Kabul, januari-mars 2010 (March, 2010)
söndag den 28 mars 2010, luften tjock av helikoptrar Luften surrar av helikoptrar. Det är som en myggsvärm, men ljudligare. Någon VIP är i stan. Ryktet säger att det är Obama, vilket bekräftas senare. lördag den 27 mars 2010, ohyfsade brittiska soldater Jag har träffat en afghansk vän som under några dagar var tolk åt brittiska armen i Helmand. I 17 dagar stod han ut med deras ohyfsade attityd och språk där många f-ord användes för att tilltala den afghanska personalen. Även i umgänget med den afghanska civilbefolkningen när de var på patrull uppförde de sig extremt ohyfsat och skapade antagligen fler fiender än vänner. Inga försök där att vinna harts and minds. Utpräglat koloniala härskarolater. Han menade, förvånande nog, att amerikanerna som kontrast alltid uppförde sig artigt och respektfullt mot sina tolkar och dessutom betalade bättre och tog ansvar för de som skadades och familjerna till de som omkom, vilket britterna inte gör. Av den grupp på 11 tolkar som börjat samtidigt som han var bara 2 kvar när han slutade vilket indikerar något om personalomsättningen. På basen var stämningen mellan de amerikanska och brittiska styrkorna dålig, inte minst beroende på britternas ohyfsade stil och dåliga uppförande. Min vän berättade också om krigets fasor så som man ser det på nattpatruller och på sjukstugorna. fredag den 26 mars 2010, gatukonst En typ av politisk gatukonst börjar dyka upp i Kabul. Murar sprejas med olika bilder och texten CO$T OF WAR

CO$T OF WAR. Street art

CO$T OF WAR. Street art

  

CO$T OF WAR. Street art

CO$T OF WAR. Street art

 

torsdag den 25 mars 2010, jordgubbar

Vi har nu svensk sommarvärme varje dag och i gatustånden säljs jordgubbar från slätten nere vid Peshawar och Jalallabad, vilket borde vara det ultimata beviset på att den svenska varianten av sommar är för handen.

Strawberry season 2010

Strawberry season 2010

söndag den 21 mars 2010, Nawroz Mubarrak-Gott Nytt År

Den 21 mars är första dagen av det nya året 1389 enligt solkalendern. Efter mindre än två veckors vår så har sommaren anlänt med dagstemperaturer på upp till 24 C. Det är behagligt men bådar inte gott för resten av året som kan bli ett år av torka och missväxt. onsdag den 17 mars 2010, säkerhetslingo Alla branscher älskar sina förkortningar och bland säkerhetsfolk som jag har att göra med finns en hel flora. Det säger också en del om hur du ser på säkerhetsfrågor. Vad sägs om detta? AA&E – Arms Ammunition and Explosives AGE’s – Anti Government Elements ABP – Afghan Border Police ANA – Afghan National Army ANAP – Afghan National Auxiliary Police ANP – Afghan National Police ANSF – Afghan National Security Forces AOG’s – Armed Opposition Groups ASR – Alternate Supply Route AQ – Al Qaeda BBIED – Body Born Improvised Explosive Devise BDA – Battle Damage Assessment BP – Border Police CAS – Close Air Support CF’s – Coalition Forces CP – Check Point DF – Direct Fire EFP – Explosively Formed Projectile EOD – Explosive Ordnance Disposal FOB – Forward Operating Base GoA – Government of Afghanistan HIG – Hizb-i-Islami Gulbuddin IDF – Indirect Fire IED – Improvised Explosive Device IMF – International Military Forces IMU – Islamic Movement of Uzbekistan IRoA – Islamic Republic of Afghanistan ISAF – International Security Assistance Force IVO – In Vicinity Of KIA – Killed in Action LN – Local National MBIED – Motorcycle Borne Improvised Explosive Device MIA – Missing in Action MOD – Afghanistan Ministry of Defense MOI – Afghanistan Ministry of Interior MSR – Main Supply Route NATO – North Atlantic Treaty Organization NDS – National Directorate of Security NGO – Non-Governmental Agency PRT – Provincial Reconstruction Team PSC – Private Security Company PSD – Protective Security Detail RCIED – Remote Controlled Improvised Explosive Devise RPG – Rocket Propelled Grenade SA – Small Arms SAF – Small Arms Fire SVBIED – Suicide Vehicle Born Improvised Explosive Devise VBIED – Vehicle Born Improvised Explosive Devise VCP – Vehicle Check Point fredag den 12 mars 2010, Äppelbom
Äppelbom

