Avsnittet handlar om tiden 1 aug 2002 - 12 feb 2003

Torsdagen den 1 augusti 2002

Tillbaks till Peshawar. Mest trött och svettig efter en 36-timmars resa med lite sömn och en ankomsttemperatur på ca 38 grader.

Säkerhetsläget i både Pakistan och Afghanistan tycks vara lite instabilt. En av Afghanistans vice presidenter, Abdul Qadir, före detta guvernör i Jalalabad, mördades för några veckor sedan utanför sitt arbete i Kabul, framför ögonen på en massa ’säkerhetsvakter’ som inte lyckades fånga in eller skjuta ner förövarna. En vecka senare säger man sig ha avslöjat en komplott där President Karzai skulle mördas med en bilbomb. En bil full med semtex skall ha påträffats (inblandad i en trafikolycka).

I Pakistan skadades sex turister, också för några veckor sedan, i närheten av Manshera, på vägen mellan Islamabad och Karakorum High way av något slags hemmagjord handgranat, som en ’lokal terrorist´ eller stolle slängde mot gruppen. Lyckligtvis skadades ingen alvarligt.

De båda händelserna får väl representera säkerhetsläget.

Antalet hemvändande Afghaner har överstigit alla förväntningar. I Pakistan och inte minst i Peshawar klagade lokalbefolkningen en del på närvaron av alla flyktingar (kanske 1,5-2 miljoner). Dom kostade för mycket, dom tog över all affärsverksamhet, dom bakade bättre bröd osv. Känns tongångarna igen. Nu har flera hundra tusen lämnat Peshawarområdet, flera av dom affärsmän, flera av dom relativt välbeställda som hyrde hus i de nyare stadsdelarna. Nu låter det annorlunda: Affärerna går dåligt, på vissa platser har omsättningen halverats. I ett bostadsområde, Hayattabad, gapar lägenheter och hus, som vanliga Pakistanier inte har råd att hyra, tomma och fastighetsägarna klagar över att det finns för lite Afghaner i trakten. Risken eller möjligheten, hur man nu vill se det, är att Peshawar kommer att hamna i bakvattnet och bli som vilken provinsiell Pakistansk stad som helst. Mycket kommer att bero på hur Pakistan agerar mot Afghanistan och om de kan få igång gränshandeln som har lidit svårt det senaste halvåret.

I Afghanistan pågår vårt arbete dock som vanligt.

 

Söndagen den 4 augusti 2002

Jag har två vattentankar. En under marken och en på taket. Till den första rinner vattnet till med viss oregelbundenhet från stadens ledningar. Den fungerar som en buffert. Taktanken fylls varje kväll och det är den jag får vatten från.

Asif och en av vakterna kommer in och tycker att jag skall se till att få mina vattentankar rensade, det var länge sedan sist. Dessutom är det ett konstigt djur i marktanken, som klättrar på väggarna och sedan hoppar ner i tanken och tanken blir smutsig. Vad djuret heter på engelska vet de ej. Jag går med ut och tittar och konstaterar att det är en vanlig groda om än stor som en liten padda. Det visar sig att i den Afghanska skolundervisningen som Asif och vakten gått i har de aldrig fått lära sig att grodan är harmlös eller kanske till och med nyttig att ha i tanken för att den äter insekter och larver etc. Dom vet bara att den säkert är smutsig för att den brukar ses i dypölar. Efter en kort biologilektion enas vi om att grodan får vara och ej behöver slås ihjäl, men att det kanske ändå är dags att städa vattentankarna.

 

måndag den 5 augusti 2002

Dagen börjar lite chockartat med beskedet att en vän till dr Gyuri har mördats. Jordi Federico Majraner som var spanjor och zoolog, har arbetat 12 år uppe i Bumburate Chitral bland kalash- ägnat sig åt att jaga ’snömannen’, något vi brukade skämta med honom om.

För några veckor sedan blev han uppmanad att för sin egen säkerhets skull lämna trakten sedan några i ’lokalbefolkningen’ anklagat honom för att sprida kristendom, vilket låter osannolikt för oss som träffat Jordi. För en kort tid lämnade han området men återvände förra torsdagen och påträffades i fredags med avskuren strupe i sitt hus i Bumburate. Även hans kock mördades.

För att inga missförstånd skall uppkomma kan jag säga att Jordi inte bodde som vi gör här i Peshawar, i ett medelklassområde med vakter utanför huset, utan i ett vanligt lokalt hus i en vanlig by på landet och naturligtvis därmed utsatte sig för större risker än vi andra. Likt förb… trodde vi kanske att det faktum att han bott 12 år i området skulle skydda honom.

Senare under dagen får vi reda på att några terrorister har attackerat en kristen skola i Murree, en vanligtvis populär turistort i bergen och svalkan några mil norr om Islamabad. Sex personer, mest pakistanska vakter och skolpersonal dödades i attaken innan förövarna flydde. Tack och lov skadades inga elever eftersom förövarna aldrig lyckades tränga ända in i skolan.

Trots att en mindre militärförläggning finns alldeles intill skolan och att en hel del extra poliser finns i trakten, lyckades förövarna smita iväg in i skogen. Pakistansk polis tycks totalt oförmögen att gripa några som helt förövare av spektakulära attentat, inte ens när lokalpolisen står och tittar på.

 

Onsdagen den 7 augusti 2002

Nu sägs det i tidningen att förövarna av måndagens attentat mot skolan i Muree sprängde sig själva i luften när de blev infångade av folk i en by i närheten av brottsplatsen. I stället för att ge sig inför de beväpnade byborna tog dom sina liv. Skadade från skolan, som såg förövarna lär ha identifierat en eller ett par av dem.

 

Torsdagen den 8 augusti 2002

I morse nämnde jag i förbifarten för vår administrative chef som är afghan att jag tänkte pröva ett nytt kabel-TV-bolag, eftersom det jag har missköter sig med underhåll och varje kväll har flera avbrott eller bortfall av flera kanaler.

Sagt och gjort. När jag kom hem stod ett nytt kabelbolag vid grinden och ville installera sina kablar. OK. 55 meter kabel anskaffas, trots att klockan är sex på em., kopplas på någonstans ute vid vägen, knyts upp i träden (normal pakistansk kabeldragning) på vägen in i min lilla gränd, några träd till på min tomt används och sedan anslutning till min TV. En kille ställer in 48 kanaler i ett nafs och installationen är klar, bara betalningen återstår. Chefen kommer med kvittensblocket, ger mig ett kvitto på installationsavgiften samt en förteckning över alla kanaler samt ett telefonnummer att ringa om bilden flimrar eller om jag har något annat att framföra.

Här är det alltså snabba puckar, ingen byråkrati eller annat tjafs. Ingen uppsägningstid för den gamle leverantören heller. Byråkrati och krångel är vanlig, oförutsägbar och krånglig i Pakistan, men inte i det här fallet.

 

fredag den 9 augusti 2002

Egentligen ingen lyckad dag. Återigen har några fega uslingar attackerat och slängt handgranater in i en kyrka som tillhör ett kristet drivet sjukhus i Taxila, på vägen till Islamabad, ca 10 mil öster om Peshawar. Tre personer döda, några skadade. Inga är västerlänningar. Svårt veta vem som var målet för attacken: kristna eller västerlänningar.

Samtidigt får vi höra att 26 personer omkommit i en stor explosion i Jalalabad i Afghanistan, ca 7-8 mil väster om Peshawar på vägen mot Kabul. ’Bomben’ har smällt på en Afghansk anläggningsfirmas område. Det lutar mest åt en vanlig olycka där dynamit till väg- och tunnelbyggen smällt av, snarare än en terroristattack.

 

lördag den 10 augusti 2002

Egentligen är det lugnt i Peshawar. Folk är som vanligt i basaren. En hel del smilar och hälsar ’Asalam alikum’ som dom brukar. Bara amerikanerna är lite hysteriska och har nu stängt klubben lördag och söndag så man inte kan gå och simma. I går kväll var klubben dock öppen. På gatan utanför klubben kryllade det av poliser i dag. Med vanlig pakistansk logik skrek dom åt och stoppade en del gatuförsäljare som kom på cykel och ropade ut sitt budskap: köp ditten och datten. Dessa blev noggrant visiterade och trakasserade. Samtidigt åkte alla möjliga bilar  förbi utan att granskas, trots att de naturligtvis kunnat innehålla både bomber och vapen.

