Avsnittet handlar om tiden 28 jan  - 23 maj 2001

Januari 2001: Under första halvåret 2001 ser vi hur Talibanerna drar åt tumskruvarna mer in Afghanistan, både mot den egna befolkningen och mot hjälparbetare. Fler försök än tidigare görs för att köra bort flickor från skolorna, de sista kvinnorna från arbetsplatser och det offentliga livet. Kulturminnesmärken, som de stora buddastatyerna i Bamyan förstörs. Som om detta inte var nog fortsätter torkan för fjärde året i rad och en större jordbävning drabbar Nahrin i norra Afghanistan.

I Pakistan ökar också de mest fundamentalistiskt orienterade islamistiska partierna sina aktiviteter i det som skall visa sig vara upptakten till kommande oroligheter.

Antalet Afghanska flyktingar som kommer till Pakistan ökar stadigt och får bo i usla läger under primitiva och osunda förhållanden, alltmedan de Pakistanska myndigheterna i skydd av olika byråkratiska förevändningar hindrar och försvårar för de organisationer som är beredda att hjälpa flyktingarna på olika sätt. Men det här är bara upptakten…

 

Söndag den 28 januari 2001.

Lokalbussarna går dagligen i pärlband från ’Smugglers market’, längs Jamrud Road in mot centrum och sedan ut till busstationen på andra sidan stan. Allt privatorganiserat. Inga turlistor. Det går alltid en eller flera bussar. Jag behöver aldrig vänta mer än någon minut. Varje bussägare är sin egen och alla försöker köra in så mycket pengar som möjligt varje dag och konkurrensen är stenhård. Ca 30 sittplatser på bussen plus ett antal ståplatser.

Tre Rupees, 50 öre, kostar det att åka de ca 5 km in till centrum, lite mer om du åker från ena änden till andra änden av stan. Bussarna är alla gamla ombyggda och ommålade i granna färger och fulla med fantasifulla dekorationer. Det är en fröjd bara att stå och titta på dom. Invändigt saknas alla moderna bekvämligheter. Säten ja. Fönster, eventuellt. Svensk bilprovning skulle få frossbrytningar. Dörrarna stängs aldrig. Där står de två konduktörerna, en fram och en bak. De spanar efter potentiella passagerare längs vägen och hojtar till varje folksamlig längs vägen och försöker locka ombord dom. När en passagerare vill stiga av och när sista passageraren klivit ombord efter ett stopp dunkar konduktören ljudligt i den uppvikta dörren som ett tecken till chauffören att stanna respektive köra.

Hur jag än kalkylerar så kan jag inte komma fram till annat än att det är en verksamhet som drivs med minimala marginaler. Men det fungerar. Jämför med Stockholms Lokaltrafik.

 

måndag den 29 januari 2001

Pakistan har erbjudit Indien katastrofhjälp till jordbävningsoffren –filtar och tält. Man befarar att upp till 20.000 människor omkommit och ännu fler skadats. Men Indien verkar tveksam till Pakistans erbjudande. Är det ett billigt propagandatrixs? Stämningen mellan Indien och Pakistan är inte den bästa. Kashmir förgiftar grannsämjan så till den milda grad att inte ens en katastrofsituation tycks kunna få Indien besinna sig. Samtal om att överbrygga tvisten om Kashmir är förestående. Är detta ett försök av Pakistan att vinna poäng inför samtalen – tycks Indien fråga sig.

 

tisdag den 30 januari 2001

Ett pakistanskt fraktflyg kom i dag iväg till Gujarat i Indien med sin hjälpsändning. Fortfarande hittas överlevande under rasmassorna.

