicka mitt första email från Kabul. Eftersom det inte finns något fungerande markbaserat telefonnät, använder vi ett satellitbaserat system med nästan bredbandskapacitet som är vida snabbare än det vi haft i Peshawar.

Nu skall bara möbler och pärmar på plats samt några tavlor upp på väggarna så känns det lite hemtrevlig.

Kylan är dock ett problem. På mornarna är temperaturen runt noll och på dagarna stiger den till 15-16 grader. Vi har ingen centralvärme, och några fotogen eller vedkaminer har vi ännu inte hunnit installera, så inne sitter kylan kvar även när temperaturen ute stiger.

Det betyder fleeströja och jacka på inne gärna i kombination med vantar samt någar åkarbrasor då och då.

Alla är inte glada över det nya kontoret. Många har fått mindre utrymme än de hade i Peshawar eftersom vi nu delar lokaler med vårt regionkontor. Särskilt för vissa chefer tycks detta vara besvärligt när den gamla sittgruppen inte längre får plats. Helst försöker man dessutom möbler delade kontor på ett sådant sätt så att det blir trängre än nödvändigt, bara för att understryka sitt missnöje. Vi har sagt att vi kommer inte att lyssna på några sådana klagomål de första veckorna. Först skall alla komma igång igen och jobba, sen får vi se vad vi kan göra.

En lösning kan bli att vi längre fram, till sommaren/hösten flyttar regionkontoret från huvudstaden till Jalalabad, men det får bli en senare diskussion.

 

lördag den 8 mars 2003

Tredje dagen i Kabul börjar kontoret kännas med ordnat. Många har jobbat hela helgen, som i Afghanistan är fredag-lördag, för att få ordning i sina egna kontor och för att hjälpa kollegor.

Vi har hyrt en hel ’comopund’ där vi utlänningar skall bo. Den ligger liksom kontoret mitt i stan och består av ett trevåningshus med 8 lägenheter samt tre hus inne på gården där ett av husen skall användas för gäster. Själv har jag valt en trerummare högst upp. Från lägenheten, som är ljus och trevlig, med morgonsol på ena sidan och kvällssol på andra, med balkong åt båda hållen och en vidunderlig utsikt över snöklädda berg. Det verkar lite svårt att tömma mitt vardagsrum där någon som arbetar på ett ministerium, låst in en massa personliga tillhörigheter. Hyresvärden har svårt att komma till tals med vederbörande och vi har nu hotat med att om han inte hämtar grejorna i morgon, så bryter vi låset och bär ut dom på gatan.

Jag är angelägen att flytta in så snart som möjligt, men även här får vi frysa i början och statselen är en nyckfull historia som vi får leva med tills vi hunnit installera egen generator. Det går dock att få hyggligt fungerande 24-timmars el om man betalar en mindre extra ’serviceavgift’.

Vid sidan av alla inflyttningsbestyr så pågår också vissa förberedelser för evakuering av all utländsk personal om det skulle smälla i Irak och bli ’otrevligt’ i Afghanistan, men tills vidare jobbar vi på som vanligt.

 

torsdag den 20 mars 2003

Efter två veckor i Kabul börjar vi finna oss tillrätta i våra nya lägenheter. De är visserligen inte i ordning. Min lägenhet ser ut som en byggarbetsplats, saknar fönster, elen fungerar bara när vi drar på generatorn och då endast i en del av lägenheten, varmvatten saknas, enda värmekällan är en slags kamin som man eldar med sågspån och som i bästa fall brinner i tre fyra timmar. Morgontemperaturen i sovrummet är ca 10-12 grader och i badrummet 3-4 grader. Sovrummet är för övrigt det enda rum som är något sånär i ordning och har hela fönster och får alltså även fungera som vardagsrum och matplats. Trångt men trevligt.

Elen i lägenheten är ett eget kapitel. Vi fick skicka dit våra egna elektriker som kliade sig i huvudet och drog om ledningar i en vecka. Det verkade fungera så länge vi hade citypower, vilket vi har bara för att kunna testa att elen fungerar. När vi sedan startar generatorn händer det intressanta saker. Tre lysrör som jag testar smäller genast – felkoppling alltså. De lysrör som fungerar, fortsätter dock att lysa eller blinka även när man slår av dom. Jag försöker plugga in varmvattenberedaren. Den blinkar till och lägger av men ljuset i Natashas lägenhet under lyser plötsligt dubbelt så starkt. Jag testar brödrosten utan nämnvärt resultat, men när jag tänder lysröret i badrummet fungerar den plötsligt lite bättre. Asif och Nor hade tänkt sig dammsuga hos Natasha men dammsugaren fungerar inget vidare. Killarna är dock inte tappade bakom en vagn. De tar dit en till dammsugare och pluggar in. Nu är det plötsligt full fart på båda dammsugarna. Det ligger väl inte direkt en hund begraven här men elen är definitivt ett råttbo och vi har nu letat rätt på riktiga elproffs genom kontakter vi har med en irländsk byggnadsentreprenör. Det lär ta ytterligare två veckor innan elen är i ordning, vattnet fungerar, rummen är färdigmålade och fönstren är på plats. Men vad gör det. Det är ju det här jag väntat på i tre år – inte röran i sig, men att kunna flytta till Kabul.

 

Till frukost får vi reda på att USA har anfallit Irak, lite tidigare än vi hade trott. Ännu vet vi inte hur långdraget det kan bli eller om det får några konsekvenser för oss. Vi har förberett allt som kan förberedas om det skulle piskas upp stämningar mot västerlänningar i Afghanistan eller om några gamla talibaner eller Al-Quaida skulle försöka sig på en vedergällning mot västerlänningar eller västerländska mål.