Men egentligen, tänk efter, hur stort är det som hänt senaste veckan egentligen? Ingen utlänning har dödats, bara stackars pakistanier. En utlänning har skottskadats i ena handen. Har vi inte i Europa och Sverige haft utbrott av fientligheter mot invandrare/muslimer där kiosker, affärer, moskéer och hem har attackerats, utan att alla utlänningar låst in sig och funderat på att fly hem. Finns inte utlänningsfientliga grupper i hos oss också? Alla sådana brott är otrevliga, oavsett var de sker. Jag ser nu i tidningen på nätet att ETA har smällt av en bomb på en spansk turistort. Det måste ju vara ett ’fint’ föredöme. I Europa kan vi ju inte skylla på fattigdom och brist på utbildning, när sådant här händer.

 

söndag den 11 augusti 2002

Jag tar mig samman och skickar ett nytt avsnitt av min dagbok till vänner och bekanta. Så här skriver jag inledningsvis:

Hej igen

Här kommer ännu en rapport fån Afghanistan och Pakistan. Den börjar med att den Afghanske kungen Zahir Shah kommer tillbaks till Afghanistan och slutar i en tid när spänningen åter stiger inne i Afghanistan där det går rykten om att Al-Qaida och Talibanerna rustar för attacker och där spänningarna inom regeringe ökar, inte minst mellan president Karzai och hans mäktige försvarsminister marskalken Fahim. Men Afghanistan är också ett land fullt av rykten där man aldrig vet vad som rör sig bakom kulisserna. Läget är spänt men hanterbart och det är väl kanske vad man kan förvänta sig efter mer än 20 års krig och fraktionsstrider. Folk vill ha fred och säkerhet och många afghaner som man träffar uttrycker en klar önskan att ISAF, den internationella fredsstyrkan där Sverige deltar, får ett utökat mandat så att de även kan svara för säkerheten utanför Kabul.

Det som skulle behövas är att alla krigsherrar avväpnas. För ändamålet håller man nu på att bygga upp en nationell arme. Problemet med den armen är dock att den helt domineras av gamla soldater från Nordalliansen, mest tadzjiker och i någon mån uzbeker. Den stora folkgruppen pahstuner är knappas alls representerad, allra minst bland officerare och därför svarar krigsherrarna i de pahstunska områden att de inte alls tänker låta sig avväpnas av marskalken Fahims soldater även om den kallas nationell arme. Mordet på vicepresidenten Abdul Quadir som var pahstun, underblåser bara misstron mellan grupperna, eftersom han kunde mördas mitt framför ögonen på en hel hoper ’livvakter’ ur armen och förövarna komma undan utan problem.

Afghanistan har en lång väg att gå för att skapa stabilitet, säkerhet, förtroende i landet. Det här hämmar också utvecklingen och återuppbyggnaden i landet.

Hjälpinsatserna och återuppbyggnaden av landet pågår, men påverkas, som sagt, av den obalans som finns säkerhetsläget i landet. Nordalliansens gamla styrkor har i någon mån lyckats skapa en relativt stabil zon norr om Kabul och i norra Afghanistan samt i en korridor mellan Torkham (Pakistanska gränsen), Jalalabad och Kabul även om vi ser en och annan skärmytsling mellan gamla krigsherrar då och då. Där pågår mängder av hjälp- och återuppbyggnadsinsatser. Massor av nya hjälporganisationer har strömmat in och priserna rusar i höjden.

Man behöver bara åka några mil söder om Kabul, mot Gahzni, så finns nästan ingen annan utländsk frivilligorganisation (kvar) annat än Svenska Kommittén med internationell personal på plats. Det kan inte bara förklaras av bristande säkerhet i området, även om det spelar stor roll, utan är mer ett tecken på att det ’internationella samfundet’, olyckligtvis, sannolikt oavsiktligt, tycks understödja den etniska obalans till förmån för den gamla Nordalliansens områden.

Den afghanska ekonomin är usel och man klagar ibland på att det ’internationella samfundet’ inte lever upp till sina löften om pengar till återuppbyggnaden. Personligen tycker jag (och där har jag stöd av folk ända in i den Afghanska regeringen) att det är bra att pengarna inte bara strömmar in till regeringen. Det finns ingen riktig organisation som kan ta hand om och förvalta så mycket pengar på en gång. Därför är det bättre att lite i taget strömmar in och används i väldefinierade och välplanerade projekt, tex stora infrastruktursatsningar (vägar, elektricitet etc.) som ger många jobb. För mycket pengar skulle bara underblåsa korruption och inflation.

Egentligen skulle Afghanistan själv kunna finansiera sitt skol- och hälsoväsen samt offentliga administration, som i dagsläget är väldigt billigt med internationella mått mätt, påstår en del ekonomer. Detta om regeringen fick del av alla de tullavgifter som tas ut vid gränserna mot Iran och Pakistan. Dessvärre får regeringen bara en droppe av dessa intäkter som i stället hamnar i fickorna på lokala krigsherrar som sköter gränshandel och sätter upp vägspärrar. Det feta inkomsterna från tullarna lär varit den främsta anledningen till att den mäktige krigsherren Ismail Khan i Herat, som kontrollerar stora delar av makten i västra Afghanistan, nobbade en regeringspost.

Men vad kan man förvänta sig efter 20 års kaos? Allt kan ännu hända och det finns faktiskt en hel del optimister som tror på en positiv utveckling även om den går långsamt och kommer att drabbas av ett och annat bakslag.

Ett tecken på en viss optimism hos Afghanerna själv är att 1,4 miljoner redan återvänt från flyktingläger i Pakistan och Iran till sina hem eller nya temporära läger i Afghanistan, trots alla svårigheter det innebär, enligt de senaste siffrorna från UNHCH. Det är fyra fem gånger mer människor än man hade beräknat för hela året.

I Pakistan är det också lite skakigt. Kashmirfrågan och spänningen på gränsen mot Indien är forfarande i högsta grad levande, även om den mest högljudda retoriken tystnat. Det är val i oktober och det finns många krafter som vill destabilisera en redan svag militärregim. Musharrafs ställning är inte en gång given.

Om man försöker se ett mönster i den senaste tidens terroristattacker mot västerländska och/eller kristna mål och väljer attacken mot den kristna kyrkan i Islamabad i våras, attacken i april mot de franska ubåtsingenjörerna som arbetade åt Pakistanska flottan i Karachi, mot den kristna skolan i Murree i början på veckan och nu mot kapellet i det kristet drivan sjukhuset i Taxila i fredags, så skulle man kunna säga att det är en attack mot symboler och institutioner som representerar och förknippas med västerländska och kristna  värderingar. Det är välplanerade attentat. Inga tillfälliga oorganiserade hugskott. Då finns säkert också en organisation i bakgrunden med en politisk agenda som skulle kunna vara att både att sända ett budskap till alla ’amerikaner’ och ’otrogna’ men också att destabilisera Pakistan för att bereda marken för de mer konservativa religiösa krafterna.

I somras skadades en grupp turister lätt av en hemmagjord handgranat som slängdes mot dem. Gruppen skulle resa längs Sidenvägen till Kina. De besökte en by nära Manshera och byborna kände sig förolämpade av turisternas klädsel och uppträdande. Män och kvinnor i shorts och tunna t-shirts, vilket, i synnerhet när kvinnor går klädda så, är oerhört utmanande här i Pakistan. Ingen av oss som bor här skulle ens drömma om att gå klädd så på stan och än mindre i en landsortsby. För någon bybo blev det bara för mycket. Turisterna fick endast lättare skador och kunde lämna sjukhuset efter omplåstring. Den här händelsen har dock ingenting med de övriga händelserna att göra och mordet på en spanjor i Chitral tycks ha varit ett vanligt rånmord utan kopplingar till någon terrorism.

Trots det som hänt känner jag mig ganska trygg och säker och lever ett så normalt liv som omständigheterna tillåter men undviker naturligtvis, så långt det går, platser som skulle kunna vara uppenbara mål för nya attacker.

Om framtiden vet vi väldigt lite, men arbetet med att hjälpa Afghanistan i återuppbyggnaden fortsätter oförtrutet. Kanske kommer det som hänt i Pakistan att påskynda en flytta av vårt Peshawarkontor in till Afghanistan. Det ser jag faktiskt fram emot.