Äppelbom

tisdag den 9 mars 2010, våren är här Efter flera dagars regnande har solen strålat i dagarna två. Och dagstemperaturen är uppe i 17 grader. Sädesärlor siktade, men framför allt tusentals Kharak-e-Khaki – små jordåsnor kryllar runt på vårt kontorsområde. Ca två cm långa, bepansrade urtidsdjur. Fåglarna nonchalerar dem och verkar harmlösa och ingen vet egentligen vad dom gör för nytta eller skada. Men någon uppgift fyller dom säkert.
Kharak-e-Khaki, Little soil donkey

Kharak-e-Khaki, Little soil donkey

fredag den 5 mars 2010, NATOs Fogh Rasmussen är ute och cyklar. Fritt fån AP: I går förmiddag sa NATOs generalsekreterare, Anders Fogh Rasmussen att militären inte längre är det enda svaret i komplexa komflikter som Afghanistan. I stället behöver den stödet från den internationella biståndsvärlden och för att kunna leverera "soft power" som så innerligt behövs i krisens spår. Fogh Rasmussen klagar i en videoblogg som släpptes på torsdagen över att civila och militära hjälporganisationer ”inte planerar, inte tränar tillsammans” och knappt delar information. För att ändra detta säger han att NATO skall ordna en konferens för militära planerare för biståndsorganisationer och andra intressenter. Fogh Rasmussen har uppenbarligen inte förstått ett enda ord av varför biståndsorganisationer är ovilliga att samarbeta med de internationella militära styrkorna: Den militära säkerhetsstrategin bygger förenklat på avskräckande styrkeuppvisning och på skyddsanordningar vilket är raka motsatsen till den strategi som biståndet använder sig av – acceptans. Det betyder i korthet att alla projekt vi genomför förankras i lokalsamhället och har dess stöd och skydd. Du kan aldrig vinna förtroende genom att peka med ett vapen även om du anlitar ett företag att bygga en skola i området. Det finns heller inget vetenskapligt stöd för de militära försöken att “win harts and minds” har någon som helst bestående positiv effekt på säkerhet and stabilitet. För en biståndsorganisation blir det alltid en säkerhetsrisk och fara att i en miljö som Afghanistan, samarbeta med militären, genomföra biståndsprojekt med militärt skydd, eller att genomföra projekt som finansierats av de internationella militära styrkorna. Hittills har Svenska Afghanistankommittén, där jag jobbar, klarat sig utmärkt utan något militärt samarbete eller stöd. Bybefolkningen garanterar vår säkerhet där vi arbetar och det gör det möjligt för oss att arbeta i områden där andra har svårigheter att nå ut eller måste arbeta med kraftigt militärt stöd. Fogh Rasmussen har inte gjort sin hemläxa. onsdag den 3 mars 2010, Våren har kommit i Laghman En kollega och jag har varit på en tvådagars visit på våra kontor i Jalallabad i Nangahar provinsen och i Mehtarlam i Laghman provinsen. Våren har kommit och det är en fröjd att emellanåt lämna regnet som i nästan en vecka strilat ner i Kabul.

Utsikt från kontoret i Mehtarlam 2 Mars 2010

Utsikt från kontoret i Mehtarlam 2 Mars 2010

söndag den 28 februari 2010, och i morse jordbävning… I morse vid halv fyra vaknade jag av att det rasslade det i min fotogenkamin och insåg att det var jordbävning. Någonstans i Badakshan, ca 20 mil bort och 5,5 på Richterskalan. lördag den 27 februari 2010, förödelsen

Noor Guest house after car bomb, Kabul 26 Feb 2010

Noor Guest house after car bomb, Kabul 26 Feb 2010

Det är ingen vacker syn som möter mig på platsen för gårdagens bilbomb och attack mot ett gästhus. Inte en ruta är hel i de kringliggande kvarteren. Av gästhuset finns bara en ruinhög. Jag har lagt upp en kort filmsekvens på : http://www.btornblom.com/blog/wp-content/uploads/2009/11/Noor-Guesthouse-26-feb-2010.wmv fredag den 26 februari 2010, morgontidig självmordsbombare Kabul 9.30 lokal tid. I morse strax efter halv sju vaknade vi av en kraftig smäll följt av skottlossning. Man går inte ut på gatan och kollar direkt, utan de flesta samlades i vårt ”safe room” där vi satt och halvsov, läste och drack te och kaffe. Händelsen utspelar sig nära det som kallas Safi Landmark och målet verkar ha varit Noor Guesthouse. Fortfarande nästan tre timmar senare pågår skottlossning i området. Antagligen håller man på med en upprensningsaktion. Sju personer rapporteras döda varav tre poliser. All personal som tillhör Svenska Afghanistankommittén är i säkerhet. Det är helgdag till minne av Profeten Muhammeds födelse och våra afghanska kollegor på kompounden undrar vad det är för människor som spränger sig i luften. ”Dom kan i alla fall inte vara muslimer” säger en av vakterna. Det regnar ute Kl 10.00. Den första smällen orsakades av en bilbomb (självmordsbombare). Antagligen minst nio döda. Stor förödelse på platsen. Kl 16.00. Noor Guesthouse, som var måltavlan för bilbomben i morse verkar ha varit ett hotell där indiska IT- och telecom arbetare bodde. Minst fyra Indier lär ha dödats av totalt 17 döda, de flesta afghaner. En högst personlig spekulation kring varför just det gästhuset angreps är at attacken triggades av att utrikesministrarna för Indien och Pakistan träffades igår för att tala om Kashmir. Det var första gången sedan attacken på ett antal hotell i Mumbai i November 2008. En attack av talibaner mot indiska arbetare i Afghanistan kan vara ett effektivt sätt att sätta stopp för samtalen. Indien kan åter hävda att Pakistans underrättelsetjänst ISI stöder talibanerna och att de inte gör tillräckligt för att bekämpa dessa. Kanske, kanske inte får vi reda på varför de valde just de här gästhusen som mål. Filmat av journalisten Travis Beard: http://www.youtube.com/watch?v=HdISTlQ5lbY

