15. Tillbaka i hetluften. (August, 2004)
  Avsnittet handlar om tiden 11 aug-3 nov 2004

När jag åkte till Sverige i slutet av mars trodde jag att det var sista gången på ett par år jag besökte Kabul. Efter fyra månader i Sverige återvänder jag till Kabul och Afghanistan, men denna gång för ett kortare uppdrag. Uppdraget sammanfaller med upptakten till det Afghanska presidentvalet och det kan väl vara lämpligt som slutkapitel att beskriva hur landet tar de första stegen på vägen mot en demokratisk utveckling. En sak som alla är överens om är att hur det än går så kommer den vägen att vara lång, krokig och ojämn, men förhoppningsvis leda till den fredligare framtid som så många av mina afghanska vänner längtar efter.

 

Onsdag 11 augusti 2004:

Det Afghanska flygbolaget Ariana jag kom med från Dubai har en ganska ”lokal” standard på sina plan, som dock förbättrats sedan senast. En av takpanelerna föll ner när en passagerare stängde en bagagelucka lite häftigt. Några av förstagångsresenärerna bleknade märkbart, men panelen sattes på plats av en van och rutinerad kabinpersonal.

 

I Kabul pressade solen upp temperaturen runt 35 grader och denna första dag kännde jag av tröttheten efter en lång resa med alltför lite sömn. Kabul ligger på 1800 meters höjd i en gryta omgiven av berg och luften är inte bara torr och tunn utan också otroligt smutsig av avgaser och föroreningar vilket säker förstärkte tötthetskänslan. Små tromber virvlar allt som oftast genom stan och belägger allt med ett lager av fin sand.

Efter några timmars vila var det dags att besöka SAKs kontor i Kabuls utkant.

 

Amerikanska attackhelikoptrar cirlar som en bisvärm över staden och det visar sig att stan är helt avspärrad och jag kommer inte till kontoret.

Visst syns en del ISAF styrkor i stan till vardags, men detta är något extra: Donald Rumsfeldt är i stan för att tillförsäkra president Karzai USAs stöd inför det förestående Afghanska presidentvalet. Det är show i den högre skolan. Rumsfelt och Bush behöver ett lyckat Afghanskt val att visa upp i den amerikanska presidentvalskampanjen, för att i någon mån dra bort uppmärksamheten från det mer problematiska Irak.

 

Mer än tio miljoner Afghaner, varav 42% kvinnor, cirka kanske 90% av de röstberättigade, har registrerat sig inför valet i oktober. Det är långt över alla förväntningar även om en del sägs ha registrerat sig fler gånger (vilket inte gör så mycket eftersom alla som röstar färgmärks för att inte kunna rösta fler gånger). Antalet registrerade kanske säger något om viljan att ta de första staplande stegen mot demokrati och bort från det grepp som lokala krigsherrar fortfarande har över landet.

 

Många känner sig kallade i presidentvalet, men endast en kommer att bli vald. President Karzai är fortfarande huvudfavoriten i valet. Den ökände uzbekiske krigsherren Dostum är en annan kandidat, men chanslös. Nu kandiderar också förre utbildningsministern Younis Kanooni, stödd av försvarsministern Fahim och utrikesminister Abdula Abdula, alla etniska tadjiker. Det etniska kortet har spelats ut och för inget positivt med sig. Inget är dock avgjort förrän på valdagen och en del av de som kandiderar gör sannolikt så för att få en bra förhandligsposition i samtal med Karzai och kommer sannolikt dra tillbaks sin kanditatur om de får ett acceptebelt bud. Amerikanerna sägs också beredda betala kandidater för att dra sig ur valet: så mycket för deras tro på fria och allmäna val.

