Här är första delen av min dagbok från Afghanistan 2008 -.

  • Bilder finns under länken Media till vänster. Både kort och filmer

Det har varit hektiska två veckor som jag varit här. Även om jag har varit här förut så är det en hel del att lära för att komma ikapp i min nya befattning. Säkerhetsfrågor har högsta prioritet och på det området finns alltid förbättringspotential. Just nu är det en lugnare period då det finns all anledning att förbereda våren kom kan bli het med ett stundande president och parlamentsval i faggorna.

Senaste veckan har vädret varit underbart. Som soliga vårdagar, med svala nätter. Vad som skulle behövas är dock mycket snö i bergen, för att inte det senaste årets torka skall fortsätta även nästa år.

Söndag den 9 nov 2008, i morgon bär det av

I morgon bär det av till Kabul.

Under torsdagen och fredagen (6-7 nov) var jag på ett internationellt seminarium om Afghanistan som arrangerats av Svenska Afghanistankommittén.

Här deltog några av världens främsta kännare av Afghanistan som Ahmed Rashid författare, Sima Samar, Afghanistans Kommission för mänskliga Rättigheter, Carlotta Gall New York Times korrespondent i Afghanistan, Anders Fänge Country Director för SAK i Afgh, Jawed Ludin Afghanistans Ambassadör i Oslo, Gunilla Karlsson Sveriges Biståndsminister mfl.

Man beskrev det besvärliga läget i Afghanistan som en militär insats som inte kan utrota talibaner och krigsherrar och med talibaner som inte kan erövra städerna så länge de utländska styrkorna är kvar i landet.

Ander Fänge beskrev läget bland annat med att citera en talibanledare som sa att ”ni västerlänningar har era klockor, men vi har tiden” vilket kanske visar att talibanerna som för närvarande breder ut sig både har självförtroende och siktet inställt på en långvarig kampanj för att återta makten.

Idag satsar det ”internationella samfundet” ungefär 100 miljoner kronor om dagen på militära operationer, medan det civila biståndet får ca 7 miljoner per dag. En orimlig proportion.

Jag tror alla på konferensen var enig om att den ensidiga satsningen på militära operationer inte kommer att tvinga tillbaks talibanerna eller ”al-Qaidas” eftersom de inte bara hämtar näring från Afghanistan, utan har sina baser i västra Pakistans sk stamområden.  Den Afghanska staten är svag och korruption frodas. Staten har svagt eller litet inflytande utanför de stora städerna i de södra och östra delarna av landet vilket är ett stort problem.

Afghanistans problem är egentligen ett regionalt problem där man måste involvera Pakistan för att få bukt med talibanerna, men även blanda in Iran, Indien, Tadzjikistan och andra stan-länder i någon slags regional överenskommelse.

Det amerikanska presidentvalet och segern för Barak Obama tycks ha väckt en försiktig optimism hos flera av konferensdeltagarna. Obama tycks ha förstått att man inte militärt kan besegra talibanerna i Afghanistan utan att ta itu med problemet på den Pakistanska sidan där de har träningsläger och försörjningsbaser. Han tycks också ha lyssnat på de rådgivare som trycker på att behövs massiva ickemilitära insatser. En satsning på att bygga ett starkt juridiskt system, starka statliga, regionala och lokala institutioner, jobbskapanse åtgärder, hälsa och utbildning. Kort sagt mer, mycket mer, civilt bistånd. Den åsikten tycks dessutom delas av general David Petraeus som för amerikanerna haft viss framgång i Irak och nu tar över även i Afghanistan.

Låt oss hoppas att det finns fog för den optimismen. En eventuell förändring till det bättre lär dock ta tid.

måndag den 10 november 2008, resan börjar

Resan börjar bra. Jag åker med Turkish Airways till Dubai via Istanbul. TA är Star Allaiance medlem. I deras incheckningsdisk lyckas de checka in bagaget hela vägen till Kabul. Mig veterligen har ingen av mina kollegor gjort det förut. Vanligtvis får man hämta ut det i Dubai. Dessutom fick jag plats vid nödutgång där det är extra benutrymme. Trivialt men skönt med tanke på att jag lämnar Stockholm kl 14.00 och kommer till Dubai 02.30. En viss väntan i Istanbul dock.