Därför stannar vi hemma från jobbet i dag och några dagar framöver för att inte exponera oss på stan i onödan. Samtidigt besöker våra afghanska kollegor olika moskéer och andra samlingsplatser för att känna av stämningen i stan i allmänhet. Det ger oss löpande en god bild av stämningarna i stan och landet. Vi vet att många afghaner här i stan inte kan skilja på amerikaner och andra västerlänningar och att man i dag är rejält förbannad på amerikanerna.

Vi har mattläggare och andra hantverkare som arbetar i våra lägenheter i dag. Våra vakter har  förklarat för dessa att vi är svenskar, nordeuropéer som inte stöder den amerikanska attacken, att vår organisation har arbetat i Afghanistan i mer än 20 år och att vår regering fördömer det amerikanska angreppet. Det samma gäller för våra grannar och folk som bor i området. Det är viktigt att de vet – det gör livet säkrare.

I sovrummen tejpar jag fönstren och drar för gardinerna och flyttar sängarna så långt från fönstren som möjligt. Inte för att vi förväntar oss at något skall hända, men skulle något smälla av på gatan eller i närheten så har jag i alla fall skyddat oss mot glassplitter.

Svenska ambassaden och EU har en evakueringsplan om så skulle behövas och vår reservplan är att ta oss till Tadzjikistan om inget annat fungerar. ISAF den internationella fredsstyrkan har också beredskap för evakuering, men vi hoppas att det inte skall gå så långt. Om vi däremot skulle behöva evakuera har vi delat upp personalen i ’väsentlig’ och ’icke väsentlig’ personal och den ’icke väsentliga’ personalen evakueras först, precis som efter 11 september.

 

fredag den 21 mars 2003

Fredagar är helgdag i Afghanistan. Denna fredag i synnerhet eftersom det är det afghanska nyåret.

I går kväll hörde vi en del tjoande på huvudgatan som går 50 meter från vår tvärgata. Var det demonstranter som protesterade mot Irakkriget? Nej bara inledningen på nyårsfirande. Fredagen fortsatte likadant. Lastbilar med skrålande ungdomar (pojkar) på flaken körde runt i stan. Lugnt och fredligt. Ingen alkohol och fylla. Familjer på picknick. Inga fyrverkerier eller andra festligheter som på våra nyårsaftnar.

Alla eventuella farhågor om oroligheter på grund av Irakkriget tycks ha kommit på skam. Tack och lov.

I morse var det dock en del flygrörelser från Bagram, den amerikanska flygbasen några mil norr om Kabul. Det sägs att ett par tusen ’talibaner’ har grupperat sig i södra delen av landet, men som så mycket annat i Kabul är det kanske rykten. 

 

lördag den 22 mars 2003

FN har precis som vi folk ute och lyssnar i moskéerna på hur stämningarna är. En av deras spejare rapporterade att i en moské hade mullan börjat bli ganska antiamerikansk. Vad som då hände var att folk bad honom hålla tyst. I övrigt har vi inte hört något om några organiserade protester i Kabul mot USAs Irakkrig.

I natt började det regna igen. Hemma kan vi tycka att det är ett skitväder när det regnar och är gråkallt. Visst är det kallt och trist även här, särskilt med alla oisolerade och dåligt uppvärmda bostäder. Men regnet är en välsignelse som onekligen kan bidra till att göra livet bättre och fredligare. Går jorden att odla och finns mat att sätta på bordet finns det mindre anledning att sända sina söner i krigsherrarnas sold. Som jag sagt tidigare: så här mycket har det inte regnat på 6-7 år och det lovar gott.

 

tisdag den 25 mars 2003

Det har inte varit lika lugnt över allt som i Kabul. I Pakistan och särskilt på gränsen mot Afghanistan har det varit hetare än här. Så här rapporterar UNHCR i Peshawar:

 

“Sent: Saturday, March 22, 2003 12:07 PM by UNHCR.  Subject: Situation in Tribal Areas/Peshawar. With the attack on Iraq feelings have been running high in tribal areas. After the Juma prayers the respective Imams(Religious leader in a mosque) have been delivering angry speeches against US. In some of the areas like Bajaur Agency and Kurram Agency locals have been reported saying all NGOs and UN staff are the "sons of America". In their speeches they showed extreme anger towards the expatriates working there as humanitarian aid workers.

This information was also confirmed by the local political authorities. They recommend that no foreigner should be sent down to their jurisdictions for the time being. …

Peshawar has seen various demonstrations over the past two days. In the Friday sermons the Imams have been very vocal against the US attack on Iraq. However, no violence has happened until now. …”

 

lördag den 28 mars 2003

En Scweitz-Eqadoriansk medborgare som jobbade åt Internationella Röda Korset (ICRC) mördades av en talibanstyrka i går på vägen mellan Herat och Kandahar. Bilar stoppades vid en vägspärr de satt upp för att plundra resenärer. Enligt uppgifter från medresenärer och från telefonsamtal som avlyssnats av amerikanerna gick det till ungefär så här: ICRC:s bil stoppades som alla andra bilar. Det var den enda bilen med en västerlänning i. Man förklarade för taliban-commandern att det var ICRC och han tyckte det var OK för ICRC hade en gång räddat hans liv när han blivit skadad i strid för flera år sedan. Emellertid var han tvungen att kolla med sin befälhavare. Så han ringer på sin satelittelefon till sin befälhavare i Pakistans tribal areas, som gör tummen ned för att skona en västerlänning. Därpå skjuts ICRC-medarbetaren. Den amerikanska avlyssningsanläggningen på basen i Kandahar (?) har fångat upp samtalet och har också kunnat identifiera namnet på taliban-commandern och hans befälhavare och strax efter dådet attackerar afghanska regeringsstyrkor understödda av amerikanerna den ca 300 man starka talibangruppen.

De var inte speciellt efter en ICRC-medarbetare utan en västerlänning i största allmänhet och just denne person råkade komma i vägen.