 

Torsdag 12 augusti

Morgontrafiken är obeskrivlig. Vi är på väg till det nya kontoret utanför stan. Trafiken i Kabul är redan i normala fall förskräcklig. Det finns ca 35 000 taxibilar i stan, jämfört med drygt 3000 i Stockholm, de flesta med förare utan körkort i svensk mening och i avsaknad av allt som kan liknas vid trafikkultur. Alla tycks vara ute på vägarna just nu, tillsammans med mängder av minibussar, privatbilar, cyklister och fotgängare. Trafikregler och skyltar betraktas i bästa fall som en rekommendation. Är det en fil i vardera riktningen försöker man gärna skapa två eller tre och gör möte omöjligt. I korsningar tycks den regel som gäller vara: kan du plugga till korsningen  – gör det. Trafikpoliser i de värsta korsningarna blir ofta passiva vittnen till eländet.

Det är bara att slå sig till ro och vänta.

 

Fredag den 13 augusti 2004

Det är helgdag och vi går på opera på kvällen. I själva verket är det som en klubb med mest skandinaver som träffas var annan vecka hemma hos någon av deltagarna och umgås över ett glas vin och lite ost samt ser på en operavideo. Det saknas praktiskt taget helt kulturevenemang som teater, konserter eller biografer (om du inte vill se en gammal hindimovi eller asiatisk kampsportfilm) i Kabul så det här är ett utmärkt initiativ och en lisa för själen. I kväll visas la Bohemia utomhus hos Jesper, SAKs platschef i Afghanistan, och Puccinis musik fyller trädgården. Tror våra Afghanska vakter att detta är Europeernas svar på deras älskade hindimovis? I så fall måste de säkert tycka att det svänger ganska lite.

 

 

Lördag den 28 augusti 2004

Telefonen ringer när vi sitter runt trädgårdsbordet i den varma Kabulkvällen. Hjälporganisationernas ”säkerhetsbyrå” ANSO har fått ett tips om att talibanerna skall skicka in en självmordsbombare i Kabul inom 48 timmar. Lite oklart vad som är målet och som vid så många andra sådana här ”tips” är de så vaga att de gränsar till meningslöshet. Visser ligen närmar sig valet men vi känner också att vi hört det här så många gånger förut och varför skulle det vara sannt denna gång? Är det inte troligt att den som vill smälla till gör det utan förvarning.  Den som ropar på vargen....

 

Söndag den 29 augusti 2004

Och vargen kom....

Det var ju en jäkla smäll igår. Bara två kvarter bort. Man kännde tryckvågen och vi var fler som först fick känslan av att det var på gatan utanför eller på EU-compounden bredvid. Snart såg vi dock rökpelaren två kvarter bort. En bil med sprängmedel smälldes av utanför ett hus som varit stenhårt bevakat och som inrymde en amerikansk säkerhetsfirma, DynCorp, som tränade "poliser" och svarar för president Karzais livvakter (även om just dessa inte befinner sig i det huset). Det har spekulerats i självmordsbombare eller en fjärrutlöst bomb. En fjärrutlöst bomb låter otroligt om man inte sov på säkerhetsföretaget i fråga. Det går inte att köra fram en bil till det huset, parkera den och gå där ifrån utan att vakterna reagerar. Mer troligt är att bilen kördes fram och att en självmordsbombare utlöste allt sprängmedel – det skall ha varit ca 100 kg. En stor krater och minst sju döda, ev tre amerikaner. Huset alvarligt skadat.

Talibanerna har tagit på sig attentatet och målet var tydligt: En amerikansk institution med militär anknytning - inte civila hjälparbetare som säkert hade varit myckt lättare mål att angripa.

BBC sa att det hände i diplomatkvarteren nära amerikanska ambassaden, vilket är helt fel och tom fel stadsdel.

 

Jag har tidigare berättat om Afghanistan som ryktenas land. En teori som lanserats om attentatet av två, varandra oberoende (phastunska) källor, är att attentatsmännen inte alls är talibaner utan skall sökas i kretsen kring marshalk Fahim, försvarsminister som i valet stöder en av karzais motkandidater, som vägrat att avväpna sin egen inte betydelselösa privatarme. Men detta är bara rykten.