Nog spekulerat. Här fortsätter dagboken.

 

Fredag den 16 augusti 2002

Polisen i Lahore slog igår till och grep 12 unga män som man sätter i förbindelse med attackerna mot den kristna skolan och det kristna sjukhuskapellet för en vecka sedan. Samtidigt beslagtog man vapen, ammunition och sprängämnen. Det var genom att man kunde identifiera den terrorist som dog i Taxila och de som sprängde sig själva till döds efter skolattentatet, som man kom de som nu gripits, på spåren. Man påstår att de alla har kopplingar till en förbjuden rligiös extremistgrupp och att det finns länkar till Karachi där flera andra sekteristiska attentat utförts.

 

lördag den 17 augusti 2002

Jag har blivit med katter igen. På min veranda fäller jag alltid upp sitsdynorna i fåtöljerna mot ryggdynorna för att slippa få dom nedlortade av alla förbistrykande katter. Här om kvällen när jag satt där ute och läste tycktes , i en av fåtöljerna, dynorna ha ett eget liv. När jag tittar ner emellan dom så är två kattungar fullt upptagna med att busa med varandra. Jag låter dom fortsätta. Här gömmer dom sig mot farorna utanför, här sover och busar dom. När mor kommer och lägger sig på en av fåtöljerna där jag inte kan fälla upp sitsdynan, går dom dit och får mat och sover. Den stora katten bryr sig inte om att jag sitter där och läser, men småkatterna tittar misstänksamt på mig, eller kryper tillbaks mellan dynorna i fåtöljen intill.

 

Ibland läser man underliga saker i tidningen. Som i dag: En Land Rover har blivit stulen från British Aid när den var på Grand Trunk Road strax efter Taxila i Pakistan. Det finns en vägspärr där man betalar vägtull. Några kilometer efter vägtullen blockerar en bil vägen för Land Rovern och stoppas. Föraren övermannas och jagas iväg och rövarna kör därifrån med Land Rovern. När polisen sedan visar bilder på personer som varit inblandade i bilstölder identifierar chauffören en av rånarna som en tidigare minister i North West Frontier Province, Naqeebullah och hans medbrottsling Abdur Rehman. Vad får en f.d. provinsminister att bli en landsvägsrånare och biltjyv?

 

Måndag den 19 augusti 2002

Afghanerna firar sin 83:e Independens Day i dag. Stor show på stadion i Kabul, med uppvisning av olika slag, alltifrån idrottsmän (bla cyklister i tights och cykelhjälm) till dansande milis. Massor av kvinnor utan burka. Massor av glada människor. I kväll skjuter man säkert i luften (och våda skjuter ett dussin eller så).

 

Förra året försökte de pakistanska myndigheterna få medborgarna att frivilligt lämna in illegala vapen. Man gav åtalseftergift för de som lämnade in vapnen. Mer än 84 000 vapen lämnades in, bland dem Kalashnikovs, pistoler och 15 luftvärnskanoner.

Nu ett år senare har Inrikesministeriet utfärdat en order att alla illegala vapenfabriker skall stängas. Det kan ju verka märkligt att man över huvud taget behöver utfärdar en order om att illegala vapenfabriker skall stängas. ”After receiving written orders from the Interior Ministry … have issued noticies to all area administrators to close down all illegal arms markets” uttalar sig en anonym tjänsteman.  Just ordet illegal borde ju innebära att de skall stängas så fort man får kännedom om dem. Men inte i Pakistan, där blomstrar många illegala verksamheter, med myndigheternas goda minne och lite mutor. En antydan om hur omfattande verksamheten är får man när man vet att man nära Khyber passet stängt två vapenmarknader med 200 respektive 150 illegala vapenaffärer. Illegal vapenhandel frodas i tribal areas och som berättat tidigare finns en hel stad, Darra, några mil söder om Peshawar där man tillverkar kopior av all slags vapen och så sent som för två år sedan skröt med det på pakistanska turistministeriets officiella hemsida.

Pakistans ’Human Rights Commisioner’ Afrisiab Khattak säger att det finns en lång tradition i ’tribal areas’ av allas rätt att beväpna sig, som nu spridit till hela Pakistan och att vapnen används i tusentals mord årligen. Vi har fått en Kalashnikov-kultur i landet.

 

tisdag den 20 augusti 2002

Så här ser dagens säkerhetsmeddelande från FN ut. En hel räcka säkerhetsregler listas för att skydda FN-folk mot eventuella terrorister i Pakistan.

“To: All UN Agencies All UN Staff Members (in NWFP) Subject: Special Security Procedures for Peshawar and NWFP

1. We all recall the last warning issued by NWFP authorities to the expatriates in Peshawar during June 2002. This warning indicated possible threats against all international people.

Only recently, the local security authorities have re-iterated their concerns for the safety of the expatriates living in Peshawar.

We are now requested to increase our agency preparedness ... For this, it is advised that the following steps should be taken by all UN agencies and international staff members:

·         International staff who reside outside University Town, especially in Hayatabad, should immediately move their residence into University Town.

·         … advised not to live near Canal Road in University Town. ·

·         …, no unnecessary travel at night outside University Town is advised. No running, jogging or cycling on the roads at all times and especially no walking on the road to and from work.

·         All incoming visitors to all UN offices must be bodily-checked and bag-searched at the gates by armed security guards ...

·         Strictly, non-UN vehicle must not be allowed to enter UN premises.

·         Expatriates must not go shopping inside the smugglers market without police escort …

·         … not go shopping alone and… to avoid the Old City market places.

·         … gathering of international staff members outside office hours should only occur under police protection with prior notification.

·         … staff member should carry a two-way hand-held radio. Daily radio checks should be treated as part of the staff members duties and negligence of radio checks should not be tolerated by the agencies...” och så vidare

Riktigt så här strikta är vi inte även om vi har skärpt säkerhetskraven. Jag går fortfarande till och från jobbet och åker på stan och handlar. Annars skulle det bli som att bo i ett fängelse. Meddelandet går ut samtidigt som ’Klubben’, vars säkerhet regleras av amerikanska konsulatet, håller öppet hela veckan, för första gången på två månader.  Men visst är det en stor skillnad mot att vara i Sverige.

 

Så sent som i går förnekade en pakistansk minister i tidningen att det skulle finnas några Al-Qaida i Pakistan, vilket är rent nonsens. Vi är på goda grunder ganska övertygade om att många gömmer sig just här i NFPW. Det är bara några veckor sedan man slog till mot ett hus i ’tribal area’ där husägaren gömt ett 30-tal. Talibaner rör sig ganska obehindrat i Peshawar med omgivningar.

 

Nu kommer information om att hundratals Talibaner förra året, efter slaget om Kunduz i norra Afghanistan, skall ha spärrats in i containrar där de sedan dödats eller lämnats att dö. Generalen Dostum sägs stå bakom detta. Under inringningen hade han fullt stöd av amerikanerna. Han var sedan vice försvarsminister i den första interimsregeringen. Ingen som vet vem Dostum är och känner hans metoder från förr tvivlar på att uppgifterna är riktiga. Metoden finns dokumenterade sedan tidigare, i inbördesstriderna och i kriget med talibanerna. USA tycks ha en osedvanlig förmåga att välja fel vänner.

 

torsdag den 22 augusti 2002

Tisdagens säkerhetslarm från FN har ingen förankring i den verkliga världen. Man kan undra om den dikteras av att deras risktillägg är rätt feta och fetare ju riskablare. Så här sammanfattar Jörgen läget efter ett möte med andra frivilligorganisationer och den lokala polisen i Peshawar (som för övrigt är väldigt kompetent och kunnig, även om jag ibland skriver om hur ineffektivt och korrupt systemet är. Många enskilda tjänstemän är både intelligenta, kompetenta och hjälpsamma, men sitter fast i systemet).

“Dear Colleagues,

I have just returned from the ACBAR coordination meeting here in Peshawar today, Thursday 22nd of August. As security is of concern for all of us and as this was part of today's agenda I thought it useful to give you an immediate update.

Mohammad Taher, Assistant Superintendent of Police in University town was invited to the meeting to give an update on the security situation in University Town in particular and in Peshawar in general. The following were his main points:

·         The police and other security authorities are still on a "High Security Alert".