 

lördag den 29 mars 2003

Det regnar igen för andra dagen i rad. Helt fantastiskt. Alla är mycket förundrade över allt regna. Kabul River har inne i centrum sett mer ut som ett skitigt dike i flera år. Man har tom haft hundratals basarstånd nere på flodbädden, den sk Titanic basar. Nu är den borta och floden strömmar fram

Trots regnet var det uppehåll så länge att jag han ut och köpa mig 20 pelargonior att pryda min lägenhet med. Pelargonior är mycket vanliga här, liksom tulpaner. Dom kostade mig 7 kronor styck och är från klassiskt röda till vita.

 

fredag den 18 april 2003

Ute spöregnar det. Det har regnat 1-2 gånger i veckan de senaste tre veckorna och Kabul är nu ganska grönt och lummig i jämförelse med hur det sett ut de senaste åren.

För ca två veckor sedan kom sommaren. Våren varade i tre dagar, På mindre än en vecka exploderade grönskan. Fruktträden blommade, lövträden fick gröna blad och värmen kom: inte den extrema Peshawarvärmen utan en behaglig svensk sommarvärme med temperaturer kring 20-26 grader. Att Kabul befinner sig på nästan 2000 meters höjd över havet gör dock att solen tar hårdare. En regnig dag som denna sjunker temperaturen under 20-graderssträcket men i gengäld så binds allt dam som annars alltid flyger runt i staden och luften blir klarare och lättare att andas.

Förra helgen åkte vi några stycken upp över Shomalislätten, norr om Kabul. Slätten som tidigare var frontlinje mellan Talibaner och Nordalliansen var nu grönare än någonsin. På fälten blommade vildtulpaner, anemoner, skilla och en massa blommor som jag inte känner till. På en del ställen kunde man se får och en och annan ko beta och barn som plockar de vilda blommorna som sedan säljs vid vägkanten. På andra ställen höll bönder på med vårbruket. Med hackor eller ibland ett dragdjur bereder de fälten. Det här är ett livsfarligt arbete eftersom slätten är full med minor. Längs hela vägen ligger röda stenar som varnar resande från att läman huvudvägen. På några ställen arbetar minröjarlag sig fram centimeter efter centimeter för att få bort den farliga sådden. Minorna kommer i årtionden framöver vara ett alvarligt problem för jordbruket här och kommer att skörda många offer trots att kriget slutade för över ett år sedan. De flesta minorna är resultatet av kriget mellan talibaner och Nordalliansen och en på en del håll finns fortfarande gott om lämningar efter ryssarna.

Mitt på Somalislätten ligger Bagram Airebase, en militärbas som en gång byggdes av ryssarna men som numer är amerikanernas viktigaste bas i Afghanistan. 4-5000 amerikanska, brittiska och andra soldater finns placerade där. Härifrån utgår många av de mark och flygoperationer som företas mot små grupper av kvarvarande Talibanstyrkor i södra och östra Afghanistan. Naturligtvis försöker vi av nyfikenhet besöka basen.

Vår förevändning för att åka in på basen blir att vi vill handla i deras PX, en slags stormarknad med skattefria varor. Vid första spärren vaktar afghanska soldater. Vi visar våra svenska, brittiska och Nya Zeeländska pass och nämner vårt ärende och viftas vidare mot nästa spärr som bevakas av amerikanska soldater i full stridsutrustning och ökenfärgade uniformer som många säkert sett på TV från Irak. Här förklarar vi än en gång vårt ärende, visar legitimation och får en massa frågor på militär rotvälska. ’Have you been offbase’ och andra konstigheter vars innebörd inte ens våra engelskfödda kollegor riktigt kan tolka. Vi levererar dock svar som vi tror skall ge oss störst chans att komma vidare. Färden går sedan vidare till nästa checkpoint där vi blivit upplysta om att vår bil skall bli genomsökt. När vi än en gång talar om att vi skall till PXen och handla viftas vi dock vidare utan billen söks igenom. Så är vi inne på basen. I ett virrvarr av enkelriktade vägar kör vi fel och hamnar mitt i en koreansk förläggning där ingen tycks tala engelska men efter en del letande hittar vi dock vår butik. Den ser ut som en stormarknad, med bara amerikanska varor. Här finns en del mat, kläder, hemelektronik osv. Den hugade spekulanten kan köpa tröjor med texten: ’US Army, Bagram Airebase, Afghanistan’, eller DVD filmer för 18 $ styck, filmer man kan köpa för motsvarande 25 kronor styck (piratkopior) inne i Kabul. Det märkliga är att de flesta kunderna inne i butiken går omkring i uniform bestyckade med ett eller flera vapen. Även civilister har stora bössor hängande över axeln. Vi tycks vara de enda som är obeväpnade. Kollegorna shoppar lite halvhjärtat. Två Dvd-videospelare av välkänt märke för vardera 800 kronor och lite godis.

Amerikanerna och de andra på basen lever ett helt artificiellt liv och har liten eller ingen kontakt med livet utanför basen. De får inte åka runt som vi på sightseeing eller ströva runt i Kabul. All mat de äter flygs in från USA, trots att det mesta kan köpas på den lokala marknaden. Vi lever i helt olika världar.

Förra helgen tog jag också en cykeltur runt Kabul. Staden ligger på en högplatå, med ett antal kullar och berg där en hel del av bebyggelsen klänger sig fast. I centrum som är ganska flackt ligger den modernaste bebyggelsen även om stora delar centrum också är totalt sönderbombad genom inbördesstriderna på 90-talet. De större husen här är ofta i något slags funkisstil, sällan högre än 2-3 våningar.  Det mesta är väldigt förfallet, men mycket restaureringsarbete pågår. Själv bor jag i ett hus med 8 lägenheter med jämförelsevis bra standard. Huset saknar dock värme, annat än en slags vedkaminer som vi eldar när det är kallt, har enkelglas i fönstren, läcker in tidvis, har ännu ingen stads-el utan vi är hänvisade till att använda generator den mörka delen av dygnet. Mat lagar vi på gasspis (ansluten till gastub) och vattnet kommer från en egen brunn. Avloppet fungerar dock bra. De flesta husen i stan saknar de faciliteter vi utlänningar har.