Både FBI och ISAF håller på med en brottsplattsundersökning för att försöka fastställa exakt vad som hände och om spåren leder någon annan stans än til talibanerna.

 

Tisdagen den 31 augusti 2004

Kabul är full av rykten om nya bilbomber som hittills visat sig vara falska. En bil parkerad utanför Tyska ambassaden orsakade fullt pådrag av bombexperter. Dessbättre var det ingen bomb, vare sig där eller i andra misstänkta fall.

DynCorp har ännu en anläggning i kvarteret intill där vi bor. De har nu spärrat av hela gatan med betongblock och ett antal tungt beväpnade, civila, skyddsvakter står ute i den angänsande korsningen och stoppar till bilar och vill söka efter bomber. De uppträder mycket arrogant och provokativt. Jag har själv blivit stoppad av dom men inte tillåtit dom genomsöka min bil. Vem gav dom rätten att patrullera som polis och stoppa dem de behagar på ”offentlig plats”? Ingen. Bara den lokala polismaktens svaghet är skälet till att de kan ta sig friheter som irriterar kabulborna regält. Många känner sig nu bo i en ockuperad stad och misstron mot USA stiger för var dag.

Inte bara afghaner utan även hjälporganisationerna är oroade över närvaron av paramilitära utländska organisationer inne i centrum, som i praktiken använder civilister som sköldar i sin verksamhet. Röster höjs för att de skall förflyttas till stans utkanter.

De antiamerikanska stämningarna förstärks också av deras klumpighet i jakten på ”terrorister”. Än en gång har 8 civila bybor dödats i ett amerikanskt flyganfall mot militanter.

Vår danske kollega i DACAAR säger i ett meddelande från AFP:

“Eight Afghan villagers were killed and an Afghan aid worker injured when planes of the US-led coalition bombed a north-eastern village after a firefight with militants late Monday, a Danish aid group said. Our staff said "there were eight dead villagers," Gorm Pedersen, director of the Danish Committee for Aid to Afghan Refugees, told AFP. Pedersen said the eight villagers at Waradesh in Pech district in Kunar province were killed in the US bombardment, which was ordered after fighting between Afghan Government forces and militants in the district. "There was no fighting in the village," he said. Danish staff operating a water pipeline project said their supply compound was also bombed and an aid worker injured.”

 

Lördag den 4 september 2004

Oron fortsätter och I går morse träffades vårt lärarseminarium för kvinnor i Jalalabad av en raket. Lykligtvis skadades ingen människa i skolan, kanske tack vare den tidiga timmen. Ett klassrum och lärarrum skadades de flesta fönster blåstes ut. Även en del material förstördes men det mesta klarade sig bra.

Raketen var en av fyra som sköts in över området och som man tror egentligen var avsett att träffa en FN eller militär anläggning i närheten. De raketer somskjuts är vanligtvis simpla hembyggen som riggas upp med stenar eller någon annan primitiv ramp. De avfyras sedan med timer eller fjärrkontroll, så att förövarna skall ha hunnit undan, innan jakten på dem börjar. En svensk militiär i Kabul sa en gång att ”de flyger som häxpipor” och det är altså mer tur än skicklighet om de träffar sitt mål. Det är kanske också ett mått på hur svårt ”opositionen” har att skaffa riktiga vapen.

 