 

onsdag den 12 november 2008, min nya bostad – och så smäller det

Jag har avslutat min andra arbetsdag i Kabul. Igår när jag kom efter nästan 24 timmar på resande fot med några tupplurar på olika flygplan så var jag kanske inte så effektiv på jobbet, men jag var där och hejade på gamla kollegor. Mina gamla afghanska kollegor verkade särskilt glada över att ha mig tillbaks. Det kändes faktiskt genuint.

Idag, onsdag har det varit full dag med olika briefingar kring vad vi arbetar med och hur vi gör det. Det finns skillnader mot 2006, men också en del som är som förr och en del att bita i – inte minst på säkerhetsområdet.

Efter middagen börjar jag ta min lägenhet i besittning. Det är samma jag hade när vi flyttade in till Kabul från Pakistan. Fin utsikt över Pagmanbergen där snön redan ligger på topparna.

En rundtur i lägenheten finns också  under Filmer/video

Nu är der väl försörjt i lägenheten med fotogenkaminer mot den annalkande vintern. I stället för fotogen eldar vi kaminerna med diesel eftersom fotogen är svår att få tag i. Spiller man utanför när man fyller på så luktar det…

Annars får man vara nöjd med standarden. El mesta vakna tiden på dygnet och varmvatten att tvätta sig i. Fungerande gasspis i standardutrustat kök och möblerna i vardagsrummet på bilden skaffade jag vid ett av mina tidigare uppdrag i landet. Inte Skandinavisk design direkt, men bra ändå.

 

Mörkret faller snabbt strax efter fem och vid halv åtta smäller det första gången och strax därefter igen. Kraftiga smällar. Jag har inte sett blixtarna, men det är åska och snart vräker regnet ned. Våra vakter skiner som solar, trots att det blir kallt och rått. Det är första riktiga regnskuren sedan i augusti då marken knappt fuktades. Senaste riktiga regnet kom i april!

Man har sagt mig att snön kommer till Kabul nästa vecka. Fan tro det för igår var det 20 grader varmt mitt på dagen, om än nära noll på natten.  Här är avståndet mellan sommarvärme och vinter inte en lång seg höst utan ett par korta veckor då temperaturen framför allt på nätterna sjunker snabbt.

söndag den 16 november 2008- fest, lite shopping och annat

Ny arbetsvecka har börjat. Här jobbar vi söndag-torsdag. Fredag – lördag är lediga.

Under helgens första dag, fredag, hade vi en liten fest i vår ”compound” för alla utlänningar anställda av SAK, inte minst för att flera av oss börjat nyligen och det krävs lite get together då vi träffas under lite andra former än på kontoret. Flera av de nyanställda var dessutom ute på ett av våra projektkontor i Jalallabad nära gränsen till Pakistan, denna min första vecka i Kabul.

Vår ’compound’ innebär den fastigheter där de flesta av oss bor. Compounden innehåller ett hus med åtta lägenheter och tre andra hus som är indelade i ett antal gästrum och smålägenheter. Här finns tvättstuga, ett litet gym och en gemensam matsal för de som inte vill laga mat själva och för mindre sammankomster som vår fest. Som alla hus i Afghanistan är tomten omgiven av en mur som skall skydda mot insyn och ovälkomna besökare.  Det passar oss bra nu när säkerhetsläget är sämre än tidigare.

Festen är trevlig och maten är excellent, gjord av Jörgen, en av kollegorna från tidigare vändor i Afghanistan. Kabul är i princip torrlagd från alkohol. De butiker som tidigare fanns för utlänningar att köpa vin, öl och sprit i är nu borta. Men det finns alltid sätt och några flaskor vin har trollats fram. Det är uppskattat och delas systerligt och broderligt mellan de närvarande.

På lördagen var vi några stycken ute och fönstershoppade på Chicken street. Vi kan pga säkerhetsläget inte gå själva på stan utan att en av våra obeväpnade vakter går med eller så skall vi åka bil. På Chicken street, som är en känd shoppinggata från det sena sextiotalet och tidiga sjuttitalet när många hippies åkte vägen fån Nepal och Indien via Afghanistan. Här drack vi te hos matthandlare jag tidigare suttit hos och köpt mattor av. Förvånande att de kommer ihåg mig. En han minns precis vilka mattor jag köpte 2004 och att jag första gången var hos honom 2000. Idag verkar det finnas 10 matthandlare på varje västerländsk potentiell kund. Affärerna går inget vidare. På Chicken street som är ett rimligt säkrat område kan vi strosa runt ganska obehindrat utan ledsagare. Jag passar på att köpa ett par tofflor med höga kanter och fodrade med kaninskinn som en förberedelse för den snabbt annalkande vinter. Golven blir kalla i lägenheten.