·         … intelligence sources have no indication of new or increased threats towards expatriate staff or NGOs.

·         They had had worries in the build up towards the Pakistan Independence day on 14th of August, but no incidents occurred.

He recommended the following:

·         That expatriate staff avoid moving around at "odd" hours.

·         That it is no major problem to walk, cycle, jogg or drive around University Town at day time or in the evenings until reasonable hours (22.00 - 23.00 was what he stated).

·         That it is safe to visit Saddar, Old City and even Smuggler Market for expatriate staff during day time - without any armed guards!

·         That he recommends NGO offices to employ armed security firms at their offices, but that at private residents it is enough with trained and alert local guards.

·         That expatriates when arranging gatherings of more than 7-10 expatriates (again Taher's statement) should inform the police and they would provide extra guards.

·         That normal caution and observance of events are helpful

On a direct question from myself on the recent issued "security procedures" for UN, which totally contradicts the recommendation he just had made. Mohammad Taher responded that those were not the police's assessments and again he state that their are no new threats.

So, security is still a concern, but not in the worrying way … we can all continue to live our lives in the "normal" way we live them here in Peshawar.

Best regards, /Jorgen Holmstrom”

 

måndag den 2 september 2002

Kom till Kabul i går efter en lika skumpig resa som vanligt när man åker bil. Mötte en svensk vägingenjör som var ute med vårt folk för att se vad som kan göras åt huvudvägen mellan Pakistan och Kabul. Han skakade mest på huvudet och undrade hur det skulle vara möjligt att använda väghyvel på ett ’stenröse’, för i sådant skick är vägen när den är som bäst. Annars gropar så stora att man kan gömma en hel pick-up i dom.

Under hösten vill Sida betala för att vägen åtminstone hyvlas, grusas och vältas. Under nästa år skall vägen Torkham-Kabul, ca 250 km, rustas upp rejält, få vägbeläggning och reparerade broar.

 

Torsdag den 5 september 2002

En stor bilbomb small idag i Kabul nära Kulturministeriet. 26 personer dödades och 150 skadades. Snabbt tillskrivs dådet talibanerna eller Al-Quaida, vilket naturligtvis är lite tidigt att uttala sig om, även om det ligger nära till hands. En del andra småbomber har smällt de senaste månaderna. Dessa har dock varit ganska små och placerats på sådana platser och tider att de skadat få eller ingen. Dagen bomb sprängdes för att skada och destabilisera.

Lite senare under dagen, i Kandahar, lyckades nästan en afghansk säkerhetsvakt skjuta ihjäl president Karzai och guvernören i Kandahar. Karzai satt i sin bil, lutade sig ut genom fönstret för att skaka hand med en pojke ur folkmassorna som omgav bilen, då en av de afghanska säkerhetsvakterna öppnade eld mot bilen. Förövaren sköts snabbt ned, men kulor från hans vapen hade susat farligt nära Karzai.

Som jag sa när, inrikesministern Abdul Quadir mördades i somras: vi kommer att få ser mer av det här. De krafter som motsätter sig den nuvarande regimen och den amerikanska närvaron (om än för tillfället nödvändig för säkerheten i landet) är inte bortsopade. De finns där och kommer ge sig till känna. Om dagens händelser är ett trendbrott och kommer att innebära att säkerheten fortsätter att försämras är dock lite tidigt att säga. Det finns nog dom som kommer att försöka ’fira’ 11 september och det kan därför bli lite stökigare under den närmaste tiden vilket dock inte innebär ett trend brott på längre sikt.

 

torsdag den 19 september 2002

Plötsligt på eftermiddagen fungerar inga telefoner, inga mobil-abonnemang oavsett leverantör, eller Internetanslutningar i Peshawar.

Man kan bli lite paranoid när man bor här nere. Vi spekulerade vilt. Statskupp? Attentat? Men ingen verkade riktigt ta saken på allvar. Slappna av och vänta. Statskupp eller annat, så har det hänt förut och allt brukar vara tillbaks i normala gängor igen efter några timmar eller någon dag.

Efter någon dryg timme fungerar allt igen. Efter lite efterforskning visar det sig att teleavbrottet bara varit i Peshawar med omnejd. Dessutom säger en ’vanligtvis välunderättad anonym källa, närstående den store kusinen i väster’ något som tyder på att ’man’ gjort något slags tillslag, mot vad kav vi bara gissa. Att man inte velat att föremålet för tillslaget inte skulle kunna kommunicera med andra under tillslaget är uppenbart.

Vi får se om det går att hitta något i tidningarna i morgon.

 

Fredagen den 20 september 2002

Ingen förklaring till gårdagens teleavbrott. Kanske bara lite paranoia och ett vanligt tekniskt fel.

 

tisdag den 24 september 2002

Nazim, en av våra vakter om återvände till Peshawar efter några veckor i Afghanistan. Han saknar som så många andra Afghaner giltigt pass och uppehållstillstånd i Pakistan och måste gå över bergen. Pakistans ’tribal areas’ kontrolleras inte av den Pakistanska regeringen eller Pakistanska lagar utan har en egen form av självstyre och det är ganska laglöst land och paradis för all slags brottslighet och för de numer berömda talibanerna och Al-Qaida få flykt.

Nazim bekräftade bilden. Han sov över på ett ’hotell’ i en by där det hängde bilder på Usam-bin-Laden och där värd och gäster vädrade sina åsikter om den nya regimen i Afghanistan: de är ’kafirer’, otrogan, icke muslimer och Karzai (regeringschefen) är en amerikansk lakej som man borde starta ett heligt krig mot.

Nazim var glad att han kan tala pahstu lika bra som dari. Dari talas av den nya Afghanska regeringens främsta företrädare och representerar ’ondskan’. Pahstu tals i södra och östra Afghanistan samt västra Pakistan där de ’talibanska’ strömningarna fortfarande är starka. Utan sin pahstu tvivlade han på att han kommit undan med livet i behåll bland dessa skäggiga och till tänderna beväpnade män.

Bakgrunden till den ilska som finns i pahstu-områden både i Pakistan och Afghanistan är naturligtvis den jakt som pågår på båda sidorna gränsen på talibaner, Al-Quaida och folk som skyddar dom. Jakten bedrivs av Pakistanska armen och den Afghanska ’armen’, fd. Nordalliansen, tillsammans med amerikanska trupper. Amerikanerna är inte kända för sin känslighet för kulturella värden och har begått ett antal rejäla misstag. Bland dessa finns naturligtvis både bombningar av oskyldiga, där amerikanerna utnyttjats av rivaliserande krigsherrar som pekar ut varandra som Al-Qaida, samt påstådda husrannsakan i hus där mest kvinnor befunnit sig, vilket är en stor skymf i Afghanistan. Samtidigt skall man veta att man genom att nu använda lokala trupper kvinnlig amerikansk militär personal, avslöjat mängder med kvinnor som utnyttjas för att smuggla all möjlig militär utrustning under ’burkan’.

 

söndag den 29 september 2002

I fredags började den 14e upplagan av Asian Games, en stor asiatisk idrottstävling. Afghanistan deltar med en 23 man stor trupp. För första gången på sexton år spelade ett afghanskt fotbollslag i en internationell turnering. Första matchen förlorade man med 10-0 mot Iran.

Tre kvinnor deltar också, i taekwondo, som de tränat i Iran under talibanåren.

Guvernören i Afghanistans västra stad Herat, den gamle krigsherren och motståndskämpen i kriget mor Sovjet, Ismail Khan, kommenterar saken så här: ”Det är en skam och helt främmande för afghansk tradition att skicka kvinnor att delta i en internationell idrottstävling. Sådant förstör de principer vi slagits för i 23 års heligt krig.”

 

Fredag den 4 oktober

Vi är i slutspurten inför de allmänna valen i Pakistan. I ’tribal areas’ finns egna ’lagstiftande och dömande  institutioner’, de lokala byråden som utan att blinka sätter sig över nationella lagar. En grupp sådana byråd med ’elders’ har beslutat att kvinnor inte skall få rösta och de som sätter sig över det beslutet skall bötfällas och straffas med en summa motsvarande 16 000 US$ (en enorm summa) och få sina hus nedbrända. Männen förväntas förhindra sina fruar att rösta. Endast 2 % av kvinnorna i ’tribal areas’ har registrerat sig för att rösta.