Tisdag den 7 september 2004

På väg från Kunduz i norra Afghanistan mellanlandar vi i Faizabad på vägen till Kabul. Vi får sträcka på benen på plattan medan vi väntar på fler pasagerare. En passagerare, relativt ny i landet, frågar mig om det ät lugnare i Faizabad än i Kabul. ”Kanske inte lugnare, eftersom det varit en del bråk mellan krigsherrar, men våldet riktar sig inte mot hjälporganisationer eller den internationella närvaron”, svarar jag. Vad jag då inte vet och som jag får reda på ett par timmar senare i Kabul, är att det kvällen innan varit fullt upplopp i stan och att en pöbelhop attackerat Aga Khan Development Networks (AKDN) kontor och i samma svep rivit ner Medairs kontor som låg granne. Marcus Rydlund, en fd SAK-anställd, som nu arbetar med valförberedelser åt FN i Faizabad berättar för mig att rykten på stan hade utlöst attacken. Ryktet sa att ett antal afghanska kvinnor, ev på fest hos AKDN hade våldtagits (av Afghanska män) och en folkhop på ca 1000 personer hade demonstrerat. Demonstrationen urartade sedan helt utanför AKDNs kontor. Situationen för de västerlänningar som fanns där blev naturligtvis extremt farlig liksom för västerlänningar över huvud taget i stan. Marcus och hans säkerhetsfolk vädjade då till de tyska PRT styrkorna att ingripa och rädda folk. Men nej, dessa välbeväpnade fegisar fic order att låsa in sig på sin bas och lämnade uppgiften att rädda liv till Marcus och hans Afghanska valarbetare som bara hade civila obeväpnade polisbilar till sin hjälp.

När sedan en hel del västerlänningar i dag skulle evakueras med flyg, bad Marcus åter de tyska PRT styrkorna om hjälp med beväpnad eskort till flygplatse, men historien upprepade sig och PRT.styrkorna låste åter in sig på sin bas och lämnade civilisterna åt sitt öde. När de ”fredsbevarande styrkorna” behövdes så svek de fullständigt. Det kan knappast vara något för Tyskland att vara stolt över.

 

Torsdag den 9 september 2004

Det är årsdagen av Massouds död. I går invigdes ett stort monument i Kabul, med pompa och ståt och i dag högtidligålls hans minne med cermonier vid hans mausoleum i Panshir.

Kvällen till är ljum och vi sitter i trädgården och pratar, när det smäller. Tre raketer detonerar med någraminuters mellanrum i riktning mot flygplatsen och ett par andra i andra riktningar. Det är knappast fyrverkeri för att fira utan sannolikt ett försök av Talibaner eller liknande att skapa osäkerhet i staden.

Talibaner och Al-Qaida led i går ett stort nederlag i Pakistan, nära gränsen till Afghanistan, när den Pakistanska armen utplånade vad de beskrev som ett träningsläger fult av araber. Femtio personer skall ha omkommit i överraskningsattacken. Pakistanierna tycks ha tagit kriget mot terroristerna på visst allvar och har gripit en hel del Al-Quaida och andra det senaste året.

Får se vad som händer när vi närmar oss 911, men inget speciellt hände vare sig 2002 eller 2003.

 

fredag den 17 september 2004

Inget speciellt hände den 11 september och ännu en arbetsvecka är till ände. SAKs arbete i provinsena rullar på som vanligt, trots en del mindre attacker från olika slags terroriser. Inga angrepp senaste veckan har riktat sig specifikt mot hjälporganisationernas verksamhet utan varit lama försök att störa valförberedelserna.

President Karzai tog ett djärvt steg i veckan när han ersatte den mäktige guvenören och krigsherren Ismail Khan i Herat. Khan utnämndes i stället till byggnads och konstruktions minister, vilket han vägrade acceptera.

Att avsätta Ismail Khan så nära valet var säkert ett drag från Karzai för att visa att han inte accepterar Khans självständiga ställning i Herat och ett försök att stärka centralregeringens kontroll över provinsen. Khan har använt inkomster från gränshandeln för att förbättra vägar, hälsovård och skolor. Sannolikt också för att stoppa i egen ficka och regeringen tycker att den får för liten andel av skatteintäkterna. Khan bygger sin makt på sin egen arme, på det utvecklingsarbete han bedriver i provinsen, på sitt rykte som motståndare till både Sovjet, talibaner och uttalar sig nu också starkt mot den amerikanska närvaron, som för var dag blir en allt större belastning för regeringen i Kabul. Hur populär Khan egentligen är bland vanligt folk i Herat är dock svårt att avgöra. Många förknippar honom med en krigsherrementalitet som också möter ett allt större motstånd i landet.