I östra delen av stan ligger ett stort bostadsområde med flera tusen lägenheter som heter Microrayon. Det är ett område som ryssarna byggde. Sexvåningshus av prefabricerade betongelement.  Ser ut som de svenska bostadsområden som byggdes på 60- och 70-talet, men är i oändligt mycket sämre skick, många med spår av kriget. Det anses vara ett bra område. Många av våra anställda bor där. Förra helgen var jag hemma hos en familj i området. Det slitna, förfallna yttre motsvaras inte av det inre. En liten lägenhet med kök, sovrum, vardagsrum och badrum. Efter afghanska förhållanden är detta lyxigt.

Längs stadens bergssidor klänger de traditionella lerhusen. En bedårande utsikt över staden uppvägs säkert inte av kylan på vintern, bristen på el, vatten och avlopp. Oftast finns ingen riktig väg fram till husen, bara en brant upptrampad stig.

Min cykeltur tog mig till Kabuls Zoo, där tidigare det berömda lejonet Marjan bodde, han som överlevde alla förtyckarregimer och krig, men avled strax efter att talibanerna besegrats.

Djurparken är liten, sliten och ruffig precis som de stackars djur som finns där, de flesta inspärrade i alltför små burar. Färre än 20 djurarter. Några apor och fåglar i bur, hjortdjur i ett hägn, ett litet björnberg och två nyligen anlända stora kinesiska brunbjörnar i en alltför liten bur. Parken är dock populär och kryllar av förväntansfulla. Den här helgen har dom dessutom mig att titta på som en extra attraktion. Jag är definitivt den enda västerlänningen där. Att jag dessutom släpar runt på min cykel förhöjer säkert attraktionsvärdet.

Kabulfloden rinner i utkanten på parken och en massa småpojkar badar redan i det iskalla och skitiga vattnet.

 

Det verkar nu klart att SAK fått ett prestigekontrakt vi ansökt om. Regeringen har pekat ut ett antal provinser där sjukvården är eftersatt (vilket den egentligen är i hela landet). Hjälporganisationer och företag erbjöds bygga upp och diva all sjukvård i de utpekade provinserna, med medel från EU och SAK var en av fyra organisationer (13 sökande) som fick uppdraget. Vi var dessutom den enda organisationen som åtog oss att ta hand om en hel provins själva. Det innebär att SAK skall bygga 2 distriktssjukhus med vardera 50 bäddar, en mängd nya sjukvårdskliniker samt bemanna dessa i provinsen Kunduz i norr, där SAK redan har en del skolor och sjukvårdskliniker.. Vi skall också bygga upp en lokal sjukvårdsadministration, allt i samarbete med de lokala myndigheterna. Det känns oerhört hedrande och är också ett erkännande av Svenska Kommitténs framskjutna ställning som leverantör av bassjukvård. Även om här ingår två sjukhus så är det den förebyggande bassjukvården som är det dominerande inslagen. Vad som oftast fattas i dag är ett ställe dit sjukvårdsklinikerna kan remitera patienter som inte kan behandlas lokalt och här får vi nu chansen att göra kedjan fullständig.

EU:s enda ’invändning’ mot vårt förslag var att det var för billig. Vi förklarade dock att det bland annat beror på att vi bygger kliniker och sjukhus med lokala material och lokal arbetskraft, utrustar sjukhus och kliniker med möbler och utrustning gjorda i landet, så långt det är möjligt (i stället för import av dyr sjukvårdsutrustning från väst som i alla fall inte kan underhållas lokalt) och valt en lågbudgetlösning för administration som inte är dyrare än att landets myndigheter själva skall ha råd att ta över och förvalta om ett antal år. Allt för många misslyckade försök har gjorts på olika håll i världen med importerad dyr teknik och teknologi, som bara förfaller när de stora givarna drar sig till baks.

 

Torsdagen den 24 april 2003

I morse blev jag intervjuad av P1 morgon som ringde upp mig med anledning av att Human Rights Watch publicerat en rapport om situationen i Afghanistan, framför allt med avseende på de mänskliga rättigheterna. De menar att säkerheten i landet blir sämre och att nu tvingas åter flickor stanna hemma från skolan för att de och deras föräldrar blir hotade. Human Rights Watch känns inte som den kunnigaste iakttagaren av vad som händer i Afghanistan och man kan fråga sig i hur stor grad deras iakttagelser grundar sig på iakttagelser på fältet och hur mycket som är hörsägen från Kabuls horisont?

När det gäller flickors skolgång så är de ute och cyklar. Visst kan det vara sant att flickor och deras föräldrar i enskilda fall och på enskilda platser tvingas stanna hemma från skolan. Men trenden är den motsatta; barn, såväl flickor som pojkar strömmar till skolorna i aldrig skådad omfattning över hela landet. I Svenska Afghanistankommitténs skolor ökade antalet flickor förra året från drygt 30 000 till drygt 70 000. I år är de ännu fler. Det här är en trend som inte är lätt att ändra på ens för den som eventuellt skulle vilja. Detta trots en tilltagande laglöshet och bristande säkerhet.

När det gäller säkerheten så har Human Rights Watch säkert rätt. Det får vi vittnesmål om dagligen. Den 17e april så besköts en tankbil som bevattnar och underhåller vägen mellan Kabul och Jalalabad, strax utanför Sarobi.  I går besköts en bil med ett minröjarteam på nästan samma plats. Tre personer skadades, alla afghaner. Exakt vad som ligger bakom de båda incidenterna är inte ännu säkert. Det kan vara rivaliserande fraktioner i trakten som strider om makten och genom att attackera hjälporganisationers bilar vill visa den andra fraktionens oförmåga att upprätthålla ordning i området. Sådant har vi sett förut. Kan också vara vanliga skjutglada banditer och det kan vara grupper som är talibanerna eller den gamle krigsherren Hekmatyar närstående. De vanligaste orsakerna till osäkerheten som finns i landet är att det finns vanliga stråtrövare, krigsherrar som strider om makt och inflytande och grupper av talibaner och andra (likt Hekmatyar) som (likt en del svenska förståsigpåare) inte erkänner den nya regeringens legitimitet och som gör allt de kan för att bevisa dess oförmåga att upprätthålla lag och ordning i landet.