En filmsnutt från mattbasaren finns också under Filmer/Video

Fredag den 21 november 2008, valregistrering

Det stundar presidentval i Afghanistan under 2009. Det bridrar säkert till det osäkra läget i landet just nu. Inför valet så skall väljarna registrera sig och det är något som pågår just nu.

Här gör sittande presidenten Karzai valpropaganda inte bara via TV utan även via SMS. I dag fick jag ett SMS som uppmanade mig att gå och registrera mig för att kunna rösta på Karzai.

En afghansk vän berättade att hans son registrerat sig endast 16 år gammal. Han har dessutom registrerat sig tre gånger. Första gången tyckte han att fotot inte såg bra ut och när de inte accepterade att ta ett nytt så bestämde han sig för att registrera sig en gång till för att få ett valkort med snyggare foto. Och det gick bra. Kunde man registrera sig hur många gånger som helst? Värt att kolla och an registrerade sig en tredje gång, utan problem. Inga frågor om legitimation eller någon avprickningslista som kollades. En ide var att ta historien till något av de lokala TV-bolagen.

Frågan är hur kontrollen är på andra registreringskontor hur den kommer att vara i samband med valet. De två tidigare valen, presidentvalet 2004 och sedan parlamentsvalet ansågs av oberoende bedömare vara ganska ok. Men hur blir detta val, om det ens blir av?

lördag den 22 november 2008, till Istalif

Idag var vi några stycken till Istalif, en by en timmes resa norr om Kabul, över Shomali slätten och sedan upp i bergen.

Byn ligger gudomligt vackert med vy över hela dalen.  Solen sken och vi har stämt träff med en svensk tjej, Ester, som arbetar i byn med keramik.

Byn har en månghundraårig tradition av keramiktillverkning. En typisk Istalifskål eller fat är blå med traditionella mönster.

Enligt sägnen kom en keramiker en gång från Samarkand i Uzbekistan och slig sig ner i Istalif. Han lärde upp en generation keramiker som sedan fört traditionen vidare i generationer. Över den förste keramikern har nu rests ett ’shrine’ med tillhörande moské. Ester säger att det finns stora likheter mellan keramiken här och den i Uzbekistan.

Vi går runt i byn som hänger längs bergssidan. Den är utspridd över ett stort område och har kanske två tusen familjer med vardera 7-10 familjemedlemmar. Kanske skulle vi alla det stad, men det finns inget som påminner om stadsbebyggelse. Inte ens basaren är speciellt stor. En grusväg omgiven av butiker.

Många hus i byn har förstörts under de olika krigen mot Sovjet, fraktionsstriderna efter Sovjet och under kriget med Talibaner. Många hus ligger ännu i ruiner som ni kan se på bilderna på min blogg.

Vi besöker både en krukmakare och tittar på de traditionella brännugnarna, samt shoppar lite. Själv köper jag ett stort blått fat och tre stora skålar i traditionella mönster, till priset av ca 150 kronor. Jag hade säkert kunnat pruta ner till en 50-lapp, men har inte mage. Ester säger att priset är ok, men att de ibland när det kommer västerländska turister så tar man i det 3-4 dubbla och får det också. Affärerna boomar ju inte direkt, med tanke på situationen i landet, så de är väl värda alla inkomster de kan få.

 Traditionen i byn riskerar att dö. Det är svårt att konkurera med billig import från Kina och Pakistan. De unga söker sig till Kabul för att få jobb i stället för arbetslöshet i Istalif. Och detta är säkert mycken lokal tillverknings dilemma: Konkurrens från storstaden och billig import

Ester har arbetat med att hitta lokala råvaror till färger och glasyrer för att kunna hjälpa till med att höja kvalitén.  Teknik och design kan man själv. Ch kanske kan det finnas en kvalitetsmarknad att locka. Hade det varit lugnare i landet skulle Istalif kunna bli en riktigt härlig turistort, dit man åker på helger för naturens och luftens skull, eller varför inte på spa.