Avsättningen av Khan gick inte smärtfritt och strider bröt ut och FN-kontor brändes ner, men för tillfället har det lugnat ner sig. Den nye guvenören kommer dock att få det tufft och frågan är om han kommer vara guvenör annat än på papperet.

Av presidentvalskampanjen ser vi inte så mycket på ytan. En del radioprogram intervjuar kandidaterna och låter lyssnarna ringa in frågor. Lokal TV har en del inslag liksom lokalpressen. I Kabul leder fd utbildningsministern Younus Qanooni, affischkampanjen och en del taxichaufförer delar ut hans flygblad. Ett par kollegor blev stoppade i en militär vägspärr på väg mot Wardak, söder om Kabul, där soldaterna också spered flygblad för Qanooni. Försvarsminister Fahim backar Qanooni kandidatur och utnyttjar uppenbarligen armen i valkampanjen.

Personer som Qanooni har, ett begränsat stöd framför allt i norr och i Panjshir. Trots sin ”interlektuella” framtoning på valaffisher så vet fok bättre än så och ser honom som en representant för just den krigsherrementalitet de så föraktar. Stödet från Fahim understryker detta tydligt och han kan inte ens räkna med fullt stöd från sin hemprovins Panjshir, där han gjort bort sig genom att fiffla undan miljontals dollar som skulle gå till utvecklingsarbete. Det blir inte mer flyt i Qanoonis valkampanj av att den gamle vapendragaren, Nordalliansens förre president, Rabbani nu verkar ge sitt stöd till Hamid Karzai.

Till sin vice presidentkandidat har Karzai utsett Ahmed Zia Massoud som är bror till den mördade gerillalegenden Ahmed Shah Massoud vilket sannolikt ger Karzai ytterligare några röster i norr.

Många jag talat menar att Karzai vinner valet om det går något så när rätt till. Andra jag talat med menar att även om valet inte går rätt till så vinner Karzai, eftersom USA vill det, vilket naturligtvis är oroväckande. Den amerikanske ambassadören i Kabul, Dr. Zalmay Khalilzad, anses av många vara den som styr landet genom Karzai. Ambassadören som är en till USA invandrad afghan, kallas ibland The Vice Roy, Vicekungen, som syftar på britternas gamla vicekungar som styrde Indien och andra kolonier. Att USA har ett stort inflytande är helt klart, men jag har svårt att tro att Afghanistan helt går att styra från Vita Huset även om det finns en ”vicekung” i Kabul. Afghanistan är inte tillräckligt enhetligt för att det skall fungera. 

Det finns en kvinlig presidentkandidat, Masooda Jalal, som fått en hel del uppmärksamhet, både för att hon är kvinna men också för att hon inte anses vara besudlad med korruption och och kontakter med krigsherrar. Hade det funnits ett väl utvecklat medianät, med radio, TV, tidningar som nått ut även i Afghanistans avlägsna hörn och en väl fungerande valprocess hade hon säkert haft en regäl chans att utmana de ledande kandidaterna. Hon liksom många andra kandidater är dock sannolikt ganska okända utanför Kabul och de egna hemprivinserna och kommer inte kamma hem röster i ett sådant antal att de blir ett regält hot mot Karzai. Man skall komma ihåg att, även om allianser knyts kors och tvärs, så tillhör Karzai den största etniska gruppen och anses även bland många i andra grupper vara den som har minst blod på händerna, den som inte representerar krigsherrementalitet och har ett internationellt stöd och förtroende.