lördag den 20 februari 2010, åtta poliser deserterar

Just nu pågår en stor militär operation i Helmand, en provins i södra Afghanistan. Afghansk militär och internationella styrkor försöker rensa ett antal byar från ”oppositionen”, talibaner och utländska jihadister. I går kväll övergav åtta Afghanska poliser sin postering i Chak distriktet i Wardak provinsen som gränsar till Kabul och tog med sig två terrängfordon, två dussin vapen inklusive raketgevär och kommunikationsutrustning. Man antar att de har gått över till ”oppositionen”. Området har vid otaliga tillfällen utsatts för attacker av oppositionen” och operationer från den Afghanska militären och de internationella styrkorna som också dödat ett antal misstänkta talibaner och utländska jihadister. Många polismän, liksom talibaner rekryteras lokalt och ett avhopp som detta borde inte komma som en överraskning även om den är det första stora deserteringen i området. Under den Sovjetiska ockupationen var deserteringar av det här slaget vanliga och det här måste vara en mycket ovälkommen händelse för regeringen och de internationella styrkorna. fredag den 19 februari 2010, vardagsslentrian Ibland lunkar dagarna på här som hemma i Sverige och jag undrar vad jag kan skriva i dagboken som eventuellt skulle kunna intressera någon alls. Samtidigt inser jag att det jag nu accepterat som vardagslunk inte skulle betraktas som så i Sverige. I veckan fanns en hotbild mot en myndighet som ligger granne med vår bostadskompound. Det innebar att vi åkte tidigare på morgonen och kom hem senare från jobbet för att inte vara i närheten när myndighetens personal kom och lämnade jobbet, då vi bedömde risken för attentat som störst. Jag hade en genomgång, med alla som bor i vår kompound om läget, olika möjliga scenarier och vad vi gör för att undvika men också förbereda oss på det värsta. Efter genomgången så kom jag på att jag missat en sak, så jag SMSade: ”If y hear small arms fire in t street: rush to t safe room”. Som en kollega som då satt på en restaurant med vänner, sa: Bara i Kabul känns det helt naturligt att få den typen av SMS. I går kväll hade vi gårdsfest bland utlänningarna i vår kompound. Alla utom två arbetar för SAK. Vi är åtta olika nationaliteter: Svenskar, norska, holländare, fransman, australier, pakistanier, uzbek och polack. Idag var det 14 grader varmt, solsken och lunch utomhus.      måndag den 15 februari 2010, årsdagen av Sovjets uttåg Idag är det helgdag. Den 15 februari 1989 lämnade den sista sovjetiska lämnade Afghanistan.