 

I morse kom inte min vanliga morgontidning, Frontier Post. Den stängdes under måndagen av myndigheterna för blasfemi – hädelse. En insändare som kraftigt skymfade islam och profeten Muhammed hade ’slunkit in’ i tidningen. Enligt insändaren ’hatade profeten Muhammed judarna för att de vägrat erkänna honom som profet’ (jfr Jesus öde enligt bibeln). Insändaren säger också att ’Muhammed var faktiskt den förste nazisten’ och att flera suror i Koranen ursäktar pogromer mot judar. Hur insändaren över huvud taget slunkit in i tidningen är i sig en gåta. Frontier Post är vanligen en ’pålitligt konservativ’ tidning där de mer fundamentalistiskt inriktade islamska partierna bereds ett rejält utrymme. Chefredaktören och fem journalister är arresterade tills vidare. Straffet för blasfemi är allt ifrån böter till livstids fängelse. Artikels skulle, om den publicerats i Sverige eller handlat om ’varför kristna hatar judar’ (det var ju trots allt ’goda’ kristna som stod bakom nazitysklands utrotningsläger) förmodligen avfärdats som ett verk av en stolle – vi är allt för sekulariserade för att insändaren på allvar skulle såra våra religiösa känslor. I andra delar av Västeuropa hade den med all säkerhet lett till någon typ av tryckfrihetsåtal. Någon grupp av de religiösa partierna har stormat in på tidningen och förstört tryckpressarna, hur alvarligt vet jag dock inte.

 

onsdag den 31 januari 2001

De religiösa partierna har fått vatten på sin kvarn och fortsatt demonstrera mot blasfemi och allmän sedeslöshet de tycker brer ut sig i landet. Här skall införas islamsk lag. På Qissa Khwani, Sagoberättarnas Basar, den stora basargatan i Peshawar drog ca 2500 demonstranter ur Jamaat-e-Islami och dess studentorganisation Islami-e-Taluba fram. Dessa studenter är inga högskolestudenter utan pojkar från de religiösa skolorna, madrasas. En grupp av dessa unga talinbaner (som just betyder student) bryter sig ur demonstrationen och in på den angränsande Pajaggi Road där det ligger många biografer. De stormar in på en av biograferna och tänder eld på maskinrummet och sliter ur inredning mm. På vägen dit retar de upp små butiksägare och försäljare med frukt- och grönsakskärror, genom att tippa flera stånd över ända. Ett tiotal av ligisterna arresteras. Deras försvar är att biografen är ökänd för att visa pornografisk film. Biografen visar alltså indiska kärleksfilmer. Den som sett någon av dessa indiska kärleksfilmer från Indien vet att hjärta och smärta besjungs i alla tornarter. Att de älskande kromar och krumbuktar sig framför kameran på ett sätt som en västerlänning finner komiskt, men indier och pakistanier älskar. I nästan alla filmer sjungs det och publiken sjunger ofta med. Läppar möts aldrig i en kyss, inte ett klädesplagg faller av, bara trånande miner och ögonkast. Men det är tydligen för mycket för de mest rättrogna.

Demonstrationer skall fortsätta torsdag, fredag.

 

Fredag den 2 februari 2001

Eländet i Afghanistan tycks inte ta slut. Ett år av extrem torka avlöses av extremt kall vinter. Minus –20 grader i Ghazni, -15 i Kabul och –30 i Herat. I Herat finns flyktingläger som rymmer ca 80.000 människor. Folk som flytt från landsbygden, mest undan torka och svält, men också undan kriget i Bamyan och i norr. På nyheterna ser vi reportage om den extrema kylan i Mongoliet med temperaturer på –50 grader och djur som fryser ihjäl på grund av matbrist. Där är åtminstone folk välklädda. Här är folk uselt klädda och bor under tygskynken som de försökt arrangera som tält. De senaste två dagarna har mer än 500 människor frusit ihjäl i lägret i Herat.

Runt Faizabad i nordöstra Afghanistan finns flera läger med ytterligare 70.000 internflyktingar undan striderna mellan talibaner och Nordalliansen. Där har SAK upprättat 9 temporära hälsokliniker och vaccinationscentraler. Här är också undernäring bland barn (och vuxna) ett hälsoproblem och vi, som egentligen inte jobbar med ’emergency’ utan långsiktiga program, kommer ändå flyga in något ton vitaminiserade energikex, att dela ut till de värst utsatta barnen.

