Avsnittet handlar om tiden 13 sept – 28 sept 2000

September 2000: Under år 2000 var Pakistan fortfarande en plats dit många tog med sina familjer. Min familj bodde kvar i Sverige av det enkla skälet att det var där de hade sina arbeten och studier. Min fru var på regelbundna besök flera gånger om året och hösten 2000 hade jag besök av mina söner.

Torsdagen den 14 september 2000

Mina söner Fredrik, Micke och Sussi, Mickes fru, kommer till Peshawar för ett par veckors besök. Jag hämtar dom på flygplatsen på morgonen och kör hem dom. Efter liten kort guidad tur i trädgården och huset får de sova ett par timmar medan jag går till arbetet men tröttheten sitter i även på eftermiddagen så går till jobbet igen.

 

Fredagen den 15 september 2000

Efter lunch och vi åker ner till Saddar basar och till gamla stan. Det blir många nya intryck för dem. Inte bara värmen, utan myllret av folk, kakafonin av ljud från trafik och människor, lukterna….

 

Lördag den 16 september

Sovmorgon och sedan en tur till ’Smugglers market’, detta myller av butiker med smuggelgods som säljs helt öppet och mer eller mindre med regering och andra myndigheters goda vilja. Jag köper en VCD-spelare. Det är en enklare variant av DVD-spelare, sådan där sak som man kopplar till TV:n och ser på filmer med, filmer som kopierats till CD-skivor i stället för videofilm. Den kostar mig 3000 Rupees, 500 kronor vilket är billigt vid den här tiden. Dessutom fungerar den.

 

Söndag den 17 september

’Ungarna’ får uppleva den hisnande vägtrafiken i Pakistan på vägen till Islamabad. Jag kör. Största delen av vägen till Islamabad kallas ’High-way’, närmast att betrakta som motortrafikled som har två filer i var riktning långa sträckor. Betydande framsteg i bygget har gjorts sedan våren. Det hindrar inte att man i den egna färdriktningen möter bilar och bussar, som blinkar ihärdigt (i bästa fall) för att undvika en olycka. Till vardagen på hör dock åsnekärror, hästskjutsar, fotgängare, bussar som stannar och tar upp/släpper av passagerare, korsande trafik, vägarbeten som är så dåligt skyltade att man inte upptäcker dom förrän man själv är i fel körbana eller håller på att köra över någon vägarbetare som målar mittlinjer med några utlagda stenar om enda skydd.

Vi kommer dock fram till Islamabad lyckligt och väl. De ca 15 milen tar ca 3 timmar. Vi kör runt på lite sightseeing.

Till kvällen äter vi på en afghanskt restaurant vid Jinna Market.

Jinna är den Pakistanska nationens hjälte och fader på samma sätt som Gandhi i  Indien.

 

Måndag den 18 september

Från Islamabad gör vi en dagstur upp i bergen till Murree och äter lunch i Perl Continetals utmärkta matsal. Från matsalsbalkongen kan man en klar dag se bort till det omstridda Khasmir.

 

Murree var den gamla brittiska kolonialadministrationens sommarviste dit man drog för att slippa ifrån den kvävande hettan på det Indisk/Pakistanska slättlandet. I dag är Murre en charmig, men rätt bedagad bergsby som är ett favoritutflyktsmål för den Pakistanska medelklassen i Islamabad med omnejd.

 

Tisdag den 19 september

Färden från Islamabad tillbaks till är ungefär lika dramatisk som en biltur alltid är. Man måste alltid sitta helskärpt när man kör, annars smäller det.

Smäller: På morgonen så smäller en stor bomb på fruktmarknaden i Islamabad. Vi fanns dock på betryggande avstånd. Flera människor dödades och ännu fler skadades. Bomben låg gömd i en fruktlåda i en av lastbilarna som skulle lossa varor och kan vara resultatet av en uppgörelse mellan kriminella gäng eller politiska fraktioner..

 

Lördag den 23 september

Vi börjar en 10 timmars bilfärd från Peshawar till Kabul (ca 30 mil bara). Vi skall på ett fyradagars besök. Jag skall bland annat ut och titta på hur det går med vårt projekt att fördjupa 1500 uttorkade brunnar. Totalt har SAK genom åren hjälpt till med bygget av ca 6000 brunnar.