I radioprogrammet fick jag frågan om säkerheten var bättre under talibanernas tid. Jag svarade ungefär som så att säkerheten i landet visserligen var bättre under talibanernas regim, men att de i stället terroriserade folk på annat sätt, bland annat genom att helt ödelägga landets infrastruktur, skol- och hälsoväsen och utöva ett totalt åsiktsförtryck och att mycket få människor vill ha den tiden tillbaks. Vad som skulle behövas är en kapabel nationell arme och polis, etniskt sammansatt på ett sätt så att den accepteras i hela landet och inte bara av den dominerande gruppen ’ Panjshiris’ som nu har en alltför framträdande roll, som de missbrukar å det grövsta. Det håller inte i längden att en så arrogant grupp människor befolkar centrala poster inom ordningsmakten, att den internationella säkerhetsstyrkan ISAF svarar för ordning och säkerhet i staden och att amerikanerna försöker upprätthålla den i öster och söder. Det kommer bara att få det att jäsa i provinserna i långa loppet. Amerikanerna är dessutom både okunniga och naiva och utnyttjas en hel del av lokala skurkar för egna syften, bakom täckmanteln ’jakt på talibaner och al-Quaida’.

 

Vi fick också ett mail från Habib Jan vid vårt Ghaznikontor. Han rapporterar om en skottväxling och slutar sitt mail lite lakoniskt med att allt är normalt och att det inte finns några säkerhetsincidenter att rapportera om:

”Yesterday 23:04:2003 there was a meeting among NGOs, UN, Government and UNAMA in Ghazni governors office.  When we reached to the yard of the governors office at 10:00 AM the guards of the governors office and some other people told us that just five minutes ago there were two fires in the yard of governors office and two person were shot and then were taken by a vehicle out of the yard, may be had taken to hospital.  The meeting then started at about 10:30 in the hall of the office and the situation was very normal.  Nothing was mentioned about the incident and no one was in worry and in fact most of the participants were not aware of such an incident. Even the security deputy commander as usual delivered his speech to the meeting and assured for good security, nothing were mentioned about the incident by him too. The incident was just like a dream. It is still not clear who was the attacker and who were the people received the shots.  The governor himself was not present and was in Kabul.  The situation however is normal and no report of any other incident is arrived. It was just for your information.”

 

måndag den 28 april 2003

Sovjets utmarsch ur Afghanistan firas med militärparad och allt.

 

Lördagen den 3 maj 2004

Baku är huvudstad i Azerbadjan och ligger vid Kaspiska havet. Staden har 2-3 miljoner innevånare och är ganska rysk i sin stadsplan och bebyggelse. En hel del känns ganska slitet men det pågår en intensivt nybyggnation. Det märks att landet har stora inkomster av olja och ekonomin, i alla fall i huvudstaden, tycks blomma. Staden känns mycket europeisk, när man varit i Pakistan och Afghanistan under lång tid. Massor med butiker (inte bara ruffiga basarer) och alla slags kapitalvaror av senaste modell som vi känner igen hemifrån. Folk ser friska och välnärda ut, hela och rena och ett västerländskt klädmode tränger snabbt in och tränger ut det annars ganska ’ryska’ klädmodet. Kvinnorna ser ut som kvinnor gör mest och det var skönt att inte skåda en burka eller slöja på hela tiden. Staden ger helt enkelt ett mycket välordnat intryck och tom tunnelbana finns.

Markus och jag tillbringade 4 dagar i Baku i anslutning till Valborg, 1 maj och veckohelgen. Inget spår av något 1 maj-firande kunde vi se. Det är inte ens helgdag längre i landet. Vi gick omkring och utforskade stan under dagarna fyra. Inte speciellt mycket sevärdheter men miljön med alla utekaféer och restauranter var precis vad vi behövde efter två månaders oavbrutet arbetande i Kabul.

 

söndag den 4 maj 2003

Bara en halv timme efter att jag kom tillbaks från några dagars ledighet till Azerbadjans huvudstad Baku, så blev vi kallade till utbildningsministern Younus Qanooni, som tidigare var inrikesminister och chef för säkerhetstjänsten. Jag har tidigare berättat om honom och den roll han spelar i afghansk inrikespolitik. Nåväl han ville träffa oss för att förhöra sig om skälen till att vi stänger en hel del skolor. Han har fått en del klagomål från vissa provinser (läs från sin egen hemprovins Panjshir). Vårt skäl är mycket enkelt: Vi ökade antalet elever förra året från 170 000 till 238 000 i våra skolor, men har bara pengar för 190 000 och nu måste vi ned till 190 000 för att få ekonomin att gå ihop. Då lämnar vi över skolor till de lokala myndigheterna där lärarna redan får lön från regeringen eller där andra hjälporganisationer är beredda att ta över våra skolor. SAK betalar lärarna 36 USD i månaden, samma som regeringen, men som ministern konstaterade att en lärare skulle egentligen behöva motsvarande 100 USD i månaden för att kunna försörja sin familj. Det är nog en sanning som ingen kan bestrida och vi har samma problem som regeringen: det finns inte pengar till sådana löner. Vi har dom inte och regeringen har dom inte och skulle vi skrota 2/3 av vårt utbildningsprogram för att få råd att betala lärarna 100 USD i månaden så skulle bara skolbarnen som blir utan utbildning bli lidande. Vi föreslog att vi tillsammans med regeringen bildar en lönepolicygrupp, precis som man gjort inom hälsoområdet, för att utarbeta en hållbar policy så att inte tillfälliga lycksökare inom biståndsområdet betalar fantasilöner och därmed länsar redan fungerande skolor på kompetent personal, för projekt som bara drivs ett år eller två. Efter ytterligare lite ’small talk’ med ministern skiljs vi med löften om närmare samarbete och konsultation i viktiga policyfrågor. Till saken hör att SAK redan är representerad i regeringens ’consultative groups’ som rör läroplans- och läromedelsutveckling och är ’lead agency’ i den grupp som arbetar med riktilinjer för skolbyggnation (för standard på skolbyggnader etc).