In till Pakistan och runt Peshawar har de senaste månaderna uppskattningsvis 180.000 nya flyktingar kommit, också på flykt undan svälten och kriget. De bor ca 50-70.000 i ett nytt läger, Jalozai, under usla förhållanden. Plastskynken har arrangerats som tält där hela familjer trängs under samma tak. Inga latriner, inget vatten, inge sjukvård och knappt någon mat. UNHCR har nästan slut på pengar och Pakistan vill inte ställa upp längre – de försöker i stället stänga gränsen till Afghanistan. Sedan tidigare bor det 2-3 miljoner afghanska flyktingar i Pakistan.

Man må tala om att det finns andra flyktingkatastrofer, krigs- och jordbävningsoffer som har det svårt. Och det är sant. Det går inte att säga att den enes lidande är större än den andres. Men jag tror att det inte finns någon flyktingkatastrof  som är större än den Afghanska. Den får inte mycket uppmärksamhet i världspressen, kanske för att krig pågått i 20 år och för att Afghanistan, med dess trista talibaner, knappast attraherar löpsedlarna eller engagerar biståndsgivarna.

 

Lördagen den 3 februari 2001

Carl och jag besöker möbelsnickaren där vi låtit göra en del kopior på ’design’möbler (en absurd kontrast till den vardag vi arbetar med). Han skall ha klart en byrå som skall skickas hem i en container. Byrån kommer att bli klar i tid.

I gamla stans basarer hälsar vi på ’matthandlaren’. Han har bra mattor, alla handknutna afghanska mattor och skörtar inte upp oss utan ger bra priser man kan lita på. En timmes tedrickande och prat, sedan tar jag med mig tre mattor till påseende. Vad skall jag med alla mattor till? Hittills har det blivit fem stycken. Några har mor och far tagit hand om och en tog Fredrik till sin nya lägenhet. Jag kan nog köpa ett par till med gott samvete.

 

Måndag den 12 februari 2001

Köper en matta som jag haft till påseende över helgen. En fantastiskt vacker Bukhara med färger som lyser som om det var silke. Typiskt för en gammal ullmatta med naturfärger som använts. Färgerna blir klarare med åren. Jag köpte den privat, men har kollat priset med ’min matthandlare’. Han har heller inte gått lottlös. Jag köpte en av honom också och Jan-Erik köpte två.

 

Tisdagen den 13 februari 2001

Efter en dryg veckas arbete med text och budget kan jag skicka iväg en ansökan till ECHO (European Community Humanitarian Office) i Islamabad för kommentarer innan den går till beslutsfattarna i Bryssel för definitivt godkännande. Vi söker mer pengar för att kunna fördjupa ytterligare 1500 uttorkade brunnar och för att kunna fördubbla vårt utsädesprogram. Torkan i Afghanistan är inte över än och bristen på mat gör att folk äter upp sitt utsäde. 1500 brunnar betjänar ca 170.000 människor och 285 ton förädlat utsäde beräknas räcka till 3000 bönder eller 21.000 människor när vetet skördas. Varje vetekorn behövs.

 

onsdag den 21 februari 2001

Även vi, här i Peshawar, brottas med de triviala problemen (som jag för övrigt tycker är bättre att brottas med, än att frågan resulterar i öppet krig. Också skitsaker tycks ju kunna starta krig och har det väl börjat är det inte är det inte lika lätta att ta sig ur.). En hund: Min kock har en hund. Han frågade om han fick ha den lös i min trädgård på dagarna. OK, men jag skall kolla vad vakterna tycker, lite MBL alltså. Jag kollade med en av vakterna och sa till honom att vi kunde prova resten av veckan för att se att hunden kan uppföra sig – inte skrämma vakternas barn som kommer på besök, inte hoppar på folk som kommer, inte gräver upp trädgården osv. Ett i mitt tycke demoratiskt och klokt beslut – alla får vara med och tycka. Detta missförstods dock å det grövsta av en av vakterna. Språk och kulturförbistring, naturligt vis. Han trodde i stället att jag klagade på att de kanske skulle ha invändningar mot att ha hunden springande runt sig på dagarna och att jag då skulle ställa den klagande i ett ofördelaktigt ljus, kanske inte ens vilja ha honom kvar. Han lär ha varit arg hela eftermiddagen. Hade jag däremot gått ut och sagt att hunden skall vara i trädgården även om han skrämmer barn, gräver upp blommor och slickar vakterna i ansiktet, hade säkert allt varit bra.