Helgdag 15 feb 2010, Daglönare väntar på jobb

Helgdag 15 feb 2010, Daglönare väntar på jobb

lördag den 13 februari 2010, min espresso maskin Jag köpte en enkel espressomaskin för ca ett år som, när vi har tillräckligt med ström, gör något som liknar espresso. Då använde vi oftast generatorn för att få ström. Numer finns stadsström nästan dygnet om, nästan alla dagar. Strömstyrkan är oftast långt under 220 Volt och min espressomaskin får inte riktigt upp trycket. Oändligt sakta droppar lite svart kaffe fram ur maskinen och ibland tar det fem minuter innan jag har en espressokopp med – ja inte är det espresso. Men stadsström har vi, vilket i sig är imponerande efter så många år utan. I går kväll inledde cirka 4 500 amerikanska marinkårssoldater, 1 500 afghanska och 300 amerikanska armésoldater en offensiv i Helmand provinsen, mot talibanerna. Eftersom förberedelserna varit kända och pågått i veckor kan man fråga sig om talibanerna lämnat området eller om de bara väntat passivt på att skjutas ner. Finns några kvar så är de säkert väl förberedda. Annars gäller väl taktiken att ”bättre fly än illa fäkta”. torsdag den 11 februari 2010, vådaskott med raketgevär När en pick-up med Afghanska säkerhetsstyrkor, där soldaterna sitter på flaket, körde i en av Kabuls många ”tjälskott” så gick ett vådaskott av misstag av från ett av granatgevären. Skottet for iväg in över en av biståndsorganisationernas hus där personalen drack te i trädgården. Lyckligtvis damp skottet ner en bit bort, utanför murarna och ingen skadades. onsdag den 10 februari 2010, snöskred i Salang kräver liv. En av värdens högst belägna vägtunnlar ligger på 3000 meters höjd i Salang passet ca 20 mil norr om Kabul. Varje år drabbas passet av häftiga snöfall och snöskred och varje år dör människor när de försöker ta sig genom passet och tunneln i dåligt utrustade bilar och kläder. Bilarna har sommardäck. Förarna är ovana att köra och tar onödiga risker och många är klädda endast i shalvar kamees, en tun jacka och flip flops. Jag satt själv fast där i 8 timmar i -15 garades kyla den 22 november 2003 (http://www.btornblom.com/blog/?p=99). Lyckligtvis satt vi fast i ett av de yttre gallerierna, skyddade från snöskred och utan risk för att bli gasade av alla bilar på tomgång och vi hade varma kläder och mat. I år har det varit värre än vanligt framför allt beroende på snöskreden och kylan. Man upsakttar att 160 människor hittills har dött och det kan visa sig vara många fler när man fått undan rasmassorna. Man kan undra varför polisen inte helt enkelt spärrade av vägen när snön vräkte ner. Det kunde ha räddat liv. söndag den 7 februari 2010, inbäddad med amerikanska soldater Jesper Huor är ­frilansjournalist och ­författare, bodde i fem ­månader hos oss ­under 2009. Han tillbringade också två veckor som sk ”inbäddad journalist” med en Amerikansk styrka i provinsen Farah. Läs hans reportage i Svenskan: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/i-farah-afghanistan-pagar-vardagskriget-svds-medarebetare-jesper-huor-levde-och-bodde-med-en-grupp-soldater-ur-task-force-fury_4221705.svd Jesper kommer i höst ut med en bok om sin tid och sina möten i Afghanistan. lördag den 6 februari 2010, lera eller dam Antingen är stan full med lera eller dam. Efter två dagars snöblaskande så är trottoarer och gator fulla med lervälling. Många av stans gator, även i de centrala lite flottare delarna saknar beläggning och den allestädes närvarande leran kryper fram och sprids så fort det blir nederbörd. När sedan solen skiner, vilket den gör större delen av året förvandlas leran, tillsammans med avgaser och andra luftföroreningar till ett fint dam som kryper in överallt. I lägenheter, datorer, in under skinnet och är ett konstant lock över stan. Jag tröstar mig med ett mattköp 🙂