 

fredag den 25 juli 2003

Jag har varit dålig på att uppdatera min dagbok under våren och inte skrivit sedan i maj.

Våren har varit intensiv arbetsmässig och säkerhetssituation har begränsat vårt resandet i Afghanistan. Det är framför allt söder om Kabul som hoten mot utländsk personal och hjälporganisationer förekommer. Även om en del hot förekommit har Kabul varit relativt förskonat ända till i juni då ett antal tyska ISAF soldater (den internationella fredsstyrkan) dödades i vad som verkar vara ett självmordsattentat. Självmordsattentat är något nytt i landet och betraktas av kollegorna som ’Oafghanskt’.

Hösten kommer kanske att visa hur utvecklingen blir. Nästa år planeras allmänna val enligt den Bonnuppgörelse som bildar grunden för den utvecklingsprocess som nu pågår i Afghanistan. De krafter som inte vill ha fria och allmänna val kommer naturligtvis att göra allt de kan för att destabilisera landet under året och försöka hindra ekonomisk och annan utveckling för att tjäna sina syften. Man kan lugnt konstatera att Afghanistan har långt kvar …

Om ett par dagar är det dags att återvända till Kabul efter ett par veckors semester i Sverige.

Det skakiga säkerhetsläget tycks bestå och ANSO (Afghanistan Non-Governmental Organisation Security Office) sammanfattar I sin veckorapport läget så här:

”The week started as calm but in the last 48 hours significant incidents of hostile intentions and hostile acts have marred the week.  Incidents involving IEDs in Kabul in the last days have mushroomed but have been targeted against security forces and not the humanitarian community nor the UN.  Due to the number of incidents one can assume that it is planned and organized buy a committed group within Kabul.  The trend can well be expected to continue based on the last week events.  If the terrorists shift from targets such as ISAF and coalition then western influences may be the next target.  This would put the NGO community in a risk situation because of their vulnerability to such actions.  NGOs should consider carefully events planned and movements taken over the next week and ensure that appropriate security protocols and actions are taken in all instances.  This coming week is a week to be on guard until the circumstances of the reporting period are clarified. See the Advisory and Assessment for the Kabul and Central Region for details.

There were six incidents involving the NGO community.  The most significant was the murder of a national staff member of an INGO in Farah Province.   While the reasons are unknown at this time it demonstrates the risk situation that nationals are placed in.  The majority of incidents happened in the southern region.  The NGO community is vulnerable to extortion, intimidation as well as banditry and criminality.  

The threat increase may be a spike in activities or it may indicate the start of an increasing trend.  As security forces both international and national increase their presence and capabilities there will be corresponding threat actions. The NGO community must be aware of this increasing trend in the areas of tension and need to assess the situations in their area and take the necessary steps on their staff and resources security.”

 

Tisdag den 29 Juli 2003

Det är varmt och torrt i luften i Kabul när jag återkommer tidigt på morgonen. Ca 30 grader. Här har inte regnat sedan i maj. Indien svämmar över av monsunregnen och Pakistan har fått sin beskärda del, men hit har monsunen inte nått. Ändå är det här ett av de bästa och våtaste åren på länge.

Varje gång man är borta från stan ett par veckor ser man förändringarna tydligt. Den här gången noterar jag att man på terminalbyggnaden på flygplatsen nu målat upp en stor skylt med Restaurant. Terminalen i sig som tidigare var ett urblåst hål bör jan nu allt mer likna en vanlig flygterminal med Green och Red Channel vid tullen, ett rimligt fungerande kösystem vid passkontrollen, medan bagagehallen fortfarande lämnar en del övrigt att önska. Framför allt är den för trång.

Flera gator, inte bara de stora huvudvägarna, utan även mindre bakgator som var nästan ofarbara har fått ny asfaltbeläggning och överallt ser man nyrenoverade hus och hus som renoveras eller byggs nya. Upprustningen av stans centrum är febril minst sagt. Man skall dock komma ihåg att 2/3 av staden nyligen låg i ruiner och att det i stora områden fortfarande inte syns några eller få tecken på återuppbyggnad.

 

Torsdag 31 juli 2003

Det är helgdagsafton i Afghanistan och jag fördriver den med att titta på filmen Kandahar. Filmen har också gått på svenska biografer, handlar om en afghansk kvinna som levt i exil i Canada och som tar sig in i landet under talibantiden för att söka rätt på sin syster som hon fått ett förtvivlat brev från. Skådespelarprestationerna är inte alltid på topp, inte heller replikskiftena, men det är en underbar film, otroligt vackra bilder i en vad jag kan se mycket autentisk miljö och den speglar dessutom den många gånger absurda verklighet som ännu är vardag på många håll i Afghanistan. Inte minst får man en uppfattning om hur absurt kvinnor behandlas och hur förtrycket funderar. I en scen som skall föreställa en Röda Kors central, mitt ute i öknen, där handikappade får proteser tjatar en mängd stympade personer på personalen att de vill ha proteser till både sig själva och sina fruar. Det hela verkar mycket kaotiskt och i slutet på scenen släpper ett flygplan ner nya proteser i fallskärm mot centralen och alla handikappade jagar på kryckor de nerfallande proteserna. Naturligtvis ser inget handikapprogram i Afghanistan ut så här (där proteser utan provning och träning delas ut av personal vars enda likhet med vanlig klinikpersonal är de vita rockarna) men scenen är ändå ’sann’ i all sin absurditet då den visar på de skriande behoven och bristerna och en förtvivlan och frustration många känner. ’Protesbombningen’ från planet är som manna från himlen och hoppet om ett bättre liv som trots allt finns i all den avgrundsdjupa misär man ännu kan träffa på.