I går blev jag uppringd av en journalist på Ekot som frågade om flyktingsituationen i trakten. Tydligen sändes inslaget i morse. Strålkastarljuset måste på.

 

Lördagen den 24 februari 2001

Z har träffat Osama Bin Laden, den numer så eftersökte terroristen och mångmiljonären från Saudi Arabien. Z är en gammal räv i de här trakterna, nu mer pensionerad, men på en del temporära uppdrag för olika hjälporganisationer.

Z föreslog att vi skulle åka på Buskashi nästa dag. I det sammanhanget minns han att han var på Buskashi i början på 90-talet. Under 'matchen' skadades en av ryttarna. Z och några av afghanerna körde den skadade ryttaren till saudiska Röda Halvmånens sjukhus i Peshawar. När det lämnat av den skadade, så blev det, som det brukar te och snack med några personer ur personalen samt några gäster, bla två saudier.

När han sedan för ett par år sedan åter var ute och gick i sommarvärmen och närmade sig sjukhuset i fråga och erinrar sig händelsen flera år tidigare. Trött och törstig som han var tänkte han att han lika gärna kunde titta in och få en kopp te. När han kliver in möts han av en man som säger: Välkommen tillbaks mr Z. ?? Z blir naturligtvis lätt förvånad. Den som hälsar honom välkommen, och som Z inte kommer ihåg, bjuder in på te och snack. När de talats vid ett tag säger mannen: vad tycker du om vår vän Osama nu då? Z blir ännu mer som ett frågetecken och frågar vilken Osama. Till svar får han då: Du kanske inte kommer ihåg Osama som drack te med oss förra gången du var här, men han kommer ihåg dig. (Inom parentes är Z en sådan person som man kommer ihåg om man träffat honom en gång. En personlighet med stort P).

Det var historien om när Z kanske träffade Osama Bin Laden, den nu mest eftersökte terroristen i hela världen.

 

Söndagen den 25 februari 2001

Buskashi är en gammal afghans sport, endast värdig mästerryttare. På en stor dammig grusplan någon mil utanför Peshawar gick matchen av stapeln. Vi, ett par västerlänningar som fått en speciell inbjudan, behandlades verkligen som hedersgäster och placerades på stolar, på förta parkett, bara 10-15 meter från ’målet’. Här var kampen som intensivast. Här kunde vi se de heta närkamperna på bara några meters håll. Här var ryttare och hästar ibland uppe i slänten, alldeles framför stolarna, när det hettade till ordentligt.  Två lag till häst tävlar om att roffa åt sig en slaktad kalvkropp som ryttarna plockar upp från marken och sedan skall rida med till de kan släppa den i målet, en cirkel markerad på marken på ena planhalvan – en cirkel för vardera laget. Det blir en våldsam kamp mellan drygt dussinet ryttare och deras hästar. Den som för tillfället har kalven attackeras skoningslöst av motståndarna av motståndarna som försöker slita djuret ur händerna på innehavaren. Ibland faller djuret till marken. En hoper ryttare ger sig då in i närkamp och försöker, sittande på eller snarare hängande från hästen, plocka upp det från marken. Alla tacklar med sina hästar och försöker manövrera sig själv i position för att plocka upp kroppen och rida mot mål. Går väl närmast att likna vid rugby –den som gör flest ’touch downs’ vinner. Skillnaden är att här är det hästar med i leken.