 

Söndag den 19 september 2004

Sammansättningen av ministrar i regeringen är i dag en kompromiss för att blidka alla etniska och religiösa grupper. Det är inte alltid de mest kvalificerade personerna som utsetts. Den relativt nye Planeringsministern Ramazan Bachardoust är en oduglig pajas som dock har ett visst sinne för hur man skapar medial uppmärksamhet. Han sägs vara doktor i juridk från ett franskt universiter. Elaka tungor säger dock att han bara sålde tunnelbanebiljetter under sin exil i Frankrike. Det är inget fel att sälja tunnelbanebiljetter, men det meriterar knappast för en ministerpost. Han är tyvärr känd för sina grundlösa angrepp på hjälporganisationer. Händelserna i Faizabad beskyllde han hjälporganisationerna för, något som Karzai tillrättavisade honom för och tog avstånd från i ett pressuttalande.

Också för lite mer än en vecka sedan fick han för sig att beslagta hjälporganisationers grönskyltade bilar. Alltså gicka han själv ned till en av de stora trafikkorsningarna i satn, tillsammans med ett antal poliser och ett TV-team och stoppade personligen bilarna, tvingade ut förare och passagerare och beslagtog bilnycklarna. Ett riktigt spektakel. Inrikesministeriet såg dock till att bilarna lämnades tillbaks och bad om ursät för upptåget. Tyvär blev dock flera bilar bestulna på bil- och kommunikationsradio och andra värdeföremål. Det finns fler exempel på stolligheter han tagit sig för och sådana pajaser måste Karzai rensa ut i en ny regering.

 

tisdag den 21 september 2004

Flera dagar i sträck har sandstormar blåst in över kontorsområdet. Det lägger sig ett lager av fint dam över all inredning även om man stänger alla fönster. Hårddiskarna gnisslar. I dag avlöstes dock stormen av ett lätt regn och temperaturen sjönk från strax under 30 till 20 grader. Alla ser mycket nöjda ut och luften känns klarare än på länge.

 

Det är intressant att höra folk tala om valet. En kollega berättade att på ett ställe där han varit ute på landsbygden i samband med registreringen så hade en bybo frågat: ”när skall vi komma tillbaks efter oljan och mjölet”. Kanske det är ett tecken på hur oinformerade många är om vad valet egentligen handlar om. Den enda registrering många tidigare har varit med om är för att få delta i något matdistributionsprogram.

 

Tisdagen den 27 september

President Karzai har intervjuats i TV med anledning av Planeringsministern Ramazan Bachardoust’s utfall mot NGOer. Karzai konstaterar att det finns bra och dåliga NOGer och en del organisationer om kallar sig NGOer men i själva verket är privatföretag. Han säger vidare att NGOer som SCA (SAK) är bra och seriösa organisationer som regeringen vill fortsätta att samarbeta med.

 

Torsdagen den 7 oktober

Två presidentkandidater har dragit sig ur kampen och uppmanar sina väljare att stöja Hamid Karzai. Kandidaterna är Syed Ishaq Gillani och Asif Aryan.

Gillani tillhör en av de stora inflytelserika pasthunska klanerna och kampanjade under talibantiden för en Loja Jirga och för kungens återkomst. Han är naturligt vis ett tungt kort i kampen om väljarna.

 

lördag den 9 oktober 2004

De första allmänna valen någonsin hålls i dag i Afghanistan. Val har tidigare hållits, men de var inte några allmänna val utan mest för en begränsad stadselit. Dagens presidentval kan man ha många åsikter om och många kommer att ha åsikter allteftersom valresultatet blir känt.

Vi är många som fruktat en mycket blodigare upptakt till valdagen, med fler terrorattentat, inte bara på landsbygden utan i Kabul och andra större städet. En del attentat har förekommit, men jag tror jag får medhåll om jag säger att mer var väntat. Hur det går får jag dock nöja mig med att betrakta från en svensk horisont, eftersom mitt korttidsuppdrag var färdigt för en vecka sedan.

 

Söndagen den 10 oktober 2004

”Surt sa räven” eller snarare 15 av presidentkandidaterna och ville hoppa av valet mitt under valdagen.