På vägen till Kabul slår man inga hastighetsrekord. Vägen upp till Afghanistan-gränsen är bra men slingrig, genom Khyberpasset. Från gränsen till Jalalabad känns vägen helt OK jämfört med det som kommer därefter fram till Kabul. Notera att jag redan mildrat mitt omdöme om vägen mellan Peshawar och Jalalabad. En viss tillvänjning har skett och nyav värre jämförelseobjekt har tillkommit.

Stora potthål i asfalten, där det finns asfalt, håller effektivt ned farten. Där asfalten saknas har också hela ytskiktet av vägen skalats bort. Kvar finns för det mesta bara gropar och en körbana direkt på grova stenar.

Från Jalalabad är vägen ännu värre (vilket kan var svårt att tro). Senaste dagarna har det lokalt regnat kraftigt i trakten av Sarobi. På vissa delar är vägen en lergrop. På andra ställen har jord- och sten/grusskred dragit fram över körbanan. Uppe i bergen, med vägkanter som supar hundra meter ner i någon ravin, har man på flera ställen precis blivit klara med röjningsarbetet så att vi med nöd kan passera. Jag har åkt sträckan förut och vet att den är krävand. För mina barn blir det en ny upplevelse.

 

Entrén i Kabul blir lite kuslig. Klockan är nästan halv sju när vi kommer in mot centrum och den stora rondellen. Mycket folk är samlade. Det kryllar av talibaner. I rondellen ser vi två livlösa kroppar. Det visar sig att vi just gått miste om en offentlig avrättning. Två personer har avrättats under dagen genom hängning. De har fått hänga där under dagen ’androm till varnagel’, med sedlar instuckna i munnen på dem, en skändning för att antyda att de utfört sina brott mot betalning för någon främmande makt eller oppositionen i norr. Hängningen skedde i rondellen från två kranbilar. De har just skurits ned från sina snaror när vi kommer. Förövarna skall ha utfört bombattentat i staden. Någon bevisning har inte lagts fram och någon rättegång har inte hållits.

Vi åker till Ullas hus, Holland House, där vi skall bo. Det ligger en bit där ifrån.

 

Söndag den 24 september

Söndagar är arbetsdagar i Afghanistan. Först åker vi till Kabul-kontoret i Shahre-Naw, inte långt från parken med samma namn, för lite formalia med handskakningar och hälsningar.

Stadsdelen Shahre-Naw är en av de få relativt oskadade stadsdelarna även om husen här liksom i Wazir Akbar Khan, på vägen mot flygplatsen, är slitna och dåligt underhållna efter de många årens krig och vanskötsel.

Kabir som skall förbereda våra utresevisum och en förlängning av mitt visum till Afghanistan tar hand om våra pass. Man måste ha visum både för att få komma in och för att få flyga ut, vilket vi skall göra.

Sedan bär det av ut på landsbygden tillsammans med ingenjör Mir Ahmad som är ansvarig för vår bygg och anläggningsavdelning i östra regionen.  Regionen består av sex provinser runt Kabul och fram till den Pakistanska gränsen. Vi åker några mil söderut mot Logar, sedan bort från huvudvägen, på små byvägar, ut mellan de bruna sterila bergen ner i gröna prunkande dalar där det är gudomligt vacker.

En del byar, framför allt på bergssluttningarna, men även i dalarna, är helt uttorkade. Ingen grönska kvar. De är dessa som drabbats hårt av torkan. Här fördjupar vi brunnar med lokalbefolkningen hjälp. Där det går att gräva djupare gräver man.

SAK har endast stött utbyggnaden av grävda brunnar hittills. Stödet har bestått av gjutna betongringar, brunnsfundament, handpumpar, ingenjörskonst och arbetsledning och utbildning av några bybor i underhåll av pump och bybefolkningen i ’safe drinking water’.