Det finns också ett individuellt moment med i matchen. Publiken skänker prispengar till den som gör nästa mål. Ibland 100 Rupies (ca.17 kr), vilket inte är någon obetydlig summa i ett land där dagsförtjänsten inte överstiger 100 Rs. Vid några tillfällen var prispengarna uppe i 1500 Rs. Vilket märktes på intensiteten i kampen. Jag håller tummarna för att kameran fungerade som den skall. Jag tog ca 80 kort, med både tele- och vanligt objektiv. Fastnar det jag såg i kameran, så finns det ett antal dramatiska bilder med. En kanonupplevelse en söndagseftermiddag

 

Torsdag den 1 mars 2001

Jalozai, ett helvete på jorden – ett skammens flyktingläger för afghanska flyktingar. Här bor 50-70.000 flyktingar i ett dammigt ökenlandskap. Jag berättade lite om det den 2 februari. Flyktingarna hukar under plastskynken som nödtorftigt arrangerade som tält. Kallt på vintern (folk har bott här de senaste månaderna) och stekande hett till sommaren. Latriner finns, tvärt emot vad jag tidigare sa. 100 latriner (inte toaletter) att dela på. Målet är att inom en månad skapa 200 stycken. 250-300 personer per latrin. Vatten hämtas i tillfälligt utställda tankar. Lägret är ganska oorganiserat och Pakistan tillåter inte UNHCR att registrera flyktingarna. Pakistan vill köra tillbaks dom över gränsen till Afghanistan och vill att talibanerna öppnar gamla läger som ligger några mil innanför gränsen på vägen mot Jalalabad. Det kan man ha förståelse för. Pakistan är ett fattigt land med egna problem. De som nu flyr undan svälten och kriget i norr kommer inte frivilligt att lämna lägren ens om torkan och kriget tar slut. 90 % kommer att bli kvar i Pakistan visar tidigare erfarenheter. De flesta som däremot tidigare bodde i lägren i Afghanistan återvände så småningom till sina gamla hembyar eller andra ställen i Afghanistan.

Lägret har numer några medicinkliniker som drivs av MSF (Läkare Utan Gränser, franska). Mat distribueras inte i lägret. Den enda mat som distribueras är den som sänks av privata donatorer. Vi såg en sådan lastbil med mjölsäckar delas ut inne i den pakistanska polischefens compound. Massor av folk väntade utanför portarna. Några personer i taget släpptes in för att ta emot en säck mjöl var. Varje gång porten öppnades tryckte hundratals människor på för att komma in. Den pakistanska polisen, beväpnade med träkäppar pucklade på de anstormande för att inte alla fördämningar skulle brytas. Faktiskt inte ett helt ofarligt arbete att dela ut mat om folkmassan råkar i panik.

För övrigt får folk skaffa mat bäst dom kan och UNHCRs händer är bakbundna eftersom de inte får arbeta med att organisera upp lägret. UNHCH vill till exempel skifta över så många flyktingar som möjligt till Nya Shamsahtoo, ett bättre organiserat läger någon mil därifrån, men får ej för Pakistan.

 

onsdag den 14 mars 2001

Den senaste tiden har det varit ett himla liv i media om Mulla Omars beslut att alla statyer skall förstöras. Mest uppmärksammade har förstörelsen av de stora Buddhastatyerna i provinsen Bamyian i Afghanistan, blivit. De statyerna var uthuggna i sandstensklippor och var världens störst 165 respektive 114 fot höga. Jag har inte hört någon stödja beslutet om man undantar några religiösa extremistiska partier här i Pakistan. Men våra kollegor tycker det är gräsligt.

Statyerna är nu helt söndersprängda. Sprängningen har jag på bild i dagens tidning.

Även från vårt regionkontor i Gazhni rapporter Lars Grebius, vår regiondirektör:

”Vår logistikchef informerade mig om att en 12-15 meter hög Buddhastaty har försörts av religiösa polisen (Vice and Virtue) vid Tap-e Sardar, strax utanför Ghazni.”