 

Lördag 2 augusti

Efter att ha last på i Nancy Duprees bok om Afghanistan var jag på sight seeing till något som heter Baburs trädgårdar. Babur var en Indisk kejsare på 1500-talet som anlade en trädgård i Kabul och trots att han regerade från Delhi ville han bli begravd i Kabul uppe på en höjd i det som nu är Baburs garden med utsikt over Kabul. Hans vilja var att begravas i en öppen grav så han skulle kunna se himmelen och låta väder och vind förvandla hans kropp till mull och kanske återkomma till Kabul som en blomma eller träd. Hans grav täcktes dock på 1700-talet av någon ny härskare med en gravsten.

Trädgården hade förut fontäner, simbassänger och en mindre skog av pinjer och chinnarträd som allt har huggits ner under krigsåren så mina förväntningar var inte speciellt högt ställda på vad jag skulle få se.

Emellertid pågar upprustningsarbetet for fullt och säkert 1000 nya träd har planteras. Mängder av blommor pryder parken i stora blomsteranläggningar. Något liknande har jag inte sett i Kabul tidigare. Till och med bassängerna börjar fyllas med vatten om än murkigt och grönt av alger, vilket inte stoppar de badglada barnen. Själva graven ar ganska oansenlig, men parken kommer att bli magnifik nar den blir klar. Inträdet i parken är10 Afs (ca 2 kr) och det var det värt.

 

Tisdag den 5 augusti 2003

När jag kom från jobbet och steg in i farstun så kröp där omkring en stor ruggig skorpion. Den var gulbrun och ca 10-12 cm om man sträcker ut svansen. Asif slog snabbt ihjäl den med en påk och sa skrattand att vakterna slår ihjäl ett par varje dag på gården. Skorpioner är inte mina favoriter.

 

söndag den 10 augusti 2003

Värmen fortsätter och dagstemperaturerna ligger runt eller strax över 35 grader. Någon natt har jag lyckats få ner temperaturen i sovrummet under 30 grader genom att ha fullt korsdrag. Här har vi inte någon airconditioner. Det räcker inte elen till.

Vi har inte drabbats av sådana skogsbränder som i Europa, främst beroende på att det knappt finns någon skog kvar i Afghanistan. Bergen runt Kabul är helt kala men de för i stället med sig moln av fint dam och sand. Tidvis har det blåst eller kommit små ’duststorms’, som i går, vilket innebär att man tydligt kan se resultatet på kaklet i badrummet: ett tjockt lager av grusdamm. Det här tränger in överallt och värst är det i apparater som datorer, kameror etc. med en del rörliga delar som är känsliga. Jag har alla sådana grejor i plaståsar när jag inte använder dom. När jag tittar ut genom fönstret ser jag inte bergen längre. Sedan en dryg vecka är de helt dolda i detta sanddis.

 

Måndag den 11 aug 2003

NATO tog i dag över befälet över ISAF styrkorna från tyskarna. ISAF är den internationella fredsstyrkan som finns i Kabul med omnejd, inte att förväxlas med de amerikanska koalitionsstyrkorna ute vid Bagram flygbasen och i Kandahar.

Regeringen vill att ISAF får ett större ansvar för säkerheten i resten av landet och såg säkert helst att ISAF kunde ersätta de amerikanska trupperna. Problemet är att de Europeiska länderna inte är beredda att skuta till de pengar som behövs och inte vågar ta de politiska och militära risker som det skulle innebära. Den svenska kontingenten ägnar sig mer åt något slags förment hjälparbete än att bidra till att upprätthålla säkerheten i stan.

Cermonin märktes mest på att det blev trafikstockning i den del av staden där överlämnandet skedde, på grund av förstärkta säkerhetsarrangemang.

 

Lördag den 6 september

Under eftermiddagen blåser det upp till en kraftig storm. Luften ligger tjock och brungrå av dam och fin sand, över Kabul och för ovanlighetens skull tornar tunga svara moln upp sig. Det börjar åska och snart vräker regn och hagel ned. Vi är ute och kör bil i stadens utkanter och ser knappt vägkanten bredvid oss i den blandning av sand och vatten som väller ned från skyn. På en timme är allt över och himlen klarnar upp igen. För första gången sedan maj har det regnat och luften blir sådär kristallklar som bara ett riktigt regn kan göra den. Nu syns åter Pagmanbergen flera mil bort, från mitt fönster igen, åtminstone för en dag.

 

tisdag den 9 september 2003

Det är helgdag i Afghanistan till minnet av tvåårsdagen av Ahmed Shah Massouds död. Den legendariske gerillaledaren mördades av två arabiska självmordsbombare som förklädda till journalister med en bomb dold ni TV-kameran sprängde sig själva och Massoud till döds. Masoud var Nordalliansens självklare ledare och en verklig hjälte, i alla fall i norra Afghanistan.

En del myndigheter tar helgdagen på största allvar. Utbildningsministeriet hade tex planerat ett seminarium om lärarutbildning. Lärare är en bristvara i Afghanistan och fågan så viktig att ett 10-tal utländska konsulter bjudits in för att förbereda och delta i seminariet som skulle vara 7-9 september. Men ack nej. Ministeriet sköt upp tillställningen en vecka för att inte ’firandet’ av dödsdagen skulle störas. Visserligen kunde inte det 10-tal utländska konsulterna stanna en vecka till, men vad gör det? Kostnaden för de 10 är enorm (EU-konsulter tjänar i storleksordningen 10-11 000 Euro i månaden på 2-3 månaders uppdrag), men helgen kunde firas med värdighet av ministeriets personal. Bara ett exempel på hur omoget samhället är att själva förvalta alla biståndsmedel som strömmar in i landet.

