Onsdag 31 augusti, Nästan regn Om gårdagens bom, bom har vi inte hittat någon information, men dagens bom, bom var vanlig åska. Ofta i slutet av augusti och början av september så börjar det blåsa så tornar molnen upp sig på eftermiddagen. Alla håller tummarna för att det skall komma en regnskur, vilket det sällan gör. Oftare slutar det med en förskräcklig "dust storm" där sand och dam tränger in i var enda skrymsle om man glömt stänga fönstret. Är man utomhus så behöver man en dush efteråt för att få bort dam och sand och kläderna behöver tvättas. Idag åskade det som sagt och var annan kvadratmeter kom en regndroppe. Sedan blev det lugnt och solen fortsatte steka.

Tisdag 30 augusti. Bom, bom Dagen förflyter som den skall. Inga märkvärdigheter. På kvällen går vi några stycken tvärs över gatan till en helt ny lokal restaurant vilket är nra omväxling till att sitta på compounden och äta. Menyn är den vanliga blandningen av afghansk pilau, kryddiga indiska rätter pizza och burgare. Husen som stod här för två år sedan och var Cares kontor har jämnats med marken och ersatts med en modern tvåvåningsbyggnad i glas, en jätteparkering och en låg öppen länga där man sitter på en matta på traditionellt vis och äter sin mat. Vill du ha bestick får du säga till, annars förväntas du äta med höger hand som en riktig Afghan. När vi är på sista tuggorna så smäller det på avstånd flera gånger. Kraftiga smällar. Två tre smällar i två olika omgångar. Sedan blir det ganska tyst. En gissning är att det var raketer som avfyrats någon stans från stadens utkant mot mål i stan. Lär få reda på det senare. Med raketer, om det var sådana, är det så att de oftast riggas i en provisorisk ram i utkanten av stan av Taliban eller liknande grupp. De utlöser sedan med någon typ av timer så skyttarna har hunnit lång därifrån när raketerna sticker iväg. Vad som talar för raketer är att ett antal helikoptrar var väldigt aktiva strax efter smällarna i något slags sökande efter skurkarna och att den trafiken nu tystnat. Måndag 29 augusti. Jobbet kan börja. De flesta cheferna är på utbildning även idag och därför får jag klara mig själv. Jag behöver inte någon riktig introduktion och blir inte direkt curlad. Jag behöver ett arbetsrum och hittar ett som jag ockuperar. Det har tillhört en chef i ledningen som just slutat. In kommer snart en del gamla kollegor och gratulerar mig till nya jobbet. De har läst på skylten utanpå dörren och utgått från att jag är ersättaren. Ett lite kul missförstånd. Så småningom får jag fatt på en dator med rätt programvara installerad och arbetet kan börja. Jag är här bla för att hjälpa HR att vidareutveckla ett HR-system som Aditro en gång skänkt och som används för fullt. Därtill skall jag göra en del andra grejor för att hjälpa avdelningen utveckla sitt arbete lite till. Jag lär inte vara undersysselsatt men räknar med att kunna ta mig runt lite instan om säkerheten tillåter. Om detta återkommer jag. Söndag 28 augusti. Landar i Kabul Alltid samma känsla av inkännande när flyget landar på Kabul International Airport (KIA). Hettan när man kliver av planet. Det milda kaoset när alla vi utlänningar skall ställa oss vid disken för "Foreigner Registration Card". Ingen förstår riktigt vad det används till. Vi har passerat passkontrollen som är av senaste snitt där man scannar passen och tar digitala fingeravtryck, så de vet att vi är i landet och hur länge visumet gäller. Likväl skall vi nu fylla i en blankett med samma uppgifter och bifoga två passfoton, varav det ena sätts på ett litet kort där man skriver ner alla uppgifter igen, stämplar och sedan överlämnar till oss med ett leende. Dom tar inte ens betalt! Dock skapar det några jobb, även om killarna som utfärdar korten är extremt snabba och hjälpsamma, trots att de också måste ha frågat sig vad korten är till för. För fick man lämna ifrån sig korten när man lämnade landet, men inte längre. Hemma ligger två-tre kort sen tidigare resor 2013-14. Som tur är åker jag bara med handbagage och slipper röran vid bagagebandet och alla små farbröder som tävlar om at få bära väskor - mot betalning såklart. Sedan bär det av ut mot parkeringen där min skjuts väntar. Puss och kram. How are you? Fine? Family fine (underförstått frun, som det inte är riktigt fint att fråga efter)? Children fine? Colleagues...? Osv. You look healthy! You look youngey! och en räcka andra artighetsfraser. Det här är viktigt och man får inte missa att återgälda artigheterna. Vi åker till kontoret där det visar sig att många gamla kollegor är borta på kurs, men tillräckligt många är kvar för att det skall räcka resten av dagen att bara gå runt och säga hej i alla tonarter. Annars är stan sig lik även om betonghindren blivit fler och polis och militär lite nervösare. Trafiken är fortfarande, milt kaotisk, och luften är tung av dam som blåser upp på eftermiddagarna. Men altt detta känns hemvant och det är roligt att än en gång ha förmånen att få komma hit och arbeta ett par veckor med alla de personer som tålmodigt fortsätter att streta på för att bygga detta land. Dom är mina hjältar!