Galenskapen fortsätter.

 

Onsdag den 21 mars 2001

Det Afghanska nyåret Nawros  firas enligt solkalendern, (det finns ett enligt månkalendern också) den 21 mars. Inget märkvärdigt firande för våran del. All personal samlades på vår parkering. Några små tal hölls. Sen minglade vi omkring och åt en frukt och nötbål.

Egentligen är det en sed som kommer från Persien, nuvarande Iran och är en förislamisk tradition som också spritt sig i Afghanistan. Eftersom det är en förislamisk tradition har naturligtvis Afghanistans talibaner förbjudit den. Den religiösa polisen övervakar att ingen firar den i Afghanistan. Dessbättre tycks många högaktningsfullt strunta i det förbudet, även i Kabul där tusentals människor samlades till en minneshögtid vid ’Ziarat-i-Saki shrine’ medan talibanerna omringade platsen med beväpnade med kalashnikovs och kulsprutor. Allt verkar dock ha gått lugnt till.

I bla flyktinglägret Hiwa, utanför Peshawar firade man med att barn släppte lös (freds)duvor. Festplatsen var dekorerad med färggranna banderoller som manade till fred och försoning i Afghanistan. Sen var det allsång, recitation ur den heliga Koranen, tal, en parad av folk som representerade olika idrotter som fotboll, cricket, brottning, karate, gymnastik, friidrott mm och dans (obs inte pardans) som tydligen var mycket uppskattat och engagerade publiken. Man hade också olika friidrottsevenemang, brottning och karate. 

Konstigt att talibanerna förbjuder allt Afghaner tycker är roligt. De kan knappast skaffa sig speciellt många uppriktiga supportrar på det sättet.

 

torsdag den 22 mars 2001

”SCA staff killed.

Dear colleagues,

Regret to inform you that, Mr. Nasrullah, one of the CMO security guards, was killed by intruders/robbers at about 04:00 am of March 22, 2001 at his brother in law's residence located at Kacha Gari refugee camp, Peshawar, Pakistan. He was 43 years old and has left behind a widow and a number of children. He was one of the hard working, punctual and honest employees of SCA. His dead body has been taken to Jalalabad for burying and his Fateha occasion (Prayers occasion) will be announced later on. May Allah rest him in peace. Regards, Z. Saqeb 220301.”

 

