Klockan ringer 04.45 och en bil kör mig till flygplatsen 05.30. I ett litet åttasitsigt plan lyfter vi i soluppgången mot Faizabad som första stopp innan vi gör nästa korta tripp mot Taloqan. Det är en spektakulär vy när man stiger och flyger mot de snöklädda topparna i Hindukush. Någonstans där emellan alla berg skall vi dyka ner. Det känns som man ha bergen alldeles inpå sig, men ner kommer vi. Förra gången jag landade här var landningsbanan gjord av något slags korrugerad plåt och det smattrade och ryste när man landade och skulle lyfta. Nu har tyskarna byggt en jämn asfalterad landningsbana och ett kontrolltorn. I Taloqan är landningsbanan inte mer än ett stycke grusåker. Och det märks när vi väl tar mark. Taloqan är inte Kabul, utan en rätt lantlig stad i Takhar i norr. Här är inslaget av åsnor som fortskaffnings- och transportmedel vanligare än bilen och få flashiga glasfasader på husen. Bilder: Cockpiten. Bergen. Faizabad flygplats och planet. Den gamla landningsbanan. Taloqans flygplats av grus. Taloqans utkanter.

20131103-101001.jpg

20131103-101017.jpg

20131103-101029.jpg

20131103-101043.jpg

20131103-101056.jpg

20131103-101110.jpg

20131103-101125.jpg

20131103-101137.jpg