Taimani carpet

Taimani carpet

fredag den 5 februari 2010, raketen som var en tryckkockare Förra veckan kunde vi mitt i natten höra en kraftig explosion i grannskapet. På komradion hördes strax efter smällen: Stand by for security announcement. A rocket has impacted … Inte bra, men det händer att de flyger in över staden och dimper ner lite var som helst. Den här gången visade det sig dock vara en annan historia när platsen för nerslaget undersökts noggrannare. Ingen raket utan det var en exploderande kryckkockare. Torsdag den 4 februari, Marias brev hem Maria Aschenbrenner är här på ett kortare (ca fyra månader) uppdrag och skriver till vänner oh bekanta. Hon ser andra sker än jag och så här skriver hon: ”Kvartersmoskén måsta ha fått nya högtalare, för morgonutropet kl 4.30 väcker mig. Jag har inte vaknat av det sedan i oktober då nätterna var milda och min balkongdörr öppen. Då var det en kakofoni av osynkade utrop av mer eller mindre musikaliskt värde (mest mindre), roligt att lyssna till. En lördagmorgon fick de sällskap av skön sång och milda gitarrtoner. Det var Fanny och Fredrik som jobbar för SAKs RAD-program som, just hemkomna från en fest, rundade av natten i den tidiga gryningen. Men nu är balkongdörren stängd på nätterna då det är isande kallt och utropen har inte hörts förrän denna morgon. Jag har min gasvärmare avstängd i mitt rum här på gästhuset, och när klockan ringer kl 6.30 drar jag min tunga kinesiska filt upp till hakan och hoppas att rummet mirkulöst ska värmas av det. Under tiden lyssnar jag på ljuden av compounden som vaknar. Det ringer på porten och chaufförerna kommer för att hämta personalbussarna och köra dem till olika uppsamlingsställen för transport till kontoret. Gästhusets kock kommer också – denna vecka är det Hamid som har långa dagar och lagar både frukost och middag till gästhusets invånare. Hans medkock Gul Noor har ”sovmorgon”, bortsett från att han bor så långt iväg att han ändå måste gå upp upp oförskämt tidigt. Mitt trick med filten hjälper inte, så jag skyndar mig upp och in i det varma badrummet. Jag är kvällsduschare och försöker ta mitt korta morgonpass där innan de två morgonduschande gästerna hinner dit. Dessutom behöver jag sedan tid för att laga min egen frukost med medhavt bryggkaffe och ost. Bådadera finns att köpa, men de är inte lika goda och dessutom minst dubbelt så dyra som hemma. Hamid har köpt färsk naan, fortfarande varm, från det nya bageriet nära Yacubi-moskén, den bästa naanen i stan. Med prästost på blir det mumma. 7.30 avgår bilarna mot kontoret. Vi har våra givna platser i bilarna, det blir mindre tjafs så. Efter förra veckans självmordsbomb utanför amerikanarnas Camp Phoenix, som ligger ungefär halvvägs mot kontoret på Jalalabad Road, har vi undvikit att passera där och svängt in på en sidogata och därfter på en ännu mindre ”mud road” mellan hus som inte finns i stadsplanen. Men det är i alla fall hus. Lite längre fram finns ett flyktingläger, usla tältkonstuktioner som klättrar på en sluttning. Invånarna har suttit hukade och försökte värma sig i morgonsolen, trots frostgrader i luften. Nu kör vi Jalalabad Road hela vägen och svänger av mot kontoret. Vi är några promenadfans som tar varje chans att gå, så vi lämnar bilen och går i rask takt några hundratal meter till grinden. Vid kontoret får vi våra väskor genomsökta och männen kroppsvisiteras. Det är vår egen personal som sköter det, så man törs skämta lite med dem om alla bomber vi kvinnor har i fickorna. Det finns en kur för visitering av kvinnor, men vi västisar behöver inte gå dit. På mitt arbetsrum sprakar brasan i kaminen. Det är en konst att komma ihåg att hålla igång elden på en lagom nivå för att varken bli kokt eller frusen. Det skär i mig varje gång jag i detta skoglösa land måste lägga in en vedklabb, men hittills har inga görliga alternativ hittats. Frågan är i alla fall under utredning. Jag packar upp min dator och installerar mig. Temannen kommer med en termos vatten och grönt te så att det täcker mitt dagsbehov tills det bärs bort kl 15. Mitt jobb just nu är främst att arbeta med SAKs årsrapport. Alla projekt ute i landet har lämnat sina bidrag till de tekniska enheterna för sina program vid kontoret i Kabul och dessa har i sin tur sammanställt dem till en text. Mitt jobb är att läsa kritiskt, redigera och, framför allt, skära ned texterna som nästan alltid är på tok för långa och detaljerade. Den främsta målgruppen är SAKs medlemmar och det är ur deras perspektiv jag försöker läsa materialet och sålla fram det viktiga. Den roligaste delen av jobbet är att jag får många anledningar att gå tillbaka till mina afghanska kollegor och fråga och diskutera. Halv ett vankas det lunch i matsalen. Kvinnorna har en egen avdelning, men vi får sitta bland männen om vi vill. En TV visar Bollywoodfilmer eller talangjakter om jag förstår rätt. Maten består ofta av någon tillagad grönsak och ris eller pommes