Där marken kräver så borrar vi med handborrar. Sju borrteam är igång. Där man inte kan borra (handborrar!) på grund av markförhållandena använder man en metod som kallas 'suction'. Man stöter med ett slags rör mot botten av brunnen och suger bort bottensedimentet bit för bit. I botten på brunnen finns i båda fallen en person som utför själva jobbet. Brunnarna jag besökte var 12-16 meter djupa. Ett kallt, vått och farligt jobb. Arbetarskyddstyrelsen skulle definitivt ha synpunkter på arbetsmiljön om det var i Sverige. Nu är vi i Afghanistan och byns överlevnad beror på om det går att få fram vatten ur brunnen.

Även där vare sig handborrning eller suction-metoden fungerar så försöker vi med två stora percussion riggar. Man slår och stöter sönder brunnsbotten, ungefär som med suction, men med en stor tung maskinrigg som utför jobbet. När vatten hittats försöker vi fördjupa brunnen 2,5 meter ytterligare och förlänger sedan pumpröret. Pumplock och pump monteras tillbaks varpå pumpen provpumpas för att bli av med slam och småsten som kan sätta igen den.

Mer än 2/3 av årets produktion på 1500 brunnarna är färdigborrade och har fått vatten. Den sista tredjedelen skall bli klar innan oktober månads slut. Sedan är det för kallt att arbeta nere i brunnarna.

Vi besökte byarna Mastori, Quala-e-kona (två brunnar) och Quala-e-Sarkari, i Charasyab distriktet. I Mastori bjöd arbetarna och byfolket på te och bröd under en pressning som spänts upp till skydd mot solen. Kvinnorna i byn ville visa Sussi runt, så hon försvann under en dryg halvtimme in och ut i de afghanska husen, fick små gåvor och en påse torkad frukt med sig. Onekligen lite spännande när man är förstagångsbesökare i denna del av världen, som väldigt få västerlänningar, förutom hjälparbetare besöker.

Måndag 25 september

En primärskola. Man blir alltid lika fascinerad av att undervisning kan bedrivas med någon som helst framgång, trots att klassrummet bara har mattor att sitta på, saknar fönster och dörrar, svarta tavlan på golvet i en stor öppning i väggen, lutad mot lärarens cykel. Men eleverna läser högt för oss, räknar på tavlan av hjärtans lust. Praktiskt taget alla räcker upp handen och vill gå fram och visa vad de kan. Det finns en spontanitet och glädje i lärandet som helt saknas i svenska skolor. Här är den lyckligt lottad som får en plats i skolan. Flera hundra står på kö till varje skola.

Före lunch måste vi sedan åka till talibanernas visumkontor för att få våra pass stämplade för utresan. De vill personligen träffa oss innan de slår stämplarna i passen. Visumkontoret är ett enkelt rum med två nedsuttna soffor som knappt skulle gå att uppbringa ens i en second hand butik i Sverige. Visumtjänstemannen sitter bakom ett snett och vint skrivbord på en kontorsstol som sett sina bästa dagar och vars stödben är så ojämna att stolen oupphörligen vickar till oroväckande. Talibanen som sköter kontoret är en vänlig ynglig som talar hygglig engelska. Han slår i olika liggare, skriver av namn och passnummer, frågar om våra arbeten och vad vi gör i Kabul innan vi får våra stämplar. Medan vi väntar på att det hela skall klaras av kommer och går talibaner in och ut ur rummet i oklara ärenden, om ens några, sitter ner dricker lite te, talar med tjänstemannen, innan de försvinner.

Medan jag på eftermiddagen är på ett nytt möte med andra NGOer så får mina barn åka på sightseeing runt i Kabul. En av våra anställda kör dom runt och visar förödelsen och gamla fornlämningar, en del fortfarande omgivna av raketrester och bomber, odetonerade och nerborrade i marken till hälften. En lika skrämmande syn varje gång.

Till kvällen åker vi till Chicken Street, en legendarisk gata full med matt- och antikhandlare. Här köper vi tre stora afghanska handknutna mattor från trakten av Herat. De skall bli presenter till mina föräldrar.