Söndag den 25 mars 2001

Whitney sätter sig vid mitt bord vid poolen på Chyber Club där jag äter lunch. Jag undrar över hans blåmärken över ena överarmen och i nacken. Då berättar han om rånet dagen innan. Whitney Azoy är amerikansk kultur antropolog och före detta diplomat och arbetade före ryssarnas invasion i Afghanistan 1979 på olika uppdrag i Kabul och har bott i Afghanistan i många många år. Han har också skrivit en bok som heter Buzkashi: Game and Power in Afghanistan. Sedan dess har han arbetat för olika NGOs  (frivilligorganisationer). Under kriget mot ryssarna reste han en del med gerillan och omnämns i en del böcker, bla Sandy Galls bok ’Afghanistan, Agony of a nation’. (Sandy Gall är en känd brittisk journalist som också skapat en stiftelse som i dag driver sjukvårdskliniker med inriktning på rehabilitering av handikappade i Afghanistan på samma sätt som SAK, men i mindre omfattning.) Hur som helst, Whitney är i trakten för en månads uppdrag för IRC, International Rescue Committee, och skulle åkt till Kabul i går, lördag. När gruppen passerat Jalalabad på väg mot Sarobi, mitt på dagen, strax före de sista passen upp mot Sarobi dammen, stoppas de av en grupp beväpnade män och tvingas ut ur bilen. Whitney som talar flytande farzi försöker lugna männen och säger ’ta det lugnt, ta vad ni vill ha, mm’. Till svar får han ett slag i nacken och ett över armen med en pistolpipa. Ingen skadas dock allvarligt. Rånarna lämnar Whitney och de andra tre passagerarna vid vägen och kör iväg med bilen. Jag frågar om det inte kom andra bilar på vägen, vilket det brukar göra, även om det inte är tät trafik. Sannolikt hade rånarna stoppat annan trafik på båda sidor om rånplatsen, bortom någon vägkrök, menar Whitney. Av något skäl verkar just deras bil väntad (övervakning och radiokontakt längs vägen?). Whitney och hans vänner får såsmåning om lift med en taxi tillbas till Jalalabad. Oturligt nog hade Whitney lagt ifrån sig sin plånbok med pengar pass och andra identitetshandlingar i bilen. Han befinner sig nu i Afghanistan utan vare sig pengar eller nödvändiga dokument. Från Jalalabad tar de en ny taxi till Torkham, gränsövergången mellan Afghanistan och Pakistan. Eftersom klockan passerat 17.00 är gränsen stängd. Whitneys medpassagerare som har pass och pengar kvar lyckas prata sig över den stängda gränsen. På den Pakistanska sidan får de tag på en officer vid den pakistanska passpolisen och förklarar situationen. Efter en del diskussioner, telefonsamtal och pappersexercis, släpps även Whitney in i Pakistan och sent på lördagskvällen kan de återvända till Peshawar. Intressant är att redan nu på söndag morgon har den stulna bilen hittats och står i förvar hos talibanernas polis i Jalalabad. Det enda som stulits är kommunikationsradion. Inte ens Whitneys pass och pengar har avlägsnats ur bilen av rånarna. Vi undrar naturligtvis vem som egentligen ligger bakom rånet.

Jag gläds dock åt att ingen skadades alvarligt och att Whitney, trots blåmärkena tar sig en simtur i poolen efter lunch.

 

Whitney berättar lite senare en annan lite roligare episod: Han basar över en stiftelse som ger unga afghanska pojkar med läshuvud stipendier för att kunna studera på universitet i USA. Stiftelsen finansieras av en av framlidne kung Faisal söner prins A. Whitney funderade över om det inte skulle kunna gå att utvidga stiftelsens mandat så att även begåvade flickor skulle kunna få studera vid universitet i USA. Det är ju naturligtvis en grannlaga fråga att föreslå en konservativ saudisk prins. Han uppbådade hela sin diplomatiska finnes och talarkonst och framlade frågan med mången omskrivning som jag inte är i stånd att återge. Svaret kom lika mångordigt och prisade Whitneys sätt att förvalta stiftelsen och uttagningen av stipendiater och först i slutet av det utsirade svaret, besvarade prinsen frågan om kvinnliga stipendiater med frasen: ’… är jag så nöjd med Ert extraordinärt utomordentliga sätt att hantera denna grannlaga och krävande fråga att jag inte i min fantasi kan komma på ett endaste sätt för Er att utveckla min stiftelse ytterligare.’ Frågan om kvinnliga stipendiater var därmed avförd från dagordningen.

 

5-9 maj 2001

Jag åker till Kabul, landvägen via Jalalbad. Det har varit ett himla krångel med visum. Talibanerna har infört en ny regel vid konsulatet i Peshawar. Trots att utrikesministeriet i Kabul sagt Ok till visumansökan, kräver konsulatet att få intervjua mig och mina följeslagare innan visum beviljas. En ung arrogant taliban, ’tredje sekreterare’ frågar ut oss om vad vi skall i Afghanistan och göra. Att vi skall in och se på Svenska Kommitténs projekt och att två av mina medresenärer representerar en av våra stora donatorer, övertygar inte denne konsulattjänsteman. Veckan före avresan blir vi tvungna att besöka konsulatet tre gånger. Först tredje gången, efter att vår acting Country Director, Peter Bulling, besökt konsulat och talat alvar med tjänstemannen, får vi våra visum. (Den här typen av krångel visar sig öka stadigt de kommande månaderna och ingen lättnad är i sikte).