frites samt soppa eller youghurt, naan och ibland en frukt. Om maten inte vore så oljig vore den oftast rätt okej. Jag brukar luta tallriken så att en liten oljesjö bildas nedtill och så äter jag i överkanten, Men idag, torsdag, är det ris med bruna bönor, fritt från oljekällor. Torsdag är inte damernas dag i gymmet och pingisrummet, vi disponerar det måndagar och onsdagar. Fatima från genderenheten har fått smak för motion, hon släpar dit mig så ofta hon kan en stund efter lunchen för att trampa cykel, lyfta skrot eller slå några pingisbollar. Men idag blir det promenad runt compounden istället, ca en km. Genom dessa korta motionspass har Fatima gått ned ett kilo, kanske en orsak till hennes entusiasm. Eftersom solen lyser är det inte så lerigt. Salt tränger upp ur jorden som ser frostigt vit ut. De nyplanterade träden är förstås kala nu på vintern och man kan bara hoppas att de överlever saltet som hade behövt späs ut med massor av regn och snö. Man befarar en torkkatastrof till sommaren om inte nederbörden kommer snart. När det faktiskt kom lite förra veckan var alla lika glada som vi i Sverige blir för en solig dag. Klockan fyra åker vi hem. Det brukar ta knappa timmen, men i Kabuls oberäkneliga trafik kan de mest märkliga trafikstockningar inträffa och ibland dubblas restiden. Det sägs att körkort går att köpa här och efter att ha upplevt trafiken tror man gärna på det. Trafikregler i allmänhet, högertrafik och skyltar tycks vara rekommendationer på sin höjd. De vanligen generösa och omtänksamma afghanerna blir förvandlade bakom ratten, det är jag-först som gäller. Poliserna lyder man en liten stund, men sedan tränger man sig fram så att de måste flytta sig. Våra chaufförer har riktiga körkort och följer de flesta regler och alltid de säkerhetsföreskrifter som säger att vi ska hålla oss så långt som möjligt från militärfordon och oskyltade vräkiga bilar med sotade fönster. Hemma på compounden pustar jag ut efter arbetsveckans slut. Hamid tycks ha surfat på Internet och hittat något nytt spännande recept som vi är försökskaniner på. Oftast är det gott. Gul Noor lagar sina kända rätter då han har middagsvecka, mycket gott det också. Med all denna goda mat och brist på motion tenderar kläderna att krympa på sina galgar. Här finns ett gym, men jag behöver någon som puffar på mig för att jag ska gå dit, för det är riktigt tråkigt. Torsdagskväll och dags att släppa loss lite. De yngre har välutvecklade nätverk med jämnåriga från andra organisationer, medan vi i ”Geriatric Club” har mera stillsamma fritidsvanor. Läsa och jobba är de vanligaste nöjena. Ett annat är att sitta en stund på torsdagskvällen i baren på gästhuset Gandamac och ta ett välförtjänt glas rödvin. Väggarna är dekorerade med gamla vapen och möblerna är kopior av dyra designmöbler, tillverkade av en snickare i Peshawar. Lika originella som obekväma. Eftersom rökning är tillåten inomhus och praktiseras ymnigt finns det en naturlig gräns för när kvällen är slut och det är dags att ringa efter bilen för transport hem. Imorgon är det fredag, en dag för promenader på stan om det inte är för mycket bomber. SAKs säkerhetsregler är generösare än många andra organisationers och tillåter att vi rör oss på stan så länge inget akut hot finns, dock inte ensamma och vi måste tala om vart vi går. Gärna till en mattaffär – vi tar varje chans att släpa nykomlingar till ”vår” Rauf på Chicken Street för att det är så roligt att titta på mattor och leka förståsigpåare. Och det är väldigt svårt att lämna en mattaffär utan ännu en matta under armen. På kvällen blir det middag på restaurang så att även kocken får ledigt. Men detta är framtid. Nu är det snart dags att släcka kaminen för natten. Syret i rummet räcker inte för både den och mig när dörren är stängd, och om någon av oss två ska slockna föredrar jag att det är kaminen. Maria, Kabul den 4 februari 2010” torsdag den 28 januari 2010,snöslask, regn och glada miner För andra dagen i rad vaknar jag till ett ymnigt regnande i Kabul, nu med inslag av snö. Det är på tiden. Vintern har hittills gett för lite regn och snö i bergen för att räcka under den torra delen av året. Hemma hukar vi och drar ner mungiporna. Här säger en afghansk kollega leende: a very good weather. tisdag den 26 januari 2010, förhöjd risk På dagens säkerhetsmöte konstaterades det att de finns en förhöjd risk för attentat i Kabul den närmaste tiden på grund av den stundande Londonkonferensen. På Jalallabad Road, utanför Kamp Fenix, small så en bilbomb kl 16.43 lokal tid. Vägen är den vi åker nästan dagligen  till och från jobbet och den har varit jämförelsevis (ett relativt begrepp) fri från incidenter. Ett par kollegor var otäckt nära smällen. Hundra meter kanske. De sa efteråt att det kändes som håret svetts trots att de satt inne i billen med alla fönster stängda. Flera bilar runt omkring fick rutorna intryckta, medan vår bil som har blastfilm på alla rutor