De två stora partiernas ledare Benazir Butto (Pakistan Pepoles Party, PPP) som finns i London och Nawal Sharif (Pakistan Muslim League, PLM) utvisad till Saudi Arabia, får inte delta i valen. Benazir är åtalad för omfattande korruption och penningsvindel och Nawal dömd till fängelse för samma sak.

Jag brukar fråga pakistanier jag träffar om de är ’happy eller unhappy’ med general Musharraf. De flesta säger happy därför att de misstror politiker som de säger har plundrat landet tillräckligt. Pakistan är inte den typ av militärdiktatur där folk inte vågar säga vad de vill. Tvärt om, presidenten, korrupta statstjänstemän, politiker och hela valprosessen pucklas på dagligen i tidningar, synbarligen utan censur eller sanktioner. 

 

Lördagen den 5 oktober

Kicki och jag var hemma hos Asif och hans föräldrar och åt lunch. En avlägsen släkting, med svenska mått mätt, till hans fru var där. En ung grabb i 17-18-årsåldern. Han studerar på tekniskt gymnasium och vill köpa en begagnad dator. Inget märkligt kan man tycka. Men det var det.

Grabben studerar i Peshawar. Han kommer från en stad ca 10 mil härifrån. Hans far, en gammal mulla, anser att det är ogudaktigt att lära sig engelska, se på TV, använda datorer osv, då är man ingen god muslim. Fadern h ar följaktligen förbjudit sina söner detta. Grabben har därför sagt sin far att han studerar vid en ’madrasa’, en koranskola för att få lära sig sådant vi tar för givet att alla kan få lära sig. Han finansierar sina studier med hjälp av ströjobb och bidrag från sina äldre bröder som också studerat i hemlighet och sedan skaffat sig jobb i Emiraten.

 

Söndagen den 6 oktober 2002

Vi vandrar runt på landsbygden utanför en by några mil från Peshawar. En pakistanier som arbetar för en NGO visar oss runt.

’Här är en madrassa’ säger han och nickar bort mot ett muromgärdat huskomplex. ’Där får de pojkar som inte har råd att gå i vanlig skola utbildning. Fast bara i koranläsning. Inte lära sig läsa, skriva eller räkna. Bara lära sig koranen utantill. Det borde vara statens skyldighet att se till att alla barn har rätt att gå i vanliga skolor där de får lära sig läsa, skriva och räkna.’

Här finns också sympatier för talibanerna och åsikterna skiljer sig inte mycket åt. Här sås fröet till framtidens talibaner, till muslimsk extremism och bromsklossar i Pakistans utveckling.

 

fredag den 11 oktober 2002

Gårdagens val i Pakistan förflöt ganska lugnt. ’Bara’ 7 döda och 70 skadade, vilket skall jämnföras med valen som pågått i ett par veckor i Indiska delen av Khasmir där mer än 800 personer dödats i oroligheter i direkt anknytning till valet.

Valdeltagandet här i provinsen NWFP, har varit ca 10-20%, vilket är otroligt lågt även för Pakistan. I resten av landet uppskattas valdeltagandet till mellan 20 – 35 %.

Detta har också gynnat de religiösa partierna vars koalition Mutahidda Majlis-e-amal (MMA) fått en stor andel av rösterna. I North West Frontier Province (NWFP) där jag bor är de det klart största partiet med 46 av 99 platser i Provinsparlamentet. MMA består av en mängd islamistiska och talibanvänliga partier. Deras framgång är dels en produkt av det motstånd som finns mot USAs och den Pakistanska redgeringens jakt på talibaner och al-Quaida i ’tribal areas’ och motsvarande kampanj i de delar av Afghanistan som gränsar till Pakistan, dels ett resultat av det låga valdeltagandet som tycks var mest påtagligt i se stora städerna där relativt fler välutbildade finns än på landsbygden.

Till parlamentet fick de tidigare stora partierna Pakistan Pepoles Party, PPP (Benazir Buttos parti) 66 av totalt 272 platser medan en utbrytare ur Pakistan Muslim League (QA), PLM(QA) fick 76 platser. Den förre premiärministern Nawal Sharifs parti, PLM(N) fick bara 14 platser. MMA fick 46 platser även i parlamentet.

Valet gick i stort sett korrekt till utan alltför mycket valfusk, det har till och med Benazir tycks ha tillstått från London och MMAs ledare, medan Nawal Sharif, från sin exil i Saudi grymtar om uppgjorda val. EU observatörerna har haft synpunkter på själva nomineringsprocessen och tycks ifrågasätta om det nya parlamentet och regeringen får någon nominell makt.

Folk misstror politierna och det politiska systemet, därav det låga valdeltagandet. Hade valdeltagandet i stället varit kring 40-50 % som det var i omröstningen om presidenten i maj, så hade MMA knappast fått en så stor andel av rösterna i NFWP.

Vad de islamistiska partiernas frammarsch i NWFP och andra delar av landet i praktiken kommer att betyda lär framtiden utvisa. Lite mer svarta turbaner på stan kanske.

 

Lördagen den 12 oktober 2002

En afghansk kvinna vann Afghanistans enda medalj i Asian Games. Roia Zamania vann brons i taekwondo. Roia, 23, har tränat i Iran under talibantiden och arbetar normalt som engelsklärare. ’Jag är väldigt lycklig för den här medaljen är viktig för Afghanistan’, säger hon i en intervju. Särskilt kul var det att det var en kvinna som tog den enda medaljen. Afghanistans boxare var inte lika framgångsrika.

Mer sportnyheter: I Pakistan är det nästan landssorg. Pakistanska cricketlaget har förlorat två testmatcher i rad mot Australien i en turnering och lagkaptenen har lämnat in sin avskedsansökan. ’Disgraceful. Pakistan slumps to their lowest Test score for second time’ står det i feta rubriker över hela sportbilagan i dagens The News.

 

Onsdag 16 oktober 2002

Flög till Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan för att besöka vårt kontor och några av våra projekt i området. Mazar har också en stor berömd moské, helt täckt med blå kakel och enorma mönster. Skall naturligtvis ses och jag är inte mannen att beskriva dess skönhet. För vacker är den och trädgården är fylld med rosor i olika färger och full av vita duvor. Mosken skall enligt legenden vara hazrat Alis grav. Ali var profeten mohammeds kusin och svärson och islams fjärde kalif. Mosken skall också ha täckts med jord för att undkomma Jingis Khans härjningar på 1220-talet och den grävdes fram igen och restaurerades på 1480-talet

Den som vill se en bild kan logga in sig på http://www.afghan-network.net/Culture/mazar.html

I Mazar har kommittén sedan många år ett stort center för handikappade med träning, rehabilitering och tillverkning av proteser och hjälpmedel. Det är en imponerande inrättning som också har filialer i andra städer i provinsen.

 

Torsdag 17 oktober 2002

I Balkh City besöker vi en av handikappcentrets filialer. Det som imponerade mest här var att man också har utbildning för förståndshandikappade barn. Det känns nästan osannolikt att se hur väl man tar hand om dessa barn och vilken omsorg man lägger ner på att lära dem läsa hantera enkla verktyg osv alltefter vars och ens förmåga. Det är inte många år sedan man såg bilder i svensk TV hur man i Baltikum hade spärrat in förståndshandikappade i fängelseliknande institutioner och behandlade dom sämre än djur. Här i ett av världens fattigaste och mest krigshärjade länder har man ett program som nästan skulle platsa hemma om man bortser från den stora skillnaden i materiella resurser. Sådant här gör intryck som består.

 

Fredag 18 oktober

Nahrin drabbades i mars av en stor jordbävning.

Vägen dit är delvis knappt urskiljbar som väg. Hjulspår genom ett sandökenlikt landskap. Höga berg där grusvägen på sina håll rasar nerför bergssidorna och nya hjulsår antyder var man kan köra för att komma fram. Man kan ana hur vägen såg ut i våras, när det också regnat en hel del. Delvis som en lerpål där all slags fordon, från jeepar till lastbilar stretade fram mot jordbävningen epicentrum.