 

För ganska exakt ett år sedan reste jag samma väg upp mot Kabul. Vägen mellan Torkham vid gränsen och Jalalabad var då full av opiumvallmo som blommat ut och var färdig att skördas. Ytterligare en månad tidigare hade opiumvallmo blommat för fullt på ängarna så långt ögat räckte. Nu såg vi inte en enda opiumvallmo. Kollegorna som jobbar inne i Afghanistan och som reser runt en hel del på landsbygden, har gjort samma iakttagelser: det finns ingen opiumvallmo kvar i de talibankontrollerade områdena av Afghanistan! Finns det kvar odlingar kvar så är de väldigt små. Talibanerna har visat allvar och stor beslutsamhet i att utrota odling av opiumvallmo och produktion av råopium. För bara ett år sedan ansågs Afghanistan stå för 70% av världens produktion av råopium. På mindre än ett år har talibanerna gjort rent hus något de faktiskt skall ha kredit för. Inte många regeringar lyckas med det konststycket. Talibanerna har naturligtvis gåt ut hårt och straffat några odlare och producenter hårt (med döden), men använt enormt lite våld, jämfört med det som används i tex Iran, Thailand och Kina för att föra en ojämn och föga framgångsrik kamp mot opium och knarkproduktion. Såväl FNs narkotikabyrå och amerikanska knarkspanare bekräftar att opiumproduktionen så vitt de kunnat konstatera har försvunnit. Det enda stället i Afghanistan där opiumvallmo och råopium odlas och produceras är i de fem procent av landet i norr som kontrolleras av den sk ’Nordalliansen’ som består av en brokig skara krigsherrar som slåss mer inbördes än med talibanerna. Det märkliga är att det är ’Nordalliansen’ som fortfarande innehar Afghanistans plats i FN (och inte utsätts för några av FNs sanktioner mot Afghanistan).

 

Lite längre fram på vägen upp mot Kabul kör vi ikapp och om en lastbilskonvoj. Inte den väldekorerade Pakistanska sorten, utan en mer diskret variant täckt med gråa kapell som väl döljer lasten. På bilarna som är Pakistanska, sitter dekaler med texten ”A gift from the People of Pakistan”.  En dödlig gåva visar det sig. Vår chaufför hejar glatt på flera av de pakistanska chaufförerna som hejar tillbaks. Han känner personligen igen flera av dom och identifierar dom som chaufförer åt ISI, Pakistan Interservice Intelligence, som i lastbilarna kör vapen och ammunition åt Talibanerna. Under jihad, kriget mot Sovjet, var han ansvarig för logistik i en av de större mujahedin grupperna och lärde då känna många inom ISI som levererade vapen, ammunition och förnödenheter till gerillan. Flera av chaufförerna i konvojen var med på den tiden.

 

onsdag den 23 maj 2001

Talibanerna vill att hinduerna i Afghanistan skall bära ett gult tygstycke fäst på kläderna, som igenkänningsmärke. Man får obehagliga associationer till nazisterna under andra världskriget.

Vice and virture, religösa polisen menar att sikherna är lätta att känna igen och judar och kristna finns det inga. Det finns också en annan förklaring än att talibanerna vill kunna förfölja hinduerna, bakom kravet på ett igenkänningsmärke. Hinduerna, som själva klär sig som andra afghaner och har långa skägg, har klagat på den religiösa polisen, som när det är bönedags, föser in folk från gatan i moskéerna. Sikherna kan de känna igen, men inte hinduerna. Alltså åker även hinduer in i moskén för att be, utan att riktigt veta hur det skall gå till. Detta har de klagat över och vill inte bli infösta i moskén bland bedjande muslimer. Därför igenkänningsmärket. I tidningen är det en bild på några sikher i ett siktempel i Kabul (som de uppenbarligen har kvar).Vi får se om det är hela sanningen eller om talibanerna tänker starta förföljelse mot hinduer. I Indien protesterar naturligtvis företrädare för hinduiska organisationer.