klarade sig utan yttre skador. onsdag den 20 januari 2010, när röken lagt sig Måndagens attack av talibanerna var spektakulär i många avseenden. Det är tydligt att målet var en myndighet. Justitieministeriet skulle hamna i skottlinjen, var det tänkt. Talibanerna hade tagit upp positioner på båda sidorna om ministeriet efter att först ha låtit en självmordsbombare spränga sig vid en av entréerna till presidentpalatsområdet en bit därifrån – en liten avledningsmanöver. På ena sidan av Justitieministeriet tog talibanerna sig in i Faroshgah-i-Bozarg-i-Afghan marknaden där man bad shoppare att försvinna. Marknaden är i flera våningar och man tog sig upp i byggnaden och börja skjuta. Bakom marknaden ligger Serena hotell, stans lyxhotell, där det fanns soldater ur presidentens garde. Snart flög gevärseld och RPG-skott i alla riktningar och hela marknaden tog eld och Serena träffades också, kanske av skott från den Afghanska armen placerad nära ministeriet som missade marknaden med terroristerna. På andra sidan om ministeriet tog sig ett par självmordsbombare in i Bamyan hotell, inte hos grannen Aryana Cinema som det först rapporterats. Mer skottlossning följde. En falsk ambulans med en självmordsbombade körde in i området, men flydde när han upptäcktes och sprängde sig i luften en bit bort från händelsernas centrum. Efter flera timmars strider hade 7 talibaner sprängt sig i luften eller dödats. Annmärkningsvärt är att talibanerna uppenbarligen bad civilister lämna området och att man struntade i att angripa ett projekt i närheten där en utländsk organisation restaurerar delar av gamla stan och där ett flertal västerlänningar arbetar. För att genomföra en sådan här aktion krävs lång tids spaning och övervakning av området och man måste känt till att västerlänningar finns i området. Slutsatsen är att vare sig civilister eller utländska hjälparbetare var målet utan Afghanska myndigheter och Afghanska armen. Om en dryg vecka samlas representanter för mer än 60 länder för att diskutera Afghanistans framtid på en konferens i London. Måndagens aktion var ett budskap fråntalibanernas och visade att det också kan skapa medieuppmärksamhet. Det finns en risk att de sänder fler budskap till Londonkonferensen. måndag den 18 januari 2010, omfattande attack i Kabul Det pågår fortfarande, kl 12 lokal tid en omfattande attack i Kabuls centrala delar av ”oppositionen”. Många självmordsbombare, granatgevär och skottlossning. Jag och mina kollegor är i säkerhet på kontoret eller hemma. Läs mer på BBCs nyhetssida: http://news.bbc.co.uk/2/hi/south_asia/8464763.stm -------- Det är nu kväll och lugnt i stan igen. Det här är ju ingen nyhetssida så jag skall inte försöka gå in på detaljer om vad som hänt. Detaljer finns på olika nyhetssidor. Med tanke på att det var flera självmordsbombare i farten, raketgevär och många timmars skottlossning så har rapporterna om döda och skadade varit sparsamma. På BBC sa man nyss 12 döda, vilket är förvånansvärt få. Skulle det vara sant får man vara glad över att det inte var fler. Idag svor president Karzai också in de ministrar som godkänts av parlamentet. Dagens attack som ägde rum alldeles utanför avspärrningarna till presidentpalatset var säkert ett försök att visa att regeringen att den inte är i kontroll och att talibanerna kan slå till när och var man vill. Karzai har sagt att hans nya regering skall inleda samtal med de afghanska talibanerna. Var det här deras svar? lördag den 16 januari 2010, afghaner mer optimistiska Jag brukar ju säga att säkerheten i Afghanistan har försämrats, trots att stora kvantitativa och kvalitativa framsteg gjorts inom utbildning, hälsovård, infrastruktur etc Nu visar en opinionsundersökning som kom i veckan och gjorts av BBC, ABC News och tyska ARD en försiktigt stigande optimism. Av 1500 utfrågade i landets 34 provinser säger 70% (mot 40% för ett år sedan) att landet är på rätt väg och bara 5% tycker landet går åt fel håll (mot 7% för ett år sedan). 68% (63%) stöder närvaron av amerikansk trupp, Nittio procent stöder nuvarande regeringen (som visserligen inte är godkänd ännu) och bara 6% vill ha tillbaks Talibanerna och ungefär 70% anser att Talibanerna är det största hotet mot landet. Osv. Själv kan jag tycka att siffrorna förvånar. Mina arbetskamrater och bekanta uttrycker inte en sådan optimism som i undersökningen. Det kan ju också vara så att de jag känner som framför allt är välutbildad urban, kritisk medelklass inte upplever de positiva förändringarna som man kan se på sina på landsbygden där man nu har tillgång till skolor, hälsovård, elektricitet osv. Under 2009 dödades 2412 civila under strider mellan talibaner och afghanska och internationell trupp. Det är en ökning med ca 300 mot 2008. Oppositionen (Talibaner och dess likar) står för ungefär 1630 av de döda civilpersonerna vilket är en ökning med ungefär 500 personer sedan 2008. Det betyder att afghansk och internationell trupp