Förstörelsen var omfattande och de flesta husen i en del av staden rasade samman liksom flera av SAKs skolor. SAK hade en klinik på orden som delvis rasade samman men tillräckligt mycket stod kvar för att personalen, med förstärkning från ett läkarteam från regionkontoret i Phul-i-Khumri tillsammans med MSF snabbt skulle komma igång med räddningsarbetet. Andra aktörer kom också snabbt till platsen.

Nu pågår återuppbyggnaden. Samtidigt som nödvändiga insatser görs för att återuppbygga vad som förstörts ser man också förskräckande exempel på hur fel det kan bli när hjälp strömmar in i stor mängd och okoordinerat. SAK och några andra organisationer fick i uppgift av EU att ta sig an olika delar av återuppbyggnaden. Det här arbetet samordnades väl och dessutom med olika FN-insatser av mer kortvarig natur tillsammans med provins- och distriktsmyndigheterna. Därtill strömmade det in mängder av nya hjälporganisationer med fickorna fulla av pengar som tycks ha mer intresse av att sätta upp sin organisations skylt, än av att ’rätt’ saker utförs. På ett ställe där SAK bygger en skola startade plötsligt en nytt skolbygge 5 meter från ’vårt’ bygge av en fransk organisation, ACTED, som fått OK från en lokal distriktspotentat. Nahrin lär nu bli Afghanistans skolbyggnadstätaste distrikt.

 

Lördag den 19 oktober

På vägen till Kabul kör vi över över Salangpasset och tunneln. Temperaturen i Phul-i-Khumri är ca 20 grader när vi åker därifrån. Vägen slingrar sig upp mot passet och på många ställen har vårfloden dragit med sig vägen, broar och stora mängder sten, en del meterstora. Som vanligt förvånas man över att bilar och lastbilar över huvud taget kan ta sig uppför passet. Inte heller är det riskfritt att köra ”of road” eftersom gamla minor kan ha följt med vårfloden ut på dessa temporära vägar. Uppe i Salangpasset på 3200 meters höjd snöar det för fullt och jag hoppar ur bilen i snögloppet och tar några kort. Det hade inte varit fel att ha strumpor på sig i sandalerna. För att slippa sista biten av passet byggde ryssarna en tunnel genom berget. Tunneln som är världens högst belägna, byggdes av Sovjetiska ingenjörer 1956- 1964 under kung Zahir Shahs tid, samme kung som nu återvänt till Afghanistan, sprängdes av Masssoud, Nordalliansen för att förhindra Talibanerna att tränga norr ut. Nu har tunneln rensats så pass att man kan åka genom den, men den och tillfartsvägarna skulle behöva en rejäl upprustning för att åter kunna bli pulsådern mellan Kabul och norra Afghanistan.

 

Söndag den 20 oktober

Kollade på potentiella kontor inför vårens flytt från Peshawar till Kabul och flög på eftermiddagen tillbaks till Peshawar.

 

Fredag den 1 november.

De pakistanska myndigheterna kommer på besök och hotar stänga vårt kontor i Peshawar. Vi kommer naturligtvis ta kontakt med Svenska ambassaden och be dom att agera tillsammans med andra ambassader. Pakistans tal om att de vill ha goda förbindelser med Afghanistan är knappast trovärdiga när de utsätter olika hjälporganisationer för rena trakasserier.

Så här skrev Jörgen Holmström om händelsen i ett mail:

“We have today received a new ultimatum from the Commissioner Afghan Refugees. It states the following: I am directed to refer to the subject noted above and to say that the Federal Government has expressed deep concern on non-compliance to the Federal Government Directives/Instructions by your NGO. You are requested to implement the following directives/instructions in true spirit and submit comliance report within 15 (Fifteen) days positively. In case of non-compliance within the stipulated period your organsiation will be de-registered and subsequently closed/winded up: i All expatriates other than Swedish nationals should leave your NGO henceforth ii The percentage of Pakistani employees should be upgraded to 50% of the total strength in Pakistan. Signed by Famanullah Khan, Deputy Commissioner (security) Letter dated 31st October.”

Då skall man komma ihåg att SAK arbetat I landet I 21 år och det här är nya påfund. Pakistanska myndigheter har tjänat många miljoer kronor på vår närvaro, på inköp av förnödenheter och löner vi betalat till anställda. Frivilligorganisationerna har besparat Pakistan miljardutgifter genom att anställa 1000-tals afghaner och genom de arbeten för pakistanier som alla inkö av förnödenheter i Pakistan skapat.

 

Onsdagen den 20 november 2002.

Våra bekymmer med de pakistanska myndigheterna tycks ha tagit en paus. De vill ju att de anställda skall bestå av 50% pakistanier och att vi bara får ha svenskar anställda som utländska experter. Ett par hjälporganisationer har blivit avregistrerade, bland annat Norska Afghanistankommittén (NAC), International Rescue Committee (IRC) och Serve. Vi är ett drygt 30-tal internationella organisationer som är på deras svarta lista och många av oss har funnits här i 10 år eller mer.

Efter en hel del lobbying i Islamabad, kontakter med våra respektive ambassader så har de lokala myndigheterna i Peshawar blivit lite mer förhandlingsbara. I dag fick SAK löfte om att vi får tiden fram till april för att uppfylla kraven. I april har vi förhoppningsvis flyttat 90% av verksamheten här i Peshawar till Kabul. Var lämnar vi ett litet kontor, bemannad med minst 50% pakistanier.

 

Torsdag den 5 december 2002

Månen siktades i kväll och det betyder slutet på Ramadan, fastemånaden. Nu börjar Eid Al-Fitr en tre dagars fest, den kanske största festhögtiden i den muslimska välden.

 

söndag den 8 december 2002

Det är sista dagen på Eid. Först har man festat med familjen och släkten. Redan i går syntes att man nu söker sig utanför familjekretsen för att fortsätta firandet. Peshawars nöjespark var knökafull med män och småpojkar som roade sig. Kvinnorna syns inte mycket av. Är väl hemma med resten av familjen/släkten kan jag tänka.

Under min söndagspromenad hamnade jag i en temporärt upprättad marknadsplats i utkanten av University Town. Säkert 10.000 män(niskor) hade flockats kring platsen. Det var trångt, många små stånd som sålde krimskrams, enkla hemmagjorda leksaker etc. Några karuseller för barnen. Många små matstånd. Några ’lyckohjul’ där man kunde satsa några rupies. Som en enklare ’vattenfestival’, utan vatten, dammig och skräpigare, men många människor på gott humör.

 

Måndagen den 9 december.

Jag skickade i dag en ’analys’ av läget i Pakistan och Afghanistan till SAKs styrelse där jag beskriver läget så här:

 

Säkerhetsläget i Pakistan

En ny regering har svurits in inför parlamentet (22 nov.). Den nye premiärministern, Mir Zarifulla Khan Jamali kommer från PML-Q, ett utbrytarparit från Nawal Sharifs parti PML. Ministrarna har hämtats ur flera olika partier, bla ur ärkerivalen Benasir Buttos parti PPP. Hur stark regeringen sen blir återstår att se, men dess parlamentariska bas är bräcklig och redan talar partier som röstade för regeringen om nya villkor för fortsatt stöd.

I North West Frontier Province, där Peshawar är residensstaden, vann de religiösa partierna majoriteten i provinsparlamentet. De har nu bildat provinsregering och som en av de första reformerna, deklarerar förbud mot att spela musik i bussar och att bussförare som inte stannar bussen när passagerarna vill av och be, kommer att straffas. Man skall också bygga speciella böneplatser för kvinnor vid de stora busshållplatserna. Det är ju billiga reformer, men knappast den typ av reformer som behövs för att sätta fart på utvecklingen i provinsen.

Inga nya terrordåd mot kristna eller västerländska mål har förekommit de senaste månaderna. Men beredskapen är fortfarande stor. Amerikanerna har, tycker vi oss se tecken på, fortfarande hög beredskap, kanske framför allt som ett resultat av Bush-administrationens aggressiva inställning till Irak och förberedelserna inför en eventuell attack.