 

Söndag 21- 26 september

Jag har en veckas ledigt från jobbet och Kicki och jag åker runt i landet. Först till Bamyan, där förut de berömda buddorna fanns, nu bara som tomma nischerna i bergssidorna, vidare till Band-i-Amir ett par fantastiska källsjöar också i Bamyan, till Phul-i-Khumri som skall bli min nya arbetspalts i ett halvår, till Mazar-i-Sharif och den Blå moskeen där Ali, profeten Muhameds kusin och svärson, skall ligga begraven (jag har tidigare, oktober 2002, berättat om den blå moskén), till Balkh och ett berömt gravmonument över den berömde teologen Khwaja Abur Nasr Parsa som dog här 1460 och där också Rabia Balkhi’s grav finns. Rabia var en berömd kvinnlig poet som fängslades för sin kärlek till en slav och enligt legenden skrev sina sista dikter i sitt eget blod. Graven besöks flitigt av dagen unga afghanska kvinnor med eller utan kärleksbekymmer.

Resan har inte bara varit en resa i afghansk kultur och historia utan en naturuplevelse man sent glömmer. Det är alltid omöjligt att beskriva hur vackra alla de små och stora gröna dalarna vi passerade genom är. Var och en unik, alla utan undantag omgivna av berg av alla de slag, utseenden och formationer. Hur många nyanser av grått med inslag av blått och grönt, brunt med inslag av gult och rött det finns, är omöjligt att säga, men vyerna är hisnande liksom alla färgskiftningar, inga starka färger som i en grön sommaräng hemma, utan milda pastellfärger.

De sista 40 milen hem till Kabul från Phul-i-Khumri via Bamyan på otroligt dåliga, smala och hårt trafikerade vägar tog 16 timmars körning, ofta med trafikstockning där lastbilar inte kan mötas och där broar över floder och vattendrag inte längre är farbara.

 

Lördag den 27 september 2003

För en dryg vecka sedan drabbades vår danska systerorganisation DACAAR av en attack av taliban banditer. Fyra afghanska medarbetare som arbetade med ett jordbruksprogram i Makohr i Gahzniprovinsen mördades brutalt. De sköts ihjäl i ren avrättningsstil. En person överlevde genom att spela död. Gahzni provinsen ligger söder om Kabul, i phastu-land. Små styrkor av Talibaner försöker sprida skräck och osäkerhet i områdena söder om Kabul där det finns ett visst stöd för dem och en stor ovilja mot de amerikanska styrkorna som opererar i området.

I torsdags drabbades SAK av en liknande händelse, dock utan några personskador (se nedan). Denna och andra händelser sprider osäkerhet i dessa delar av landet och är ett alvarligt hot mot allt utveclingsarbete, vilket säkert är Talibanernas avsikt eftersom man då kan visa att regeringen inte har stöd eller kontroll över landet. Destabilisering är en klassisk metod för en ’gerilla’ oavset ome den på något sätt är rättfärdig eller inte. Här är det frågan om ren och skär terrorism som inte bara riktar sig mot lokalbefolkningen utan också drabbar denna den kanske fattigaste delen av landet värst.

Så här berättar Habib Jan, tf regionchef för SAK i Gahzni:

“Saturday, September 27, 2003, Subject: Incident in Rasana Water Supply Project

Dear Peter:

We have a water supply project of 80-shallow wells this year in Rasana area of Gilan distric, Ghazni province.  A security incident occured to the staff of the project and the details are as following:

On 25:09:2003 at 11:00 PM armed men climbed on the walls of the residence of project staff (the staf is living in a school building rooms) and asked the staff to open the door of the yard.  The door was opened and the men entered into the residence. The staff was sleeping in two parts of the school rooms close to each other. The armed men body searched the staff and asked them to provide them with the key of the project rented private Flying Coach vehicle. The key was given to them after threatening the staff and then they loaded the vehicle of the project blankets, cushions and mattresses. The staff was also ordered to sit in the vehicle but staff strongly requested them not to take them. The armed men contacted their headquarter (seemed Taliban) by mobile phone and they were advised by their headquarter to tie up the staff of the project and lock them in a room, they will then be transported later on. The staff was locked into the store of hand pumps but were not tied up. As soon as the robbers left, the staff used a window and escaped not to be taken by the robbers if they return back. One of the staff members of the project could manage to escape in the very beginning of entering the robbers, he informed some villagers about the incident but the villagers were not ready to help them and said that they can not confront the armed men. The armed men did not take private belongings  from our staff. They found money in body search but they did not take the money and saying that they are not thieves. They took the vehicle claiming that it is NGO vehicle. The staff told them that it is a private one. They asked our staff to show the documents of the vehicle if it is really private. The driver did not have the documents and were left in Kabul with the owner. The robbers told our staff that as soon as they bring the document and prove that it is a private vehicle they will return the vehicle. When our staff members asked the robbers where we could find them to show the documents, they said that beyond the mountains and ask Mullah Asif Khan, who is the head of us. The robbers told to our staff that if you are working for the country, we are working for Islam.

Early in the morning of 26:09:2003 the driver of the project vehicle along with three villagers were sent to the district center to report. They waited the district governor. The response of the district governor was that it is difficult for him to go to that area but condemned the villagers why they are not maintaining the secuirty of NGO staff.

No life casualty is happened and even our staff state that one of the robbers used bad words to the project staff members, the others told him not to use bad words. The staff are not beaten and not harmed.

Note: The robbers were five or six persons armed with rocket launchers, Kalashnikovs and pistols and were using motor-bikes for their transportation.  When they took project vehicle, only one person sat in the vehicle and drove the vehicle, the others were riding their motorbikes.

With Regards,Habib Jan”