var orsaken till färre döda civilister under 2009. Den utvecklingen kan också ha påverkat den allmänna opinionen. fredag den 15 januari 2010, raketbeskjutning till middag Vi hade bänkat oss på en indisk restaurant lite längre bort på gatan, när det small (kring kl 20). En raket damp ner två kvarter bort nära Iranska ambassaden. Raketerna riggas vanligen med en provisorisk avskjutningsramp samt timer så de som skjuter skall hinna undan. Min middag avbryts av ett intensivt arbete att försöka ta reda på om all vår personal är i säkerhet. Rutinen är väl inövad och inom 30 minuter har jag kunnat meddela att all ASK persnal är i säkerhet. Jag kan sedan avsluta min middag i lugn och ro. Vad vi vet just nu ungefär två timmar efter smällen är att ingen person blev skadad. tisdag den 12 januari 2010, för lite snö i de afghanska bergen Det är alldeles för lite snö i de Afghanska bergen. När man kommer från ett kallt och snöigt Sverige som jag gjorde i morse, blir det extra tydligt. I Kabul som ändå ligger på drygt 1800 meter finns ingen snö alls och i ännu mer högländ terräng lyster den bruna jorden igenom snön. Afghanistan behöver mycket mer snö och regn om det skall gå att undvika ett år med torka. lördag den 9 januari 2010, nya ministrar presenters för parlamentet. Presidenten har idag presenterat en ly lista på ministerkandidater för parlamentets underhus. Vi får hoppas att han har bättre lycka denna gång. För varje dag som den här processen drar ut på tiden så undergrävs presidentens auktoritet och regeringens förmåga att regera. torsdag den 7 januari 2010, barberaren i fängelse Domaren Daud Bakhtiyari I provinsen Dai Kundis huvudstad Nilli behövde få håret och skägget trimmat och beordrade barberaren Syed Ahmed att komma till hans hem för att ordna saken. Barberaren tyckte han hade nog med jobb i sin salong och åkte inte hem till domaren, varpå han blir arresterad och slängd i fängelse, en vecka, för domstolstrots. Det här hände den 1 januari i år. Polischefen General Muhammad Nader bekräftar händelsen och säger att man är tvungen att följa domarens order. Domaren själv säger att ”Alla som angriper min värdighet och som uttrycker förakt för domstolen, kommer jag att slänga i fängelse. Ingen förutom chefsdomaren har rätt att fråga mig om detaljer kring arresteringen” Parodi på rättvisa och rättsväsen kan man tycka. Kampen mot korruption måste nog sträcka sig även till domarkåren i Nilli. måndag den 4 januari 2010, ny borgmästare i Kabul Den gamle för korruption dömde borgmästaren, som jag berättade om den 11 december har nu bytts ut genom et dekret från presidenten. Den nye borgmästaren är en fd vice minister för Vatten och Energi, Ingenjör Mohammad Yunus Noandesh. Om han är en hederlig och duglig karl vet jag inte. söndag den 3 januari 2010, Karzais ministrar nobbade och parlamentsval 22 maj. Afghanistans underhus, den sk Wolesi Jirgan, röstade nej till de 17 av Karzais föreslagna ministrar. Karzai sägs vara bekymrad, men säger att han kommer att finna sig i Underhusets beslut. De godkända ministrarna är: Abdul Rahim Wardak, Försvarsminister Mohammad Hanif Atmar, Inrikesminister. Hazrat Omar Zakhilwal, Finansminister Dr Ghulam Farooq Wardak, Utbildningsminister, Dr. Sayed Makhdoom Raheen, Informations och kulturminister Mohammad Asif Rahimi, Jordbruksminister Wahidullah Shahrani Gruvminister Mer om godkända och nobbade ministrar kan du läsa på min blogg den 23 dec 2009: http://www.btornblom.com/blog/?p=996 Man annonserar också att årets parlamentsval skall hållas den 22 maj. Det kan bli en lika tuff uppgift som att arrangera presidentvalet förra året. Nu lär man dessutom få ännu svårare med att få in utländska valobservatörer i landet efter attacken i oktober mot det gästhus i Kabul som hyste en del av FNs valpersonal. Valen kommer att kosta 120 miljoner USD att genomföra och Afghanistan behöver 50 miljoner i stöd från utlandet. lördag den 2 januari 2010, Gamla mujahedeen comanders åter till heders Under talibanåren 1996-20001 stred många gamla mujahedeen comanders i norra delen av landet mot talibanerna. Samma comanders hade tidigare varit aktiva mot Sovjet och i de inbördes striderna. Kunduz är en provins i nor med många Pasthuner och där talibanerna har fått ett starkt fäste. För att kunna bekämpa talibanerna så försöker nu regeringen och ISAF att mobilisera även de gamla mujahedeen kämparna i sina hembyar för att bygga ett lokalt motstånd. För lokalbefolkningen som kanske upplevt både mujahedeens grymheter och talibanernas dito är det ibland ett val mellan pest och kolera. Det gäller bara för regeringen och ISAF att inte ge de gamla krigsherrarna för mycket svängrum så kanske det funkar…. Om detta skriver Carlotta Gall i New York Times den 2 jan 2010 http://www.nytimes.com/2010/01/03/world/asia/03kunduz.html?ref=world&pagewanted=all
CO$T OF WAR. Street art

CO$T OF WAR. Street art

CO$T OF WAR. Street art

CO$T OF WAR. Street art