Jag lägger ut bilder och filmer från byn och besöket i bildarkivet.

måndag den 24 november 2008, workshop

Idag startar en fyra dagars workshop där ett 60-tal afghanska chefer tillsammans med oss utlänningar diskuterar SAKs arbetsplan för 2009, men också diskuterar strategier för de olika områden vi arbetar med.

En sådan här workshop, liksom alla större möten börjar med att en av kollegorna reciterar ur koranen. Här är islam något levande som alla omfattar. Varje dag så avbryter de flesta kollegorna arbetet för bön åtminstone i samband med lunchen. Vi har även ett separat bönerum för de som inte använder sina egna kontorsrum. För os västerländska hedningar känns detta lite ovant i början, men här är det en del av livsrytmen, ungefär som våra fikapauser. Fikapauser har man också. Inte så att det alltid är kl 10 och 12.30, utan närhelst  man kommer in till en kollega så bjuds man på te, liksom i samband med möten. Delvis är det en artighetsrit att bjuda på te, men det är också tillfället där man utbyter artighetsfraser, senaste nytt och får lite tid för reflektion, vilket vi i väst ibland har lite för lite av.

Under workshopen så har vi också jobbat med hur vi vill att bilden av SAK se ut om fyra år och en av grupparbetsuppgifterna var att svara på frågan om vad säger en minister, en statstjänsteman på regional  nivå, en bonde, en mor med fem barn, en talibankommander och en taxichaufför om SAK 2012. Kär kom många bra förslag, men svaret som fick alla att skratta var det som en grupp menade att taxichauffören säger (även) om fyra år, nämligen: ”SAK är en fattig NGO (hjälporganisation) vars personal alltid prutar, även om det handlar om 5 Afghanis (ca 75 öre) och som aldrig ger dricks”. Här ryms mycket av vad vår personal tycker om SAK. Vi betalar inte bäst löner i stan. Vi slösar inte med pengar i onödan, till skillnad mot en del andra organisationer, utan använder dom i våra hjälpprogram. Sparsamhet med pengar är en dygd.

Ni undrar säkert vad man tror, eller kanske hoppas, att en talibankommander skall tycka om SAK. Alla grupper med afghanska kollegor gav samma svar: ’SAK är en opolitisk, humanitär hjälporganisation som arbetat i Afghanistan under lång tid och hjälper oss bygga upp sjukvård, skolväsende för de fattigaste på landsbygden. Det respekterar vi och vill att de fortsätter med sitt arbete.’

Kollegorna vill uppfatta oss som en opolitisk, humanitär hjälporganisation som arbetar på landsbygden oavsett regim, vilket också är så vi har gjort. Ingen vill ha tillbaks Talibanerna vid makten, men de är en realitet på många ställen utanför Kabul. Därför vill man att även dessa skall känna till oss för det vi är och acceptera att vi får fortsätta med vårt arbete, vilket också sker på platser där andra organisationer har svårt att nå ut.

torsdag den 27 november 2008, bilbomb

Efter en timmes arbete kommer ett meddelande via frivilligoranistionernas säkerhetsbyrå:

Date/Time:               27 November 2008, 08:35

Report Source:          NGO

Information:              There has been an explosion reportedly targeting ISAF vehicles in Massoud Square.

Assessment:              Such attacks carry the potential of a follow-up.

Advisory:                   NGO should avoid the area and keep a safe distance (500 metres) from security/military vehicles and convoys.

Och lite senare en uppdatering:

Location:                   Kabul City, District 9/10, Massoud Square

Incident type:            Explosion

Date/Time:               27 November 2008, 08:35

Updated Information:         The explosion is reported to have been from a Corolla rigged as a VBIED targeting international military vehicles between Massoud Square and Abdul Haq Square (District 10). Initial reports indicate the bomb missed its target but killed one civilian and wounded six others. Police have cordoned off the area.

 

VBIED betyder Vehicle Born Improvised Explosive Device, dvs en slags hemmagjord bomb där man använder fordonet som bärare för att komma åt målet.

Massoud Square är en plats vi passerar nästan dagligen. Det finns ett par platser som är svåra att undvika på vägen till eller ifrån jobbet därför att det inte finns många vägar att välja på. Det är som att komma söderifrån mot Stockholm. Man måste passera Södertälje om man inte gör omvägen kring Strängnäs eller Köping.