 

Tisdagen den 26 september

Jag väcks av att Fredrik kommer tillbaks från badrummet. Han är inte riktigt nöjd med att det är en skorpion i badkaret där han tänkte ta en dusch. Jag följer med ut i badrummet och slår ihjäl en liten skorpion. De lär inte vara speciellt farliga får vi höra senare. Fan tro’t. Sympatiska är de i alla fall inte.

För att slippa den skumpiga vägen till baks till Peshawar har jag chartrat ett plan med plats för pilot och fyra passagerare. Kl 12.30 infinner vi oss på Kabuls flygplats. Ankomst/avgångshallen är utblåst av kriget. Inga fönster, knappt ingen inredning och fasaden och väggarna är fulla av kul- och mindre granathålen.

Några tull- och passtjänstemän dyker upp och kollar vårt bagage och stämplar våra pass. Alla vänliga som vanliga. (För övrigt en kontrast med all denna vänlighet, mitt i detta krigshärjade land.). De bär ut vårt baggage till plattan där vi får vänta på vårt plan som skall komma in från Mazar-i Sharif.

På plattan står ett par av Arianas gamla ryska passagerarplan, turboprop. Det är rishögar som p.g.a FN:s flygembargo mot Afghanska flygbolag inte kan få reservdelar. Ändå skruvas det i dom och flygs inrikesflyg med dom. Själv skulle jag knappast flyga med ett av dessa plan. Runt landningsbanan, så långt ögat kan nå, ligger flygplansvrak som förstördes under raketattackerna mot Kabul. En del plan ser dock ut att ha landat lite väl kraftigt, snarare än att ha blivit sönderskjutna.

Vårt plan kommer in. Vi kliver ombord och vår schweiziske pilot flyger oss lugnt och säkert, på ganska låg höjd, längs Kabul River, mot Peshawar. Spännande att se landskapet med berg och dalar, städer och platser jag åkt några gånger med bil. Efter en timme landar vi i Peshawar. Med bil tog det 10 timmar.

 

Onsdagen den 27 september

Det är sista dagen för Fredrik, Micke och Sussi i Pakistan. Jag är på jobbet och de på shoppingrunda. De har köpt upp sig på en ansenlig samling VCD-videos som här kan fås till priset av 120-150 Rs. Ca 20-25 kr/styck. Det är äkta kopior försäkrar försäljarna, till skillnad från sådana som spelats av från TV eller tom filmats av i en biosalong. Jag har själv en drös filmer och kvalitén är acceptabel för 20 kr i stället för 250 kr hemma, men naturligtvis inte ok enligt internationella upphovsmannalagar.

 

Kvällen avslutas mindre lustigt. Hannike ringer halv elva och berättar att hon just fått höra av sin kock att min kock har avlidit i en hjärtattack. Jag har vetat han har dåligt hjärta. Om det har vi talat flera gånger. Jag har t.o.m. erbjudit mig betala en riktig läkarundersökning. Nu är det dock för sent.

 

Torsdag den 28 september

Det känns riktigt vemodigt att vinka av Fredrik, Micke och Sussi vid flygplatsen, men jobbet väntar.

Många tycks redan känna till min kocks öde. Jag får med mig en afghansk kollega som talar engelska och känner familjen. Vi åker hem till dom. Många släktingar och vänner har samlats på gatan utanför huset, och ännu fler inne på gården. I centrum ligger Akhtar på en bår omgiven av de närmaste släktingarna, bla sin mor som gråter uppgivet. Jag sätter mig på knä på mattan bland alla andra och framför mina kondoleanser med hjälp av min tolk. Får skaka hand med och krama om bröder, barn och gamla farbröder. Det känns faktiskt bättre efteråt. Nu ser man att det är verklighet, inte bara en overklig dröm.

Familjen kommer att få det svårt utan en familjeförsörjare. Äldsta sonen är 15 år och får nu huvudansvaret, tillsammans med sin farbror. Sonen har ingen riktig utbildning, knappt grundskola och jobb är så gott som omöjlig att få tag i. Farbrodern har jobb som ’te-man’, i princip vaktmästare som serverar te och springer småärenden hos en hjälporganisation, ett låglönejobb, avlönat sämre än vad jag avlönade Akhtar.

Jag får fundera på hur jag kan hjälpa familjen den närmaste tiden..