Risken för en amerikansk, eller FN-sanktionerad attack mot Irak avstår jag från att spekulera i, men en sådan attack skulle onekligen få långtgående konsekvenser för säkerhetsläget i Pakistan. Om en attack mot Irak skulle ske kan man förvänta sig mycket starka reaktioner. De fundamentalistiska grupperna och religiösa partierna kommer inte att stå ensamma i sin antiamerikanism som kommer att spilla över på allt västerländskt (och kristet) och få konsekvenser för alla västerlänningar som jobbar i landet. Tvärt om är sannolikheten stor att de mest extrema grupperna kommer att dra åt sig många nya sympatisörer. Evakuering av samma slag som efter 11 september är sannolikt tillrådligt, men riskerar att bli mer långvarig.

Som en illustration till stämningarna i Pakistan kan Kasi tjäna. I mitten av november avrättades denne pakistanier i USA för mordet på två CIA agenter 1993. Den 19 nov. begravdes han i Quetta, Pakistan. Det märkliga var att säkert 10.000 personer deltog vid begravningen. Deltagarna i begravningen, från hela landet, även prominenta politiker i Baluchistan, hyllar honom som en hjälte och martyr, en som vågade slå till mot USA som anses skada islam och islamska värden i hela världen. Exemplen som ges är Palestina, Irak, Tjetjenien, Kashmir och Afghanistan. Det är absurt att en simpel mördare hyllas på detta sätt, men det visar också på det staka motstånd som finns mot USAs politik, hos många pakistanier. Man är upprörd kanske framför allt över USAs trupper i Afghanistan som jagar ’al-Qaida’ och att FBI- och CIA-agenter deltar i jakten på terrorister i Pakistan, med regeringens samtycke.

 

Säkerhetsläget i Afghanistan

Spänningarna inom regeringen och olika grupper i landet finns kvar men har kanske minskat något, i alla fall om man skall tro vad som sades under den internationella Afghanistankonferensen nyligen i Bonn, där olika företrädare för regeringen och andra maktharvare deltog.

I Kabul har utegångsförbudet nattetid upphävts och centrala delarna av staden bedöms som mycket säker.

Vid en incident nyligen utanför Kabul angreps ett tysk-holländskt par av okända förövare. Kvinnan våldtogs och mannen misshandlades när de ensamma var på picknick. Två förövare har gripits. Tolkningen av händelsen är två: antingen uppträdde de ’olämpligt’ och de ’straffades’ av några ur lokalbefolkningen, eller så var det ett dåd av någon oppositionsgrupp som ville visa att ’ni är inte säkra någon stanns och vi kan slå till var som helst’.

Varje vecka förekommer raketattacker mot de amerikanska baserna och ibland även mot ISAF och inne i Kabul. Raketerna ställer sällan till några alvarliga skador därför att de är så dåligt riktade och skjuts av med fjärrkontroll och ’flyger som häxpipor’ som en svensk militär, på plats uttryckte saken. Det är dock ett tecken på att grupper som är motståndare till den utländska militära närvaron är aktiva och har resurser. Deras organisation och slagstyrka är dock begränsad, men tillräcklig för ’nålstick’ och för att skapa viss osäkerhet.

Trots detta bedömer ISAF och FN att säkerhetsläget långsamt förbättras och alla tycks överens om att det skett en klar förbättring sedan i somras. En förklaring till detta är att det förekommit intensiva förhandlingar mellan regeringsföreträdare och olika lokala krigsherrar för att mäkla fred dem emellan och för att påbörja någon form av avväpning av lokala styrkor.

En amerikansk  eller FN sanktionerad attack på Irak skulle inte få samma konsekvenser i Afghanistan som i Pakistan. Palestinafrågan har tex inte väckt samma känslor i Afghanistan som i Pakistan. ’Araber’ och pakistanier stödde talibanerna och är inte speciellt populära i Afghanistan annat än bland de grupper som direkt motsätter sig den nuvarande politiken och utvecklingen i landet. Vad som troligen händer, i händelse av en attack mot Irak, är att motståndsgrupper kring de gamla talibanerna och Gulbuddin Hekmatyar kan komma att intensifiera sina attacker mot amerikansk mål och att man kan lyckas mobilisera en del fler människor i de södra (och östra) delarna av landet mot den internationella (amerikanska) militära närvaron i landet. Någon nationell folkresning är inte trolig.  

 

Torsdagen  den 9 januari 2003

Återvänder till Peshawar efter en julledighet i Sverige. Det var skönt att vara hemma och frysa ett tag. I Peshawar är det fuktigt och kallt om än ej minusgrader. Eftersom det är ett dåligt isolerat hus så är det råkallt inne trots att gaskaminerna stått på ett par timmar.

Till kvällen när vi skall se på nyheterna finns inga TV kanaler. Skälet är att ett av kabelbolagen utsatts för ett attentat och fått sitt kontor helt förstört av religiösa fundamentalister. Nu strejkar kabelbolagen i protest och kräver beskydd. Efter 20 på kvällen tycks strejken för tillfället vara slut och nyheterna rullar ut som vanligt.

 

lördag den 11 januari 2003

Gulbuddin Hekmatyar som jag nämnt några gånger tidigare är en efterlyst man. Efterlyst av USA och av den Afghanska regeringen för sitt stöd till talibanerna och för det motsånd han säger sig vilja organisera mot den nya afghanska regeringen. Gulbuddin var också en tid premiärminister i den regering som aldrig lyckades samlas i Kabul efter att ryssarna och deras ’lakej’ Najibulla störtats. Gulbuddin och andra krigsherrar sköt i stället Kabul i ruiner i sina försök att bli starkast vid makten. Den kampen slutade ju i att afghanerna som var trötta på krig och krigsherrar stödde talibanernas marsch mot makten. Sedan dess har den nyckfulle och hetlevrade Gulbuddin vinglat och stött alla slags upprorsmakare, först mot talibanerna och nu mot den nya afghanska regeringen.

Gulbuddins fraktion av Hizb-e-Islami har nu tröttnat på honom, på hans nyckfullhet och oresonliga inställning och mer eller mindre uteslutit honom samt inlett diskussioner med regeringen Karzai om hur man skulle kunna spela en roll i återuppbyggnaden. Partiet säger i och för sig att det inte är hållbart med amerikanska trupper i landet som svarar för säkerheten på landsbygden på gränsen mot Pakistan, men erkänner också att det knappast finns några alternativ för närvarande och att det kommer att ta ett par år innan Afghanistan har en egen arme som kan sköta säkerheten.

Det är ett rejält bakslag för kvarvarande talibaner och för Gulbuddin att hans egen partifraktion nu överger honom helt.

 

onsdag den 22 januari 2003

I  går kväll sprängdes en av huvudgasledningarna från gasfälten i Balutchistan här i Pakistan. Resultatet är att alla gasleveranser till industrier i Balutchistan, Punjab och North West Frontier Province stängdes av. Vi har minimal tillgång till gas i hushållen. Jag kan bara koka lite vatten. Ingen gas till gaskaminerna.

Det var ingen olycka utan rent sabotage. Några uppretade människor i ’Tribal areas’, stamområdena, blev uppretade över att de måste betala för elen de betalar. De vill betala, men bara om de får samma sociala och samhälleliga service som andra pakistanier. Vägar, skolor, sjukvård etc. Men eftersom myndigheterna inte kan leverera så protesterar man emot att betala elen. Kanske lite drastiskt dock att skjuta med granatkastare rätt emot en av huvudgasledningarna som försörjer Pakistan.

 

lördag den 25 januari 2003

Regelbundna säkerhetsbulletiner ges ut av NGOernas egen ”säkerhetsbyrå” ANSO (Afghanistan Non-Governmental Organisation Security Office). När man läser rapporterna förstår man hur svårt det kan vara att värdera vikten av olika händelser. Här rapporteras dessvärre rena rykten och händelser som visar sig aldrig ha hänt eller är något helt annat än vad man först påstod, tex den händelse som beskrivs nedan för den 18 januari.:

“Security incidents Afghanistan, January 14 – 20, 2003 NGO security advisor

1. Central and central highlands region:

Pamphlets calling for Jihad to fight the US troops have been found in mosques around the country including Kabul and Mazar. The pamphlets do not call for any action against the NGO community.

PRT team (Provincial Reconstruction Team) in Bamyan is operative. (PRT är soldater som utför biståndsarbete för att öka sin popularitet‘, något som är väldigt kontroversiellt bland hjälporganisationer och FN folk som tycker att soldaterna skall ägna sig och säkerhet och inte ge sig in på områden de inte kan och som gör att vanligt folk i framtiden kan få svårt att se skillnad på hjälparbetare och amerikanska soldater. Det kan äventyra vår säkerhet. Björn-Åkes kommentar).