Vi räknar in alla anställda efter alla sådana här händelser. Västerlänningarna genom mass-SMS som de får bekräfta och övriga genom att kontrollera att vi inte haft bilar i närheten av området, förutom den vanliga närvarokontrollen som finns på en arbetsplats.

Massoud Square är rondellen strax norr om USAs ambassad på vägen mot Kabuls flygplats. (se Kabul kartan på bloggen) Smällen var en bit från rondellen mot USAs ambassad och vår bill kommer genom ett område, Wasir Akbar Kahn, vars vägar inte syns på kartan.

Vägbomber är inget man tänker på när man åker. Vi vet att dom kan finnas. Vi undviker, så gott det går, att få sällskap av militärfordon av olika slag. I går kom det tex bakom oss, i trängseln på Jalalabad Road, en slags amerikansk konvoj med bepansrade bilar. De kör i hög fart, hänsynslöst och formligen tränger sig fram. De här hade åtminstone blåljus på. Första och sista bilen i konvojen har störningssändare på som slår ut all mobiltrafik, eftersom mobiler kan utlösa vägbomber. Många av de här konvojerna har en slags kulsprutetorn på fordonen. Vapnen bemannas av unga killar som svänger dom fram och tillbaks och pekar dom mot övriga trafikanter. De ger ett mycket hotfullt intryck. Vi kör, den här dagen av åt sidan in på en sidoväg för att låta amerikanerna passera. Deras uppträdande vinner inga ’harts and minds’, bara förakt.

Dagens bilbomb känns dock som småpotatis jämfört med terrorattacken i Mumbai (Bombay) som dödade över 125 och skadade mer än 350 personer.   

fredag den 28 november 2008, kravallvarning

När något händer i stan sätter det igång en kedja aktiviteter hos oss. Som idag fick vi ett par SMS (två första nedan) och telefonsamtal. Vi följer upp med olika kanaler vi har i lokalsamhället och informerar vidare som i EXPAT ALERT 1-4 nedan.

Vi följer upp var utlänningarna finns och ser till att de kommer i säkerhet fortast möjligt. Det är ett pussel. Här är dagens SMS-skörd i tur och ordning, varav de två första som är tipsen vi drog igång vår apparat på:

·         Reports say a westerner has killed a local and 2 kids in accident riot target all westerners

·         All to avoid jalallabad bad rd westerners being targeted /A

·         EXPAT ALERT, Nov 28: Possible afghans killed in traffic acc.=riot Jalalabad road, targeting westerners. KMO no-go until further notice. ./ on behalf of CD SCA <

·         (KMO är vårt kontor, BÅTS anmärkning)

·         EXPAT ALERT, Nov 28 no 2: All expats stay at compound.  Reports on armed mob moving from Jalalabad road./ on behalf of CD SCA

·         EXPAT ALERT, Nov 28 no 3: All expats stay at compound. Leave compound on official tasks only./ on behalf of CD SCA

·         To CD/dep CD… at 14.20 Situation calm, road is open, F and driver N at KMO will use other road when work is finished.

·         EXPAT ALERT, Nov 28 no 4: Sit J-road calm. Expat curfew lifted. Regulations as before; carefulness, use guard/car transport./ on behalf of CD SCA

Det som hände verkar ha varit en trafikolycka där en konvoj brittiska militärfordon var inblandade. Ett militärfordon har bakifrån kört in i en civil bil som slungades in i en slakteributik. Än så länge är det olika besked om det var en eller två döda och om det var fem eller sex skadade. En uppretad folkmassa samlades för att protestera. Stenkastning lär ha förekommit, men den afghanska polisen ingrep och kunde skingra folkmassan. Kabuls polischef har inbjudit traktens ”elders” för en diskussion om händelsen . Det här blir väl sättet att medla mellan britterna, de skadade och anhöriga till de som dödades i olyckan.

Jag har sagt det förut. Utländsk militär kör hänsynslöst på Jalalabad road. Den här typen av olyckor kommer att hända igen. Vi kan bara hoppas att inte en protesterande folkmassa övergår i  kravaller i hela stan, som det blev 2006, när även en biståndsorganisation fick sitt kontor nerbränt. Det kontoret ligger mindre än 100 meter från min bostad.

 

Kabul 30 nov 2008