Under tiden vi var på konstutställning igår så var det en självmordsattack i den del av staden där man förbereder den sk Loya Jirgan. Jirgan är ett nationellt rådslag där klanledare och andra betydelsefulla personer träffas för att diskutera ett säkerhetsavtal med USA. Jirgan är ett slags demokratiskt komplement till Parlamentet om man vill vara välvillig i sin tolkning. Ett ja eller nej här är ett slags stöd och vägledning för den lagstiftande församlingen när de väl skall fatta sitt beslut. Ett nej till ett säkerhetsavtal betyder antagligen att USA inte ens behåller en liten styrka på 10-15 000 personer för att vidareutbilda Afghansk militär. Ett nej betyder med all säkerhet att även Sverige och andra länder som lovat stanna med militär personal för utbildning, också kommer att försvinna. Många afghaner är rädda för konsekvenserna om man inte kommer överens om att underteckna säkerhetsavtalet. Presidenten Karzai har spelat ett fult spel för hemmapubliken och på honom låter det ibland som om de internationella truppernas närvaro är och har varit ett större problem än talibaner och andra skurkar som destabiliserar landet. När svensk press skriver om Afghanistan skriver man mest om självmordsbombare och drönarattacker, men förklarar sällan omständigheterna kring händelsen. I det här fallet attackerade talibanerna en buss med afghansk militär. Attacken var i närheten av Jirgaområdet. Målet för den här typen av attacker är nästan alltid afghansk militär personal och installationer. Här i Kabul är det mer sällan vi ser attacker mot utländsk militär, förmodligen för att de är svårare att komma åt och för att de ändå är på väg ut ur landet. Med attacken mot Jirgaområdet så sänder talibanerna en signal, ungefär med följande innehåll: vi gillar inte Jirgan och vi kan komma åt er var som helst trots era säkerhetsåtgärder. All SAK-personal är i säkerhet. Vår personal undviker Jirgaområdet så gott det går. En del afghanskpersonal bor i närheten, men försöker ändå ta sig till och från sina hem på ett så säkert sätt som möjligt. Vi utlänningar rör os med många fler restriktioner, inte för att vi är måltavlor för oppositionen, utan för att vi vill undvika att vara på fel plats vid fel tillfälle. Vi gör dagligen en slags översyn av läget och anpassar våra rörelser efter hur läget förändras och i slutet på veckan när Jirgan kulminerar så kan restriktionerna för hur vi får röra oss i stan skärpas.