Concerns about security in the Southern and Northern part of Bamyan are arising due to the presence of the PRT and the strategic importance of the area.

In Kabul, the UN are concerned about Hekmatyar’s forces trying to get ammunitions and bombs inside the city to attempt an action on the authorities or the international community in the capital city.

There have been rumors of assassins (Hekmatyar’s, Al Qaeda’s or former Talibans) in the country that could plan an assassination of senior Afghan authorities in order to destabilize the country.

In Bagram, a parked bicycle loaded with explosives blew up when a US patrol passed by injuring two US soldiers.

2. NORTHERN AND NORTHEASTERN REGIONS: 18/01:

Two major incidents were reported in the Baghlan province.

The first incident to be reported was that an NGO vehicle had been shot at on the way up to Salang tunnel. After investigation, it seems that the vehicle was a drug dealer with forged tags and license plates. The vehicle driver refused to be controlled by the local authorities and tried to escape. The armed forces opened fire on the vehicle killing the driver.

The second incident has been reported by the UNSECOORD officer but has not been confirmed by any sources. On Jan. 18th an NGO vehicle exploded on a mine or due to an explosive device in the Khinjan area. No more information was available thru the UN system but ACTED, operative in Baghlan province, stated that the local commander, Cdr. Jalal, denied the incident ever happened.

It seems that an assassination attempt on General Dostum was reported in the media. A man was arrested driving towards Gal. Dostum’s controlled area. Explosives and a pistol or light weapon were found in the vehicle. The UN are considering this information to be fabricated by the Jumbish authorities to explain Gal. Dostum’s absence from a meeting in Kabul with the central authorities.

Minor incidents between the Jumbish (Dostum) and the Jamiaat (Mohd Attah) happened in the North and the Northeastern area.

Ethnic fighting between Pashtuns and Farsiwan (farsi speaking ethnic groups) reported in the Northwestern provinces.”

Frågan är som sagt vad hur mycket rapporter som denna bidrar till att höja säkerhetsmedvetandet eller om det I stället bidrar till att betrakta det som skräp knappt värt att lyssna på.

 

Måndagen den 27 januari 2003

I går sprängdes två nya gasledningar i Kukarmore området i Punjab, Pakistan. Inga vanliga terrorister eller Al-Quaida utan några ’tribals’ (klaner i områden som inte kontrolleras av Pakistansk lag) sprängde ledningarna för att de vill ha mer betalt av regeringen för att hålla lugn och ordning i området. I många år har dessa utövat utpressning mot centralregeringen för att skydda gasledningarna. Regeringen verkar nu tröttna på denna utpressning och sätter in polis och militär för att säkra gastillförseln som försörjer stora delar av landet, hushåll såväl som industri. Men gasledningarna är långa och frågan är om de kommer att lyckas. Ytterst är allt detta ett socialt problem. Landets brist på utveckling för att folk i underutvecklade och negligerade områden tar därför till all slags metoder, om inte alltid speciellt logiska eller effektiva, för att både göra sin röst hörd skaffa området något slags fördelar. Inte nog med att ’tribal areas’ har ett slags självständighet dit pakistansk lag inte når, utan de befolkas och kontrolleras också av de klaner och klanledare som härskar över stora områden ofta med egna små arméer. Många av dess ledare är ohyggligt konservativa och ofta helt utan annan bildning än några år i koranskola. Samtidigt som arbeten, skolor, sjukvård etc skulle behövas i områden stretar många av dessa klanledare emot varje försök till modernisering och slår vakt om ’traditionella’ värden. En ond cirkel.

 

tisdag en den 28 januari 2003

Det är kanske lätt att få intrycket väldigt lite utvecklingsarbete pågår i Afghanistan när de stora löpsedlarna och rubrikerna är borta och jag ofta skriver om småattacker och säkerhetsfrågor.

Regeringen lanserar nu tillsammans med Världsbanken något som kallas National Solidarity Programme. Till programmet inbjuds frivilligorganisationer, som SAK, att i en hel provins under en tvåårsperiod driva ett slags ’kommunutvecklingsprogram’ där man börjar i några byar i tre distrikt i varje provins. SAK vill ’ta hand om’ en provins. Det viktiga med programmet är att det kommer att uppmuntra bybor att själva föreslå, ta ansvar för och leda egna små utvecklingsprojekt som kan skapa arbete lokalt. Ca 200.000 kronor kommer att finnas för varje distrikt och det är mycket pengar i Afghanistan. Viktigt är att programmet syftar till att utveckla områdena utanför de stora städerna som hittills har kunnat dra fördel av de mesta utvecklingspengar som hittills flutit in i landet.

 

onsdag den 29 januari 2003

I skuggan av FNs vapeninspektörers rapport om Irak och Bush kommentarer till dessa har amerikanska styrkor i Afghanistan bombat och utkämpat ett regelrätt fältslag mot vad som kallas Talibanstyrkor nära Spin Boldak i sydöstra Afghanistan ett bergsområde fullt med grottor att gömma sig i. Man uppskattar att ca 80 talibaner slogs mot en grupp amerikaner och afghanska regeringssoldater.

Det här sannolikt inte någon riktig talibanstyrka. Förmodligen är det en blandning av fd talibaner, afghaner missnöjda med den amerikansk närvaron, en del av Gulbuddin Hekmatyars gamla krigare och pakistanska madrasastudenter som vill utkämpa ett ’heligt krig’. Alltså ingen riktig omgrupperad talibanarme det har de egentligen inte kapacitet till. I sydöstra Afghanistan finns dock små missnöjda grupper som vill utkämpa ’jihad’ mot USA och regeringen i Kabul och som kommer att fortsätta med nålsticksaktioner så länge utländska styrkor stannar för att svara för säkerheten och utvecklingen i landet inte når ut i dessa områden och där med underminerar deras argumentering. Dessa smågrupper utgör inget reellt hot mot regeringen (ännu) men är ett klart irritationsmoment, som i längden bidrar till att underminerar folks förtroende. Att man inte heller har fått tag på eller oskadliggjort Osama bin Laden, mulla Omar eller andra ledande Al-Qaida eller talibanledare tär också på förtroendet för världens största och teknisk mest avancerade krigsmakt.

 

Onsdagen den 5 februari 2003

Collin Powell presenterar USAs ’bevis’ för att Irak inte följer FN resolutionen om att förstöra massförintelsevapen och mörka moln tycks åter hopa sig irakierna.

Även i Afghanistan hopar sig mörka moln. Inge är dock ledsen eller oroad, tvärt om. Det är massiva regn och snömoln som drar in över landet och lägger Kabul och andra delar under ett vitt täcke. All nederbörd behövs och än har det inte kommit tillräckligt för att häva den fleråriga torrperioden.

 

Söndagen den 9 februari 2003

Med jämna mellanrum påstås det att Talibaner och Al-Qaida gömmer sig i Pakistan, framför allt i stamområdena (Tribal areas) och också därifrån gör raider in i Afghanistan. Den Pakistanske presidenten general Musharraf upprepar lika envist och med förtrytelse i rösten att inga Talibaner eller Al-Qaida finns på pakistansk mark. ”Vi har med vår arme och gränspolis förseglat gränsen till Afghanistan”.

En av mina fd. vakter som nu flyttat till Kabul besökte mig i dag här i Peshawar. Som de flesta afghaner saknar han pass och andra legala dokument som gör att han kan använda den officiella gränsövergången. Jag frågade om det inte var svårt att smuggla sig in i Pakistan nu när gränsen ’förseglats’. ”Inte alls. Nu till Eid betalade vi 100 Rupies var (ca 18 kronor) till gränsvakterna för att slippa igenom”.

 

Onsdagen den 12 februari 2003

Blodet flyter i strida strömmar i Peshawar. Ett veritabelt blodbad har ägt rum. Det är Eid-ul-Azha, en tacksägelsehögtid få får och oxar slaktas för att frossa på i dagarna tre. Slaktar gör man inte bara på slakterierna utan hemma. Därför flyter det ut blod i rännstenarna och en tung söt blodlukt sprider sig även här i University Town och uppköpare åker runt och samlar in fårskin och kohudar.