Miljontals afghaner hade strömmat ut till vallokalerna för att göra sin medborgerliga plikt och på de flesta håll verkar det ha gått lugnt till, utan de befarade attackerna från lokala banditer, talibaner eller Al-Qaida.

Nu kommer ”attacken” från presidentkandidaterna själva som antagligen förstår att de har liten chans mot Karzai och därför vill ha valet ogiltigförklarat innan det ens genomförts. Anledningen sägs vara att det bläck som man märker de röstande med uppenbarligen är fel sort, eller fel på och går att tvätta bort, varpå man kan rösta igen. Vem ett sådant valfusk kan gynna är dock oklart. De flesta bedömare verkar dock anse att det är ett litet problem och att man snabbt bytt till rätt märkpennor och/eller fått det rätta märkbläcket att fungera.

Man kan ju förvånas över att 15 presidentkandidater hinner enas om och underteckna en protestskrivelse. Det skall ha skett hemma hos den Uzbekiske kandidaten Abdul Satar Sirat, en gång chef för Högsta domstolen under kung Zahir Shahs tid, redan innan valdagen är över. Med tanke på att tex Dostum röstade i sin hemby utanför Mazar-i-Sharif, på samma sätt som en del andra kandidater röstade på sina hemorter verkar det mer sannolikt att det hela var förberett och uppgjort i förväg, vilket knappast förvånar en kännare av afghansk politik.

Men redan under söndagen så börjar protestfronten vittra sönder och till exempel så backade Mohammed Mohaqeq ur och sa att han skulle acceptera valresultatet, men ville att en oberoende FN- kommission skall undersöka det påstådda valfusket, vilket ju är rimligt. Det verkar också som flera andra kandidater också backar från sin tidigare bojkott till en hållning där man vill få det påstådda valfusket prövat.

 

måndag den 11 oktober 2004

Valdeltagandet tycks det inte ha varit något fel på. Exakt hur många av de registrerade som röstade vet man ännu inte men alla rapporter talar om ett stort deltagande. I Pakistan och Iran röstade tillsammans ca 80% av de registrerade afghanska flyktingarna vilket inte är fy skam. Att i det läget ogiltigförklara valet skulle utan tvekan undergräva afghanernas respekt för valprocessen.

Rent allmänt gick valet rätt och riktigt till och det skulle vara orätt att ogiltigförklara det säger Robert Barry, chef för OSCEs övervakningsteam (Organisation for Security and Cooperation in Europé) i tett uttalande.

Fjorton av oppositionskandidaterna hade på söndagen tagit tillbaks sin tidigare deklarerade bojkott men vill att frågan om oegentligheter utreds innan de accepterar valutgången.

 

Onsdagen den 13 oktober 2004

Alla prsidentkandidater, inklusive Younus Qanooni och generalen Dostum tycks nu ha accepterat att godta valresultaten efter granskninga av UN-Afghan Joint Electoral Management Body och en panel av tre internationella valexperter där svensken Staffan Darnolf ingår.

 

 

onsdag den 3 november 2004

Hamid Karzai utropades på onsdagen officiellt till segrare i presidentvalet i Afghanistan. Han fick 55,4 procent av rösterna.

Här skulle det ha varit en del kommentarer om valet som jag aldrig skrev.

 

Slutord.

Det var säkert otroligt korkat, att som då 53-åring, säga upp sig från en bra och trygg anställning och ge sig av till ett av de osäkrare och oroligare hörnen av världen.

Även om det var så, är det ingenting jag någonsin ångrat. Hur många personer som får chansen att befinna sig i och arbeta mitt i centrum av världshändelserna skulle tacka nej? Inte jag i alla fall. Det har inte bara varit ett äventyr utan en tid då jag varje dag fått tillfälle att lära och uppleva något nytt. Dessutom har jag lärt känna många nya personer – afghaner och biståndsarbetare från olika länder – som flera av dom blivit mina vänner för livet. Men för denna gång är det över för min del. Men vem vet …..